Höststormen har ett annat ljud än vårens, sommarens och vinterns stormar. Där sommarens storm susande, ibland brusande som ett hav, drog fram genom täta lövverk, piskar höststormen löven från träden och får torra blad att rassla, prassla och viska i vinden.
Björk, ek och asp smattrar i blåsten medan boken viskar prasslande milt, med torra löv som inte kommer att släppa på länge.
På kyrkogården har almarna redan fällt sina löv. Höga, kala och vinterlika sträcker de beniga grenar mot skyn.

Jag tycker om att lyssna till skogens röst, till trädens sånger och viskningar. Hur de skiftar efter vilka trädbestånd jag passerar. Skogens alla stämmor. Skogen, vinden och havet sjunger mig till ro.

Jag saknar tallskogens sus och granskogens lågmälda viskningar.