Jag skulle så mycket.
Jag skulle diska undan, laga ordentlig middag, dammsuga, färga håret, fixa och dona, läsa och skriva.
Men…
Det blev inte så. Något kom i vägen.
Nu gör jag flera småsaker parallellt, halvmaniskt rastlöst plockande för att på något sätt, så länge det går, hålla ångesten borta.
Medan klumpen i halsen växer och tårarna bränner bakom ögonlocken.

Det här är vanmakt.

Som att simma mot en malström. Jag håller mig flytande ett tag, kan simma mot strömmen ett tag. Tills jag inte orkar längre. Och det händer så gott som varje dag. Hur bra jag än mår, hur positivt jag än tänker. När energin tar slut så tar den slut. Jag sjunker. Jag håller mot så länge jag kan, gör småsaker – vad som helst, bara för att sysselsätta mig. Kan inte tänka klart, kan inte göra något större, något vettigt. Rastlöst plockande. Andas. Hålla tankarna så upptagna att de håller känslorna i schack.

Tills det inte går. 9 gånger av 10 lyckas jag inte hålla mig flytande. Lyckas inte bryta det. Den där enda gången är en liten seger. De övriga… Fasa. Då är det bara att hålla andan och hoppas att jag kommer upp igen. För där nere minns jag inga verktyg, inga sätt att själv bryta och ta mig upp. Det kan jag inte göra själv.

Det blir svårare att fokusera. Att få fram ord. Att andas.
Tills orden tar slut.