Kategoriarkiv: Politik och samhälle

Politik, makt, kvinnofrågor, jämställdhet, mänskliga rättigheter, samhällsfrågor

Bully

01 måndag Okt 2012

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Jag såg inte Bully när den visades på SVT. Jag såg ingen mening med att se den. Jag insåg av kommentarer, och av trailern, att den bara skulle riva upp känslor som redan ligger alltför nära ytan.

Jag behöver inte se en dokumentär om mobbning för att veta hur det påverkar den som drabbas.
Hur det bryter ner självförtroende och självkänsla, hur det skapar en känsla av att vara fel.
Hur det skapar ett utanförskap som det är svårt att frigöra sig från.
Hur det bryter ner barn och leder till att de tappar tron både på sig själva och livet, och hur en del av dem inte ser någon annan utväg än självmord.
Jag levde det.

Jag behöver inte se en dokumentär om mobbning för att veta hur vuxenvärlden sviker den som drabbas.
Hur lärare och skolledare blundar, bagatelliserar, slätar över, skapar temadagar och aktiviteter som bara pekar ut den mobbade, hur de lägger skulden på den mobbade.
Hur föräldrar varken lyssnar eller ser.
Jag upplevde det.

Det behöver inte vara allvarlig fysisk mobbning för att det ska sätta spår. Långvariga spår.

Den bräckliga självkänslan finns kvar, utanförskapet likaså. Tilliten som fick några extra törnar av lärare som inte såg, föräldrar som inte hörde och ”vänner” som svek och gick över till mobbarna, är skör. Upplevelsen av att hur jag än försöker så passar jag inte in, får inte vara med, är kvar. Det är inget som går över eller växer bort av sig självt. Ibland undrar jag om det är för sent, om alla skolåren satte spår som är för djupa för att läka.

Jag har lagt 20 år mellan studenten och nu. Ändå kämpar jag för att komma bort från uppehållsrummets popularitetstänkande. Det sitter djupt, och genom sociala mediers ”gilla”-markeringar, som påfallande ofta ges till en person snarare än till det hen gjort, påminns jag hela tiden om vad, vilka, som räknas. Det finns inget missunnsamt i det, bara ett sorgset konstaterande.

Jag är inte längre den jag var, men skolgårdens erfarenheter sitter djupt.

Jag hoppas att många som inte vet vad det innebär att vara mobbad såg Bully, och kanske tänkte och kände efter.
Jag hoppas att lärare, rektorer och föräldrar såg programmet och öppnar ögonen. Mobbning varken börjar eller slutar i skolan.

Adoption = import av barn?

30 måndag Maj 2011

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Jodå, det tycker Gunilla Gomér, Kd-politiker i Västra Götalandsregionen, enligt en intervju i morgonens Västnytt i samband med ett utspel om en nollvision av aborter i Sverige. Ordvalet får ett tveklöst IG med omdömet ”fruktansvärt omdömeslöst ordval” av mig. Hennes vision och förslag får ett ”hmmm” med mycket stor skepsis.

Visst vore det bra om det fanns en möjlighet att föda och adoptera bort ett barn som man inte själv vill eller kan ta hand om, men att det skulle kunna ge noll aborter är ytterst osannolikt, för att inte säga otänkbart. Anledningen att göra abort är endast mycket sällan att man inte tror sig klara av att ta hand om barnet. Men att möjligheten borde finnas – absolut!

Däremot är det hög tid att politiker slutar använda kvinnors livmödrar som slagpåsar i debatter för att vinna poäng. Min livmoder är min och endast min och ska inte behöva vara ett politiskt spelrum. Eller något som någon annan heller ska ha rätt att ha åsikter om.

När jag gjorde abort var det inte för att jag hade slarvat eller för att jag inte trodde att jag skulle bli en bra mamma, utan för att det var ett foster som aldrig skulle ha blivit till överhuvudtaget. Jag aborterade inte ett barn, utan en cellklump, ett foster. Men mina anledningar och omständigheter spelar ingen roll för debatten. Att tvinga någon att gå igenom en graviditet och förlossning – som innebär risker för kvinnan – med ett barn man inte vill ha är ett övergrepp. Att ens försöka övertala någon att ge upp rätten till sin kropp, så som faktiskt sker av abortmotståndare, är ett psykiskt övergrepp. Att försöka tvinga till abort likaså. För att kunna göra ett informerat val om man är tveksam, måste informationen som ges vara objektiv och inte färgad av endera hållets åsikter.

