Skrivtankar

21 torsdag Nov 2013

Posted by in Ord

≈ Lämna en kommentar

Words. Words. I play with words, hoping that some combination, even a chance combination, will say what I want.
― Doris Lessing

Ord. Jag älskar ord. Jag älskar att läsa. Jag älskar att skriva. Att uttrycka mig, hitta rätt ord, smaka på dem, lyssna på dem. Dansa med dem. Ibland lyckas jag fånga det jag vill – samma känsla av helhet som när dansen plötsligt blir en helhet av kropp, själ och musik och upphöjs till något mer – ibland når jag nästan fram, ibland når jag ingenstans.

Då och då funderar jag på varför jag skriver. När jag vill men inte hittar ord, när jag blir frustrerad över att det inte blir bra nog, inte så som jag vill att det ska kännas, eller jag drabbas av den stora meningslösheten och ”det är väl ändå ingen som läser och varför skulle någon bry sig?”
Varför skriver jag? Vad vill jag åstadkomma med det? För vem skriver jag?

Ja, varför?
För att jag kan. För att jag lever. För att jag andas. För att jag känner.
För att det finns ord i mig som vill ut. För att det finns berättelser och bilder som vill få liv.
För att ventilera. För att få perspektiv. För att sätta ord.
För att jag tror att jag har något att säga. För att jag vill berätta.

Ja, jag vill berätta. Men vad vill jag med det?
Jag vill beröra.
Jag vill väcka tankar för något nytt och öppna ögon för mer. Öppna sinnen för nya intryck. Kanske se världen och sig själv i nytt ljus.
Jag vill dela med mig av känslor och tankar som kanske speglar någon annans, kanske hjälper någon att hitta ord på väg till sitt språk.
Jag vill visa min verklighet, min sanning, i alla olika nyanser, högt och lågt, ytligt och djupt, rörigt och genomtänkt, eftertänksamt och självklart, ljust och mörkt, friskt och mindre friskt, vackert och magiskt och vardagligt. Det stora i det lilla och det tidlösa i vardagen. Att inget är perfekt men att det får finnas ändå. För jag hoppas och vill att det ska kunna betyda något.
Det låter rätt så förmätet för något som ofta är så enkelt som att jag bara skriver utan en tanke på varför.

Vem skriver jag för?
Mig, mest av allt. Men eftersom jag har valt att skriva där andra kan läsa det, här och i sociala medier, så vill jag såklart bli läst. Annars hade jag lika gärna kunnat skriva dagbok. I att vilja bli läst/sedd/hörd finns också, såklart, en önskan om att bli gillad.
Men här kommer skrivparadoxen in: jag vill bli läst men jag vill inte skriva med tanke på att bli det, utan för min skull. Så som jag gör nu: stream of consciousness, ibland mer genomtänkt än annars, högt och lågt, viktigt och vardagligt om vartannat. Ohämmat, fritt och ärligt.

Jag skriver för min skull, men är glad att du läser det. Så enkelt, egentligen.
Och ibland kanske orden säger vad jag vill.

Du tror att du är klar

19 tisdag Nov 2013

Posted by in Livet, Ord

≈ Lämna en kommentar

Du tror att du är klar. Att det är lugnt. För det känns lugnt. Du går vidare.

Så händer något. Plötsligt kommer det tillbaka. Obarmhärtigt. Du är inte tillbaka där det hände, för du har gått vidare, men känslorna är där och med dem reaktioner du inte har en aning om hur du ska hantera. Du översvämmas.
Överlevnadslägets autopilot får fungera utåt, hjälpligt lösa vardagen, så länge det går. Inombords drar en tsunami fram.

Du trodde att du var klar, för du hade gått vidare.
Du hade fel. Du hade kommit så långt att du kunde gå vidare. Det här begravdes för att du inte kunde leva med det.
Kan du nu?

Den enda vägen vidare går genom det. Men det finns ingen väg än, och inga genvägar. Du får känna dig fram.

Det går över. Allt har ett slut.
Håll fast vid det.
Och hittar du en hand, ta den.

