Den 25 oktober, publicerade Café en läsvärd artikel av Fredrik Backman, ”Till botten med spriten”. Artikeln spreds otroligt snabbt och brett över sociala medier – och med rätta. Det är en text om ett viktigt ämne som förtjänar att läsas, spridas och funderas över.
För hur har du det egentligen med spriten, vinet och ölet?
Vilken roll spelar alkohol i din vardag, ditt umgänge, till fest?
Hur dricker dina vänner?

Idag ser man så gott som dagligen alkoholreklam i alla medier, vilket man inte gjorde för ett par decennier sedan, och i TV har drickandet blivit vardagsmat. Svensken har anammat ”kontinentala vanor”, med ett glas vin eller två till middagen vilken vardag som helst, en öl eller tre efter jobbet eller hemma i soffan, en drink eller whisky till kvällen. Samtidigt finns den traditionella råsupartraditionen kvar. Nubbar och flak med fulöl. Nya vanor läggs till de gamla; ett festdrickande får sällskap av vardagsdrickandet.

Är de ändrade dryckesvanorna nödvändigtvis av ondo? Nej. Men de gör det lättare att dölja ett problem, oavsett om det gäller svårigheten att hantera alkohol när man dricker, alkohol som en flyktmetod från stress, ångest och ett dåligt mående, eller ett missbruk. Vem ser om det där glaset vin till maten i själva verket är en flaska innan du däckar i soffan framför TV:n en vanlig onsdagkväll?

Vi vet redan att alkoholism är inte förbehållen parkbänkar eller i busskurer, utan lika gärna kan förekomma i helt vanliga hem, med helt vanligt vin, öl och fin sprit. Ett problem behöver inte innebära totala bläckor, utan kan vara några glas tills den där gnagande oron i bröstet stillas och lugnet sänker sig. Det är inte varje dag, bara någon gång då och då, vid behov.
Var går egentligen gränsen mellan bruk och missbruk? När blir det ett problem?

Det finns många skäl att dricka alkohol, och för de flesta är det ett bruk, inte ett missbruk. Men när alkoholkonsumtionen har normaliserats, vem stannar upp och ifrågasätter sitt eget eller vännens drickande?

Jag moraliserar inte, för jag tar gärna ett glas vin till middagen eller flera glas på fest.
Jag har några gånger känt en önskan att dricka för att stilla oro, för att glömma. Då är det nej. Jag kommer inte att öppna dörren till alkohol som behovsmedicinering. Inte för att jag är rädd för att bli beroende av alkoholen i sig – jag har aldrig fått tillräckligt positiva effekter av den – utan för att jag vet hur lätt jag kan bli beteendeberoende. Det räcker med de beroenden jag lever med och kontrollerar, i och med tidigare ätstörningar och självskadebeteenden. Jag tycker att jag har fyllt min kvot där.

Men jag tänker på hur jag dricker, och jag erkänner att jag mer än en gång har druckit mer än vad jag hade tänkt göra. Ni vet det där glaset man känner egentligen var onödigt, men som liksom verkar öppna för tre glas till? Jag blir sällan riktigt berusad eftersom jag inte tycker om att vara det, men har genom åren fått kortare minnesluckor sammanlagt tre gånger, plus två gånger då jag blev drogad på krogen, och jag tyckte att det var såpass illa att jag inte vill uppleva det igen. Jag har ett visst kontrollbehov som jag vill behålla. Och jag tänker efter. Jag tänker faktiskt efter allt mer.

Det gör mig illa till mods när jag ser personer som nästan dagligen skriver om att de dricker alkohol, människor som dricker sig till berusning eller till sömns.
Det gör mig illa till mods att se personer som flyr ångest, depression och stress med alkohol.
Det gör mig illa till mods när allt fler tycks umgås enbart vid tillfällen då de dricker alkohol, när vin- eller öldrickandet har blivit umgängesnormen.
Det gör mig illa till mods när människor försvarar sitt drickande lite för hetsigt och med alltför många ursäkter. Ju hårdare någon slår ifrån sig en enkel fråga om hur det står till, desto mer undrar jag. Drick om du vill, men behöver du verkligen ursäkter?

Om du tycker att det är besvärande att göra en självscreening, att fråga dig hur ofta, hur mycket, vad och varför, kanske det finns desto större skäl att fråga dig just det. Du är aldrig skyldig någon annan svaren. Bara dig själv. Är inte det nog?