Gunilla Gomér visade sin okunskap inte bara genom det milt sagt olyckliga ordvalet ”importera”, utan även i nollvisionen. Visst vore det en trevlig situation, men det kommer inte att hända. Olyckor kommer att ske, kondomer går sönder, p-piller fungerar inte optimalt, vi är mänskliga och begår misstag. Den som vill adoptera bort ett barn borde få kunna, men världen är redan full av oönskade barn. Är det verkligen rätt att sätta fler av dem till livet bara för att uppnå en politisk vision?

Det här med människosyn

17 torsdag Mar 2011

Posted by in Aktuellt, Fri(sk)het, Hälsa och ohälsa, Mänskliga rättigheter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

I måndags uttryckte Charlotte Wachtmeister (m), kommunalråd i Svalöv, vid ett möte i kommunen:

”Att kostnaderna för barn med särskilda behov ökar beror bland annat på att det inte längre finns tvångssteriliseringar.” (HD 2011-03-16)

Wachtmeister uttrycker förvåning när Helsingborgs Dagblad (HD) frågar henne om uttalandet, och tycks tro att reaktionerna berodde inte på hennes åsikt utan på att Sverige har utfört tvångssteriliseringar. Hon förklarar sig på följande sätt:

– Vi hade en genomgång av ekonomin och det var en diskussion om varför kostnaderna för dessa barn ökar. En anledning är, om man tittar bakåt i vår lagstiftning, att vi inte längre tvångssteriliserar. Det ser jag som en möjlig anledning. (HD 2011-03-16)

Personligen tycker jag att hennes åsikt är skrämmande, framför allt om den är representativ för hennes människosyn. Det känns väldigt mycket som en syn på människor som indelade i över- och undermänniskor, önskvärda och icke önskvärda individer; ett resonemang som jag verkligen inte kan begripa. Men jag ställer mig också oerhört frågande till det underförstådda resonemanget om att det hade funnits färre barn med särskilda behov, och därmed lägre kostnader för kommunerna, om Sverige hade haft tvångssterilisering. Det fanns tre skäl till tvångssteriliseringar:

• eugeniska/rashygieniska skäl: risken att överföra oönskade arvsanlag, som sinnessjukdomar, begåvningsnedsättning, handikapp eller andra sjukdomar
• sociala skäl: personer som bedömdes vara olämpliga som föräldrar på grund av psykisk sjukdom, begåvningsnedsättning eller osocialt leverne
• medicinska skäl: graviditeten skulle kunna utgöra en fysisk eller psykisk risk för personen ifråga (läs: kvinnan)

Jag kan inte se hur något av dessa skäl skulle gälla någon av dem jag känner, eller känner till, som har barn med särskilda behov, eller som själva har särskilda behov. De skulle inte ha kommit på fråga när det gäller tvångssterilisering. Tror Wachtmeister att man ska kunna se i förväg vilka som kommer att få barn med t.ex. neuropsykiatriska diagnoser, funktionshinder eller CP-skador? Det finns inte ett 1:1-samband i ärftlighet eller levnadssätt. Var skulle vi dra gränsen – tvångssterilisera rökare? den som dricker för mycket? personer med en historia av psykisk ohälsa? personer med ett IQ under 100? under 80? kvinnor över en viss ålder? kvinnor som har för många sexuella partner?

Dessutom har jag ett problem med begreppet ”särskilda behov” som brukar användas för alla typer av funktionshinder – fysiska, psykiska, neuropsykiatriska och intellektuella. I de flesta fallen handlar det om personer som har fullkomligt normala behov, men som har olika förutsättningar för att få behoven tillgodosedda och därför kan behöva särskilda insatser för sina helt normala behov. För att få den hjälp som t.ex. skolbarn har rätt till för att få samma möjligheter att delta och utvecklas som andra, måste föräldrarna stå ut med att deras barn pekas ut som ”barn med särskilda behov” och extra kostnader. Det avvikande utmålas, som så ofta, som ett problem. Ett hinder. Jag vill inte att människor ska ses som problem och belastningar för samhället bara för att samhället är anpassat för en viss typ av normalitet. Kan vi inte vidga normalitetsbegreppet lite, så att fler får plats?

Jag vet inte om det är det enkla faktum att jag har levt och lever med psykisk ohälsa och vet hur det är att inte fungera helt normalt som gör att jag har den här människosynen, men jag skräms av synen på alla funktionshinder som stora problem och belastningar. Även när jag läste till sjukgymnast, en utbildning som jag hoppade av delvis för att jag inte kunde tåla den människosyn som fanns både på utbildningen och inom vården, reagerade jag mot att man lade fokus på hindret och missade allt som fungerade normalt. Periodvis har jag ett funktionshinder genom depression och ångest, trötthet och koncentrationsproblem, och jag har själv skapat strategier för att fungera ”normalt”. Kanske är jag därför en av dem som Wachtmeister skulle vilja tvångssterilisera för att förhindra att jag sätter barn med särskilda behov till världen. Fast det behövs inte, eftersom jag har valt bort barn. Men ändå: låt människor leva och vara sig själva!