Ingen röd tråd

18 måndag Nov 2013

Posted by in Livet

≈ Lämna en kommentar

Halvfärdiga inlägg. Högar av utkast. Påbörjade böcker. Några lånade böcker som står i bokhyllan och snart ska lämnas tillbaka. Det blir liksom inget vettigt av något nu. Några ord rinner lätt ur mig, sedan är det tvärstopp. Om de ändå kunde flöda lika lätt som tårarna.

Jag tar fram smör för att baka lakritssnittar. Det är nog rumstempererat vid det här laget. Men jag rör mig inte. Och jag vet inte varför jag skulle baka. Vad ska det vara bra för?
(Vad ska något vara bra för?)

Jag går ärenden, ler mot människor jag möter, pratar lite med kassörskan och önskar henne en bra kväll. Det är äkta. Men det håller inte.
Jag går ut igen, svänger runt hörnet ner mot vattnet och tårarna börjar tränga fram. Jag torkar bort dem med halsduken. De fortsätter. Hakan darrar, liksom andetagen. När jag möter kvällsvandrare och joggare ler jag svagt och snabbt mot dem och vänder sedan bort blicken.
Osynlig. Just nu vill jag vara osynlig. Jag vill bara vara i fred.

Länge står jag där i mörkret, längst ut på en brygga med ansiktet vänt mot havet. Jag gråter tyst tills jag inte kan andas och kroppen svarar med gäspningar. Till slut stillar sig tårarna och torkar i vinden. Jag vänder hemåt.

Jag ser allt det vackra, vågorna, ljusen på vattnet, gräsax, blommor, kastanjens fortfarande gula löv, lönnlöv som blåser längs gångvägen utan att tyngas ner av regn. Men inget når riktigt fram. Idag räcker det inte, det kan inte lyfta mig. Jag får inte känslan av närvaro och liv. Sorgen är för tung.
Hopplösheten tränger sig envist på och jag är så trött. Så trött och så ledsen.

Vad jag är ledsen över? Inget. Allt. Måste det alltid finnas ett ”därför”?
Det gör det inte för mig. Ibland är jag bara ledsen. Samlad sorg.
Det känns som om hjärtat ska brista.

Någonstans måste jag ha gjort hål i en fördämning, för vågor sköljer gång på gång över mig. Tårar, sorg, smärta.

Det är för svårt att låtsas att det är bra. För svårt att plocka fram min gladare sida, eller ens orden. För svårt att se det vanliga livet, med skämt, kvicka svar, smarta tankar, uppskattning och omtanke – det jag var en del av – så här vid sidan av.
Jag har inget att säga.
Jag har ingen röd tråd.

Det svåra är inte att göra en förändring…

12 tisdag Nov 2013

Posted by in Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

”Åh, vilket bra beslut. Heja dig!”
”Du är så STARK!”
”Du är så MODIG!”
”Du är så KLOK!”
”Du tänker så himla rätt.”
”Jag är så stolt över dig.”
”Jag står bakom dig hela vägen.”

Låter det bekant? Det är ungefär den sortens utrop och bekräftelser som ges den som nått en insikt och gör en livsförändring. Vågen av stöd och beröm kan vara massiv, men avklingar ofta snabbt. Det är som om folk ser beslutet att förändra, initiativet, det första steget, som det stora och svåra, det som är värt att applådera. Och visst, en förändring måste börja någonstans, men det är inte det som är det svåraste.

Vad händer sedan?
När nyhetens behag och människors beröm lagt sig och man bara ska leva förändringen. Bara.
Det är här det blir svårt. Riktigt svårt.
Det är här kampen börjar.

Det svåra är inte att göra en förändring, utan att vidmakthålla den. Att stå fast vid förändringen trots allt det väcker, genom känslostormar, tvivel, tappad lust, sug, kriser, toppar och dalar. Genom motivationsbrist och frestelser, lättja och håglöshet.

Alla som börjat ett nytt liv vid nyår eller börjat banta känner nog till det här. Det är lätt att börja träna eller sluta röka eller dricka, många gör det gång på gång, men att hålla sig rökfri, nykter, vältränad, självskadefri, ätstörningsfri osv är inte riktigt lika lätt. För en (beteende)förändring, oavsett hur stor den ter sig, är inget man gör en gång och så är det gjort och avklarat. Det är något man gör gång på gång tills man en dag lever det, utan att tänka på det så mycket. Tills det är ändrat och befäst.

