Barnet som slutar gråta när det inser att ingen lyssnar och hör. Som lär sig att ingen finns där.

Barnet som slutar be om hjälp när det inser att ”jag kommer strax” innebär ”aldrig”. Som lär sig att klara sig själv när ingen hjälp kommer.

Barnet som inte förstår de vuxnas nycker och utbrott, som aldrig får en ursäkt eller förklaring. Som accepterar och blir osäkert på var gränserna går, när hon gör rätt eller fel.

Barnet som tar på sig de vuxnas problem och ser det som sitt ansvar att göra allt bra. Som lär sig att vara till lags, inte till besvär.

Barnet som söker värme och närhet men alltid finner en famn som är upptagen av någon annan. Som lär sig att andra går före.

Barnet som slutar söka tröst i natten. Som lär sig att vaka ut onda drömmar och tyst sjunger sig till sömns i mörkret.

Barnet som vill bli sett, men som finner att beröm endast ges för resultat. Som lär sig att bara prestationer räknas och att ingen ser mer.

Barnet som vill bli älskat men som inte förstår hur. För de som skulle älska har ingen kärlek att ge. Barnet som lär sig att älska ändå.

Barnet som ser till att alla andra ska få, men som finner att det sällan finns något kvar när det är hennes tur.

Barnet som lär sig att acceptera utan frågor, att tyst klara sig själv, hjälpa andra och skydda de vuxna från besvär.

Hon blir vuxen.

Barnets vilsenhet, osäkerhet och önskan att bli sett och älskat blir också den vuxnas.
Så också den skygga sårbarheten bakom en leende mask.

Barnet hade det inte dåligt. Hon hade tak över huvudet, mat på bordet och två föräldrar som inte slog.

Den vuxna vet att barnet blev orättvist behandlat. Att det som hände var fel.
Men hon vet inte något annat. Nu söker hon en annan sanning.

Från texter skrivna på Twitter den 20 september 2012