Dagens öööh: Svenska kvinnor klär sig inte tillräckligt kvinnligt

01 tisdag Feb 2011

Posted by in Aktuellt, Ideal och identitet, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Det anser åtminstone Alice Teodorescu i en debattartikel i tisdagens Aftonbladet: ”Svenska kvinnor klär sig som män”.Enligt Teodorescu klär sig svenska kvinnor som flickor, män eller tanter, och gör en koppling till att det skulle handla om en likformighet, rädsla för att sticka ut och missförstådd jämställdhet.

I Sverige är lagom bäst. Samtidigt är Sverige ett land sprängfyllt av extremistiska uttryck. Ett land där sexuella erfarenheter delges på tunnelbanan, men där en fråga om inkomst eller partipolitisk preferens uppfattas som tabu. Ett land där en del hävdar att böckerna i biologi bör revideras så att ägget inte framställs som passivt i befruktningsprocessen, och där personal på genusmärkta dagis reviderar barnsånger så att bagaren varken är han eller hon, utan hen (AB 2011-02-01)

I stället borde vi tydligen se mer till Chanel, som ”förstod kvinnan och kvinnan förstår Chanel”. För att vara riktiga kvinnor i den stil som Teodorescu verkar förespråka, även att döma av vad som står i beskrivningen av organisationen ”En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra” som hon grundade, ska vi tydligen klä oss som damer. Dräkt, den lilla svarta, ballerinaskor, som kvinnorna i Mad Men; vuxet och kvinnligt.

Så var finns damen år 2011? Hon som är sofistikerad och världsvan, som med pondus och karisma fyller rummet hon beträder? Hon som kan konsten att klä sig för middag för två eller tvåhundra? Som definieras av knivskarpt intellekt, ambition och stolthet för vad hon är och vad hon åstadkommit? Som inte skäms, som sticker ut, som tror att hon är någon? (AB 2011-02-01)

Det fina år 2011 är att vi har lämnat 50-talet och som kvinnor får klä oss mycket mer som vi vill. Vi tror inte längre att en kvinnas kompetens eller intelligens, eller för den delen kvinnlighet, är helt avhängig av hennes klädstil eller utseende. Begreppet ”kvinnlighet” är något vidare än för ett par decennier sedan, och att inte alla av dagens svenska  kvinnor trippar omkring i dräkter och höga klackar handlar mer om individuellt val än om en rädsla för att sticka ut. Dagens kvinna behöver inte klä sig på ett visst sätt för att ”vara någon”.

Personligen har jag helst ganska höga klackar, även på de grova vinterstövlarna, och klär mig gärna i kjol, men lika gärna i tighta jeans. Jag har en förkärlek för kläder som framhäver såväl min kropp som min personlighet, och ser oftast mina kläder som en del i min framtoning; bilden jag vill visa upp av vem jag är. Och ja, det inkluderar piercingar och tatueringar, även om jag skulle ha klänning, kavaj eller piffig liten dräkt. Ibland innebär det att jag drar på mig mysbrallorna, ibland slitna säckiga jeans. Det är inte av rädsla för att sticka ut, eller en konformistisk vilja att sudda ut könsgränser, utan bara för att det är skönt och jag känner för det. Jag blir varken mindre intelligent, mindre kompetent eller mindre representativ för det. Och jag skulle för övrigt hellre bära kostym – 3-delars, givetvis – än dräkt.

Om Teodorescu nu företräder ett nätverk där kvinnor ska hjälpa kvinnor, så undrar jag hur hon resonerar genom att i en sådan här artikel känga alla kvinnor som inte klär sig så som hon tycks anse att en riktig kvinna ska klä sig. Är inte det ganska långt från ”kvinnor som hjälper varandra”? Med vänner som hon behöver kvinnor inga fiender.

Jag tycker inte att kvinnor ska känna att de behöver klä sig som män för att få delta i samhälls- och näringslivet på lika villkor, men det ska heller inte komma någon kvinna och tala om för oss andra kvinnor hur vi ska klä oss. Det är nedlåtande, för att uttrycka mig snällt. Att döma sina medsystrar efter hur de klär sig är inte att hjälpa någon kvinna.

Sedan kan jag inte låta bli att fundera lite över tidpunkten för den här debattartikeln. Jag nämnde Alice Teodorescu i ett inlägg för ett år sedan, ”Bakåtsträvande i mörkblå kostym”, i samband med Kd:s kommunpolitiska dagar, då Teodorescu var en av huvudfigurerna bakom Kd:s jämställdhetspolitik. Årets upplaga av Kd.s kommun- och landstingsdagar ägde rum den senaste helgen. Även om Teodorescu inte förefaller ha medverkat i år, kan jag inte låta bli att undra över debattartikelns timing. Skulle det kunna vara ett försök att vinna initiativ i en jämställdhetsdebatt som varit väldigt tyst sedan valet?