Är jag fortfarande lika klok om jag tappar motivationen eller trillar dit någon gång på vägen?
Är jag lika stark om jag kämpar mot frestelsen att ge upp och sitter på golvet och gråter för att jag inte vet om jag orkar?
Är jag lika modig om förändringen väcker så mycket känslor att jag bara vill döva dem, och hittar vägar att döva dem?
Är du fortfarande stolt över mig om jag misslyckas?

Det är beslutet och det första steget i förändringen som applåderas och betraktas som märkvärdigt.
Men det är i fortsättningen applåderna faktiskt behövs bäst. Det är där fallgroparna finns.

Löven dansar ringdanser

11 måndag Nov 2013

Posted by in Ord

≈ Lämna en kommentar

Mörka, regnvåta gator. Blåst. Gula löv, såpass nyfallna att de ännu inte ligger i blöta högar i rännstenen.

Mellan kvarteren kommer vindbyar som får löven att forsa över gatan till huset mittemot i en enda bred våg. Vinden smyger sig också runt husknutarna som små virvelvindar som drar med sig gula löv i en spiral som lyfter och sedan sjunker igen.

Löven dansar ringdanser längs gatan.
Kvällen lever.

Det eviga BMI-tjatet

09 lördag Nov 2013

Posted by in Ideal och identitet, Livet, Vikten av vikten

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Efter att SVT igår sände ett klipp om hur Israel har lagstiftat mot underviktiga modeller och  retuschering av modebilder utan att ange att de är retuscherade – lagstiftning som trädde i kraft tidigare i år – var pratet igång igen. BMI, BMI, BMI… Det fastnar visst alltid där: på vikt och BMI. Diskussioner om ideal, ätstörningar, hälsa, konsumentmakt/vad som säljer, självbild med mera får aldrig samma genomslag i flödena som dessa tre bokstäver. Vikten av vikten går inte att komma undan.
Och det stör mig enormt.

Man diskuterar smalhetsideal och undervikt och hänger upp sig på siffror, oavsett om de är kilon, BMI eller storlekar. På så sätt stärks både föreställningen om att ätstörningar handlar om vikt och bilden av att ätstörning är lika med anorexia och undervikt. Det är den synen som de flesta har, den första associationen många får när man säger ”ätstörning”. Men så är det inte i verkligheten.

Anorexia är i själva verket den minst vanliga av ätstörningarna. De flesta med ätstörningar är normal- eller överviktiga.
Men när det pratas ätstörningar går kopplingen oftast till undervikt.

Signalen det ger torde vara uppenbar: du räknas inte om du inte är smal nog. Som om den tanken behövde förstärkas… Det är redan många nog som inte söker hjälp och inte tar sina problem på allvar, eller får dem tagna på allvar, för att de inte är tillräckligt smala. Men vi får hela tiden se och höra kopplingen ätstörning – anorexia – undervikt. Det är ätstörningsidealet som tycks målas upp runt oss. Lika skevt som size 0-idealet.

Själva vikttjatet kring ätstörningar är oändligt tröttsam. Viktfixering och en önskan att bli smalare är en del av bilden, men det är långtifrån så enkelt. Hur sjuk du är, vilka matbeteenden du har och hur dåligt du mår syns inte på vågen. Att göra det till en viktsjuka är att förminska problemet och öka viktfixeringen.

Närvarande eller därvarande

08 fredag Nov 2013

Posted by in Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Jag märker det först när jag stillar mig och tömmer tankarna, lägger av mig vardagen för att bara vara: tankarna är ett stort surr som inte vill tömmas. Och det där med att bara vara är sannerligen inte bara. Jag är kanske närvarande och i nuet, men jag är inte bara här och nu. Jag är här och nu och sedan och imorgon och framåt och med andra och… ja, överallt. Plötsligt får jag anstränga mig för att nå den där vilsamma närvaron i nuet. (Jag kallar det hellre för närvaro än mindfulness.)

