När man hela livet fått höra ”vill man så kan man” är det svårt att acceptera att det inte alltid räcker att vilja. Jag hör och läser det fortfarande titt som tätt, att det handlar om att vilja.
En blind tro på viljans absoluta makt kan bli destruktiv när den leder till (eller förstärker) känslor av värdelöshet, underlägsenhet och till tanken att jag nog bara är lat, inte sjuk, om jag inte kan eller lyckas med något. En tanke som i sin tur, ivrigt påhejad av viljan, kan leda till att man driver sig själv till en gräns där det tar tvärstopp, en gräns som det tar lång tid att komma tillbaka från. Kanske går det inte ens att helt komma tillbaka.

Man ska inte underskatta viljans makt. Den är stor. Det finns många som låter sig begränsas av tankar och föreställningar om vad de klarar av, och en hel del människor är faktiskt lata, och för dem kan det vara bra att påminnas om att de kan så oändligt mycket mer än vad de tror sig kunna, om de vill. Om de är beredda att slita lite, anstränga sig och ta lite motgångar.
Men det finns tillfällen när viljan är större – mycket större – än ork, förmåga och kapacitet. Det finns begränsningar som viljan faktiskt inte rår på.

Min vilja är enorm. Den är så stor att den inte riktigt ryms inom ramarna för mitt liv och min kapacitet så som de ser ut nu. Så stor att jag gång på gång snubblar på den. När viljan slår till och mitt driv kommer fram glömmer jag hur stresskänslig jag har blivit, och att jag just nu inte har den ork jag haft förut. Jag glömmer att kroppen inte känner skillnad på positiv och negativ stress och att adrenalinet flödar för fullt även för vardagsstress… Jag glömmer att jag inte alltid känner av var gränsen går förrän jag har passerat den, får dimsyn, sus i öronen, svårt att andas, inte kan tänka klart och, om jag driver mig lite till, får en blackout. Av stress. Som tvingad omstart av kroppen. Det händer oftast när jag har gått på vilja.

Jag vill. Mycket. Massor. Så mycket att bara det stressar mig lite, för jag orkar inte med särskilt mycket av det jag vill och glömmer så otroligt lätt bort att jag vill något alls, eller inte minns vad jag vill, när utmattningen slår till. För just då, i överlevnadsläget, finns inte utrymme för vilja.

Min vilja att komma tillbaka är bra. Den är jättebra. Det är tydligen inte alla i min situation som har den.
Min nyfikenhet och vilja att lära mig mer, uppleva och leva ett bra liv med lust och kärlek, är ännu bättre. För den har bokstavligen räddat livet på mig.

Jag måste bara lära mig att vilja tillräckligt, i lagom doser. Att göra viljan till en allierad och inte till någon som drar undan mattan under fötterna på mig. Att inte rusa tillbaka till något falskt men ohållbart ”bra” som jag kommer krascha från igen om ett år, utan faktiskt bygga en stabil grund. I den takt det tar. Med tålamod. Två saker som jag sannerligen behöver lära mig.  Och det är där som uttrycket ”vill man så kan man” är något jag måste släppa. Det är inte en sanning. Faktiskt inte alls. För vissa saker kan jag inte hur mycket jag än vill. Det innebär inte att det är något fel på min vilja. Eller på mig.