Allt fler unga får förtidspension

27 torsdag Jan 2011

Posted by in Aktuellt, Fri(sk)het, Mänskliga rättigheter

≈ 3 kommentarer

Etiketter

Jag hörde på Ekot i morse att antalet unga förtidspensionärer ökar, trots att antalet nya förtidspensionärer generellt sett minskar. Fast det heter förstås inte förtidspension, utan sjuk- och aktivitetsersättning. Som kan vara tidsbegränsad eller permanent. Socialförsäkringsminister Ulf Kristofferson kommenterar detta i SvD med att  ”Det är inte rimligt, det är en politisk katastrof att det blivit så här”, men att man inte ska pressa ut människor på arbetsmarknaden.

Det är helt klart att något måste göras. Dels handlar det om att inte slentrianmässigt ge aktivitetsstöd i stället för studiestöd till personer i särskolan, för att man har ett begåvningshinder innebär på inget sätt att man inte klarar av ett arbete. Det är en grov fördom! Detsamma gäller funktionshinder av alla de slag, där det verkar som att man hellre slussar in personer i bidragssystem och förtidspension än att bry sig om att skapa tillgängliga arbetsplatser och individuellt anpassade arbetssätt och -tider. I vissa fall är det så enkelt som att någon kan behöva assistans för att sköta ett jobb, någon annan kanske inte kan arbeta samma tid varje dag, en tredje behöver en anpassad arbetsplats. En funktionsnedsättning innebär inte att man är helt ofungerande, och det är ett enormt resursslöseri att förtidspensionera människor som, på sina villkor, skulle kunna arbeta.

Men det handlar också om ibland något diffusa psykiatriska diagnoser, generaliserade utmattningssymtom, ångest, depression och liknande. Som påfallande ofta lämnas utan vare sig rehabilitering eller stöd från vård eller försäkringskassa, och inga som helst planer för hur individen ska bli bättre och komma tillbaka till ett så normalt liv som möjligt. Den som en gång har fått en förtidspension, vad den än kallas, hamnar lätt mellan stolarna. Och om vederbörande själv får höra att ersättningen och den nedsatta arbetsförmågan är permanent kan vi ju gissa vad det gör med tron på den egna förmågan. Det är inte alla som orkar bråka. Ju längre tid man är borta från arbetsmarknaden eller studier som ung, desto svårare är det att ta sig in. Men svårt är inte omöjligt.

Jag blev själv sjukpensionär som 24-årig student (läs en kort artikel om det här), med en första tidsbegränsning på två år (min läkare föreslog ett år, försäkringsläkaren som jag aldrig ens pratade med sa på rak arm två) på grund av svåra ätstörningar och djup depression. Jag fick ingen rehabilitering, inget stöd från FK, ingen aktivering – ingenting. Trodde de på fullt allvar att man kan vila sig frisk? Var det någon annans ansvar att erbjuda (re)habilitering? Hade jag inte varit så förbannat envis och prestationsdriven så hade jag mycket väl kunnat acceptera att jag var kroniskt sjuk, och då hade jag nog varit kvar där, inte bara i förtidspensionen utan även i ätstörningen. Men det gjorde jag inte. Jag bröt själv förtidspensionen efter ett år och gick tillbaka till studierna, eftersom jag insåg att ingen ändå skulle göra något. Var jag friskare? Nej. Men jag löste det på mitt sätt, genom att fortsätta plugga och sedan, efter en kortare anställning, starta eget. Vilket är en utmaning utan dess like, men det har gett mig en plats på arbetsmarknaden där jag till stor del har kunnat skapa mina egna tider och utgå från mina förutsättningar.

Det som skulle krävas från samhällets sida för att lösa problemet med det stora antalet unga i förtidspension är en rehabiliteringskedja värd namnet. En som erbjuder rehabilitering, eller kanske snarare habilitering för dem som ännu inte har tagit sig ut i arbetslivet. Ett samarbete mellan vård, försäkringskassa och arbetsförmedling, individuella planer som anpassas efter individens förmåga och mål, och som får ta lite tid. Och en arbetsmarknad som är mer flexibel och individanpassad, där bidragssystemet finns för att täcka upp den delen av arbetsförmågan som kanske inte finns. FK är väldigt stelbenta när det gäller individuella avvikelser, till exempel för människor som inte kan arbeta lika mycket varje dag, men som kanske klarar av 50 %, eller rentav mer, utslaget på en vecka, eller som kan arbeta periodvis under året men under andra perioder inte klarar av att arbeta lika mycket eller alls.

För att det ska fungera krävs adekvata vårdinsatser, stöd att komma tillbaka från vad man kanske själv trott är en hopplös och permanent arbetsnedsättning (där det kan behövas både terapi och coaching för att bryta bilden av sig själv som utanför och ett förlorat fall), personliga och individanpassade (re)habiliteringsplaner och en förståelse hos såväl myndigheter som arbetsgivare för människors olika förmågor och behov. Jag tror att en stor del av de unga som idag är förtidspensionärer skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden inom ett eller ett par år, med rätt stöd. Men om stödet och viljan att se individen inte finns, kommer förtidspensionärerna att fortsätta bli allt fler.

1 december – World AIDS Day

01 onsdag Dec 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

1 december 2010. Det är 22 år sedan den första World AIDS Day. 1988 levde världen fortfarande i något slags AIDS-skräck, där myterna och fördomarna var enorma och AIDS lika med en snar dödsdom. Sedan dess har mycket hänt. Vi vet att HIV inte smittar så lätt som man en gång befarade; det är inte ett luftburet virus, det smittar inte vid hudkontakt eller om man tar i samma dörrhandtag som någon som är HIV-positiv. Smittvägarna är kända, likaså hur man kan skydda sig. AIDS är i sig fortfarande en dödlig sjukdom, men kan  människor kan tack vare bromsmediciner leva i decennier som HIV-positiva utan att utveckla AIDS. Det finns mediciner och metoder som göra att en HIV-positiv kvinna kan föda ett fullt friskt barn. Och kanske, kanske kommer det så småningom ett botemedel.

Kunskaperna är större, fördomarna färre – eller är de? Jag har förstått att det fortfarande finns en rejäl stigmatisering av människor som är HIV-positiva, och en diskriminering som märks både inom vården och utanför. Själv har jag nog levt i sammanhang där HIV-smitta och AIDS inte betraktas som vare sig ett tabu eller något stigmatiserande; HIV och AIDS har funnits i min närhet sedan 90-talet utan att det egentligen varit något konstigt. Det är tragiskt, ofattbart tragiskt, med en sjukdom som kan döda människor för att de älskar, men konstigt, fult, tabubelagt? Aldrig. Om det sedan beror på att jag har lätt för att acceptera utan att döma vet jag inte. Men varför döma någon på grund av en sjukdom?

Jag växte upp med AIDS-rapporter i medierna från tidigt 80-tal och det har på något sätt därför alltid funnits med i mitt medvetande. Jag vet hur det kan smitta och hur lätt det är att skydda mig med kondom (sprutnarkoman har jag inte varit och lär inte bli heller). För mig har det därför varit otänkbart att t.ex. ha tillfälliga oskyddade sexuella förbindelser. Därför blir jag lite rädd när jag hör att unga idag (och då menar jag inte bara tonåringar) verkar vara mer rädda för att bli gravida än att drabbas av sexuellt överförda sjukdomar (trots att könssjukdomar inte direkt är ovanliga) och snarare använder p-piller än kondom. Har de glömt? Har de inte lärt sig?

Det finns byar i Afrika där nästan alla är HIV-smittade eller AIDS-sjuka, miljontals barn är föräldralösa på grund av att deras föräldrar har dött i AIDS, mytbildningen om sjukdomens ursprung och botemedel är häpnadsväckande i framför allt Afrika och Asien och katolska kyrkans och vissa missionerande samfunds motstånd mot användning av kondomer och sexuell upplysning gör att HIV fortsätter spridas. Framför allt i de länder där man inte har råd med bromsmediciner. HIV/AIDS är en världsepidemi som kräver globala insatser. Och så finns det unga svenskar som tycker det är jobbigt att använda kondom…

Fakta talar sitt tydliga språk:

2009 fanns det 33,3 miljoner HIV-positiva i världen. Cirka 2,6 miljoner personer smittades med HIV och 1,8 miljoner människor dog av AIDS. (Källa: UNAIDS Global Report on the Global AIDS Epidemic 2010.)
I Sverige lever idag cirka 5000 HIV-positiva personer och 2009 anmäldes 486 nya fall av HIV-infektion, varav något över hälften är personer som har smittats innan de kom till Sverige. (Källa: Smittskyddsinstitutet.)

Det här klippet är från filmen And the Band Played On, som handlar om upptäckten av HIV/AIDS på 80-talet. En riktigt bra film, som absolut är sevärd. Filmen kom 1993, och när jag igår tittade på det här klippet och såg Freddie Mercury, Rudolf Nurejev, Magic Johnson, Arthur Ashe med flera blev jag väldigt förvånad över att det var så länge sedan. Det känns ju som bara ett par år sedan som Freddie Mercury gick bort, kort efter Jacob Dahlin här i Sverige, men det var hösten 1991. För 19 år sedan!

Jag tittar, lyssnar, gråter lite och minns. Den här videon är för dem som gått vidare och för oss som minns dem – och för de som behöver minnas.

Är man inte riktig kvinna förrän man fött barn? eller Med sådana feminister behövs inga antifeminister

13 lördag Nov 2010

Posted by in Ideal och identitet, Livet, Politik och samhälle

≈ 7 kommentarer

Etiketter

En tämligen ung bekant, och därtill mamma i unga år, skrev nyligen på nätet att hon inte tycker att man är en riktig kvinna förrän man är mor. Först då har man förstått vad det innebär att vara kvinna var kontentan, så som jag tolkade den. Det som komplicerar denna 50-talistiska och biologistiska, konservativa åsikt är att tjejen ifråga är feminist och rätt så långt ut på vänsterkanten, om jag har förstått det rätt.

Min reaktion: Idioti. Jubelidoti, till och med. Med feminister som hon behövs inga antifeminister. Den där sortens exkluderande åsikter, som innebär att man tar sig ett tolkningsföreträde och rätten att (be)döma sina medsystrar utifrån någon egen erfarenhet – du är en riktig kvinna, men du är inte det – går stick i stäv med min syn på vad feminism är. Men samtidigt… Det är inte en ovanlig åsikt när man skrapar på ytan hos feminister som fött barn. Jag har stött på den tidigare, bland annat när jag läste feministisk filosofi, för sisådär 10 år sedan, och inte heller då kunde jag förstå den. Jag accepterar helt och hållet att man inte tillfullo kan begripa vad det innebär att vara mamma förrän man har fött barn (även om man kan uppleva en modersroll utan graviditet, förlossning eller egna barn), men att det skulle säga något om vad det är att vara kvinna. Det köper jag inte. Att vara kvinna är så mycket mer än moderskap.

Men den sortens kommentarer får mig alltid att tänka efter: vad innebär det att vara kvinna, när blir man kvinna och vem har tolkningsföreträde i den frågan? Blir man kvinna vid den första menstruationen? vid 18 års ålder? 25 års ålder? vid det första samlaget? När man blir medveten om sitt kvinnliga kön och sin kvinnlighet och definierar sig själv som kvinna? Och jag kommer alltid fram till samma sak: Jag bestämmer vad det innebär att vara kvinna för mig, för det är den enda kvinnligheten jag verkligen kan säga något om. Och för mig handlar det om hela upplevelsen i att vara född med kvinnligt kön och uppfostrad som flicka/tjej – en uppsättning fysiska, psykiska och sociala upplevelser och erfarenheter, där somliga delas av andra kvinnor, andra inte. Det är inte en i första hand kollektiv upplevelse, och där går kanske vattendelaren mellan min feminism och vissa delar av feminismen som rörelse. Även om kvinnor har en på många sätt gemensam historia och kvinnor som grupp har upplevt och fortsätter att uppleva ett slags förtryck och maktmässiga motgångar som män som grupp inte står inför, så är jag en individ, med min personliga upplevelse av att vara kvinna. En unik individ som är kvinna och som till viss del ingår i ett kvinnokollektiv. Och jag värjer mig bestämt mot alla generaliseringar om vad det innebär att jag är kvinna.

För faktum kvarstår: Jag kom in i puberteten innan tjejen från exemplet ovan föddes och har därför troligen varit kvinna längre än vad hon har varit medveten om sin kvinnlighet. Men i hennes ögon är jag tydligen ingen riktig kvinna, och kommer aldrig att bli det heller. För jag är något så uppenbarligen annorlunda som en kvinna som väljer att inte bli mor. Jag tänker inte skaffa barn för att jag inte vill ha barn. Jag tycker inte ens särskilt mycket om barn. Gör det mig mindre till kvinna? Icke. Jag är inte heller överdrivet förtjust i män. Inte heller det gör mig mindre till kvinna. I’m my own brand of woman.

Jag säger inget om kvinnor som väljer att skaffa barn, men tydligen är det meningen att jag ska stå ut med andras åsikter om mitt, uppenbarligen i vissas ögon provocerande, val att inte bli mamma. Varför ska jag förklara det för dig? Skulle någon komma på tanken att ifrågasätta en mammas val att skaffa barn så som man blir ifrågasatt och ibland snudd på korsförhörd om varför man inte vill ha barn?

Vem är du att säga något om mina livsval?

Nobelprisvecka: Ekonomi

11 måndag Okt 2010

Posted by in Aktuellt, Vetenskap

≈ Lämna en kommentar

Kungliga vetenskapsakademin har tillkännagivit att Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2010 tilldelas Peter A. Diamond, Dale T. Mortensen och Christopher A. Pissarides ”för deras analys av marknader med sökfriktioner”.

Marknader med sökkostnader

Hur kommer det sig att många går arbetslösa samtidigt som det finns ett stort antal lediga jobb? Hur kan den ekonomiska politiken påverka arbetslösheten? Årets pristagare har utvecklat en teori som kan användas för att besvara dessa frågor. Teorin är också tillämplig på andra marknader än arbetsmarknaden.

På många marknader kommer köpare och säljare inte omedelbart i kontakt med varandra. Det gäller till exempel arbetsgivare som söker efter arbetskraft och arbetstagare som söker efter lediga jobb. Sökprocessen kräver tid och resurser och skapar därför friktioner i marknaden. På sådana sökmarknader får somliga köpare inte sin efterfrågan tillfredsställd, samtidigt som en del säljare inte kan sälja så mycket som de önskar. På arbetsmarknaden finns det samtidigt både lediga jobb och arbetslöshet.

Årets tre pristagare har utvecklat ett teoretiskt ramverk för sökmarknader. Peter Diamond har analyserat grunderna för hur sådana marknader fungerar. Dale Mortensen och Christopher Pissarides har utvecklat teorin vidare och tillämpat den på arbetsmarknaden. Pristagarnas modeller hjälper oss att förstå hur arbetslöshet, lediga jobb och löner påverkas av regelverk och ekonomisk politik. Det kan gälla ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen eller reglerna kring nyrekrytering och uppsägning av arbetskraft. En slutsats är att en mer generös ersättning vid arbetslöshet leder till högre arbetslöshet och längre söktider.

Sökteorin har tillämpats på många andra områden vid sidan av arbetsmarknaden. Det gäller inte minst bostadsmarknaden: antalet bostäder till salu varierar över tiden liksom den tid det tar innan ett hus hittar en köpare och parterna kan enas om priset. Sökteorin har också använts för att studera frågor inom områden som penningteori, offentlig ekonomi, finansiell ekonomi, regionalekonomi och familjeekonomi.

 ”Ekonomipriset 2010 – Pressmeddelande”. Nobelprize.org. 11 Oct 2010 http://nobelprize.org/nobel_prizes/economics/laureates/2010/press-sv.html 

Ett intressant pris, för teorier som åtminstone jag tycker är både aktuella och mycket relevanta, och inte helt obegripliga. Om bara all nationalekonomisk teori hade varit lika intressant…

Nobelprisvecka: Fredspriset

11 måndag Okt 2010

Posted by in Aktuellt, Vetenskap

≈ Lämna en kommentar

Sorry för en sen uppdatering, men tankarna har varit på annat håll. Det behövs också ibland.

Nobels fredspris 2010 delas ut till den kinesiske människorättsaktivisten Liu Xiaobo för hans långa ickevåldskampanj för centrala mänskliga rättigheter i Kina. Den norska Nobelkommittén har länge ansett att det finns en nära koppling mellan mänskliga rättigheter och fred och att mänskliga rättigheter är en förutsättning för den ”folkens förbrödring” som Alfred Nobel omtalar i sitt testamente.

I de siste tiår har Kina hatt en økonomisk framgang som det knapt finnes maken til i historien. Landet har nå verdens nest største økonomi; hundrevis av millioner mennesker er blitt løftet ut av fattigdom. Mulighetene til politisk deltakelse har også økt.

Med Kinas nye status må det følge økt ansvar. Kina bryter flere internasjonale avtaler landet har undertegnet og bryter også egne bestemmelser om politiske rettigheter. Artikkel 35 i Kinas grunnlov slår fast at ”Borgere i Folkerepublikken Kina skal nyte godt av talefrihet, pressefrihet, forsamlings- og møtefrihet, prosesjons- og demonstrasjonsfrihet.” I praksis har det vist seg at disse frihetene er klart begrenset for Kinas innbyggere.

Liu Xiaobo har i mer enn to tiår vært en sterk talsmann for at grunnleggende menneskerettigheter skal gjelde også i Kina. Han deltok i Tiananmen-protestene i 1989; han var en ledende forfatter bak Charter 08, det manifest for slike rettigheter i Kina som ble offentliggjort på 60-årsdagen for FNs verdenserklæring om menneskerettighetene 10. desember 2008. Året etter ble Liu dømt til elleve års fengsel og to års tap av politiske rettigheter for ”oppfordring til undergraving av statens makt.” Liu har konsekvent hevdet at dommen bryter både med Kinas egen grunnlov og med sentrale menneskerettigheter.

Kampen for at de universelle menneskerettighetene skal omfatte også Kina blir ført av mange kinesere, både i Kina selv og i utlandet. Gjennom den strenge straff han har fått, har Liu blitt det fremste symbol på denne brede kampen for menneskerettigheter i Kina.

Oslo, 8. oktober 2010

”Nobels Fredspris for 2010”. Nobelprize.org. 11 Oct 2010 http://nobelprize.org/nobel_prizes/peace/laureates/2010/press-no.html

Xiaobo sitter sedan december förra året fängslad i Kina för sitt arbete med Charter 08, och Kina hade redan före tillkännagivandet påpekat att om den norska Nobelkommittén skulle ge priset till en kines så kunde det skada de kinesisk-norska relationerna. Efter tillkännagivandet lär Norges ambassadör i Kina ha inkallats för att ge en förklaring. Som om den norska regeringen hade något med Nobelpriset att göra… Fast det är kanske inte så lätt för regeringsföreträdare i en diktatur som varken följer internationella lagar om mänskliga rättigheter (inte ens de som Kina har undertecknat) eller sina egna nationella MR-lagar, att förstå att demokratiska regeringar inte styr allt som händer i landet.

På måndag tillkännages Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.

Nobelprisvecka: Kemi

06 onsdag Okt 2010

Posted by in Aktuellt, Vetenskap

≈ Lämna en kommentar

Kungliga Vetenskapsakademin har tillkännagett att årets Nobelpris i kemi tilldelas Richard F. Heck, Ei-ichi Negishi och Akira Suzuki för ”palladiumkatalyserade korskopplingar i organisk syntes”.

Enkelt uttryckt handlar det om kol-kol-bindningar, där bindningen sker genom en palladiumkatalysation i en Heck-reaktion (som ligger bakom läkemedlet Naproxen), Negishi-reaktion respektike Suzuki-reaktion. Det är alltså tre forskare som oberoende av varandra upptäckt och gett namn åt liknande reaktioner.

Pressreleasen lyder:

Storartad konst i ett provrör

Den organiska kemin har utvecklats till en konstart där forskare nu framställer fantastiska kemiska kreationer i sina provrör. De kommer mänskligheten till nytta i form av läkemedel, förfinad elektronik och högteknologiska material. 2010 års Nobelpris i kemi belönar ett av de mest sofistikerade hjälpmedel som kemister idag har i sin verktygslåda.

Årets Nobelpris i kemi belönar Richard F. Heck, Ei-ichi Negishi och Akira Suzuki för utvecklingen av den palladiumkatalyserade korskopplingen. Detta kemiska verktyg har kraftigt förbättrat kemisters möjligheter att tillverka förfinade kemikalier; kolbaserade molekyler lika komplicerade som naturens egna.

Den kolbaserade (organiska) kemin är grunden till liv och till naturens fascinerande ämnen: färger i blommor, ormars gifter och bakteriedödande ämnen som penicillin. Genom den organiska kemin har människan lärt sig att dra nytta av naturens kemi; att tillvarata kolets förmåga att fungera som ett stabilt skelett till funktionella molekyler. Det har gett mänskligheten nya läkemedel och revolutionerande material som till exempel plast.

För att kunna tillverka förfinade kemikalier krävs att kemister kan foga samman kolatomer. Kol är i grunden stabilt och reagerar inte gärna med andra kolatomer. De första metoderna för att koppla samman kol byggde därför på att forskare med olika kemiska knep gjorde kolet väldigt reaktivt. Dessa metoder fungerade för att bygga enkla molekyler, men vid syntes av större molekyler fick kemisterna alldeles för många oönskade biprodukter i sina provrör.

Den palladiumkatalyserade korskopplingen har löst problemet; den har gett kemisterna en ökad precision och effektivitet i arbetet. I Heck-reaktionen, Negishi-reaktionen och Suzuki-reaktionen, möts kolatomerna på en atom av grundämnet palladium. Det skapar en närhet som sparkar igång den kemiska reaktionen.

Palladiumkatalyserad korskoppling används i forskning världen över, men också i kommersiell framställning av till exempel läkemedel och molekyler som elektronikindustrin använder.

Nu läste jag bara 1½ år kemi på gymnasiet eftersom jag bytte linje efter halva tiden, och organisk kemi hade vi inte särskilt mycket av. Jag kan inte heller säga att just organiskkemiska bindningar tillhör ett av mina nördområden, men förstår ändå tillräckligt av Vetenskapsakademins populärvetenskapliga genomgång av priset. Läs den om ni vill ha lite extra bildning, eller den lite mer avancerade bakgrunden om ni vill ha ännu mer eller redan är kemikunniga 🙂

Imorgon torsdag kl 13 tillkännages litteraturpriset. En av årets litterära höjdpunkter!