Även om jag även nu har ganska lätt för att tömma tankar och närvara, så är det uppenbarligen inget jag kan ta för givet. Det kräver träning och underhåll. Några veckors energidränerande förkylning, familjestress, en kropp som svarar på utmattning med stresspåslag och alltför lite rörelse och naturpromenader har fått mig ur balans. Jag har glömt bort att vara närvarande. Inte konstigt att jag känt mig splittrad och inte som mig själv.

Efter att ha vilat en stund och under den slagit bort tanke på tanke, mentala planeringslistor och en massa annat som ploppar upp som parallella spår som jag tänker samtidigt ger jag upp. Jag är påfallande därvarande och det stör mig. Så jag ställer mig och diskar, sätter på musik och ser till att hela tiden återvända till vad jag gör och lyssnar på – och sedan sprider sig lugnet äntligen.
Närvarande.

Lyssna till min egen röst

07 torsdag Nov 2013

Posted by in Ord, Tankar

≈ Lämna en kommentar

Jag går balansgång vid kanten av det ordlösa.

Alla ord, alla röster, blir ibland som ett enda brus, en dånande fors som överröstar mina tankar och får mig att tappa mina ord. Det är lättare att prata med andra, använda orden i samtal och diskussioner, låta tankarna fara in på spår som inte är mina egna, än att söka ron för mina ord.
Jag älskar att samtala med människor och att få det där ord- och tankeutbytet som får mig att tänka efter och växa, och är en ganska pratig person. Men jag är också en lyssnare, som ofta hellre lyssnar på andra eller pratar om annat än att prata om mig själv. Jag har lätt för att följa med in i andras tankar och diskussioner, höra även det som finns bakom och mellan orden, och jag tycker om göra det. Ett bra samtal är som dans, där en för och en följer, men där båda gemensamt skapar dansen.
Nu är det dock sällan tillfälle för de stora samtalen och hur roligt jag än tycker det är att prata med andra, så blir det ibland ett sådant sorl att jag får svårt att urskilja mina tankar.

Jag tystnar, tar ett steg bakåt och lyssnar.
Ibland räcker det. Men bruset är alltjämt där. Och det är då jag märker att jag har tappat bort min röst. Jag har svårt att finna min egen ton bland alla andra röster; jag har svårt att hitta orden. Mina ord.

Jag backar lite till och stänger av. Men jag har svårt för att stilla mig och njuta av tystnaden, jag saknar det brusande sällskapet och distraktionen från andras ord. Jag har svårt för att släppa alla andra. Jag som har ett sådant behov av ensamhet och njuter av mitt eget sällskap, stillheten i tystnaden, närvaron i mig, har oerhört svårt för att kliva åt sidan och bara lyssna på mig själv. För min röst har inte försvunnit; den finns där om jag lyssnar.

När tystnaden efter bruset slutar eka så finns en vila, en ro, en frid där jag hittar mig igen. Jag vet det. Ändå är det så svårt.

Jag behöver stänga av. Vända fokus mot mig.
Lyssna till min egen röst.

Omöjlig önskan

06 onsdag Nov 2013

Posted by in De stora frågorna, Livet

≈ Lämna en kommentar

På väg hem i kvällen formulerar jag tankar som jag har dragit mig för att sätta ord på, för att de är så stora. Förbjudna. Saker man inte säger. Med ens kommer tankarna nära, blir tydliga, verkliga.
Kraften i dem skrämmer, för den är så direkt. Stark, rak och brutalt ärlig. Och det slår mig hur ont det kan göra att önska något som inte kan bli. Det är den sortens önskningar som jag inte gärna medger ens för mig själv. För det är så hopplös önskan.

Jag önskar. Och det är omöjligt. Men jag önskar ändå. Och det gör så ont.
Kanske hjälper det att bekräfta det för mig själv.
Kanske kan det försvinna då?

 

Det finns tankar som känns så förbjudna att ens ha att jag inte tror att jag skulle kunna säga dem högt, eller skriva dem, än mindre prata om dem. Det finns saker man inte pratar om, saker som känns så…privata? personliga? fula? skrämmande? att jag inte tror att någon skulle kunna ta del av dem och sedan stanna kvar. Det känns inte så i alla fall.
Nu är det inget jag vill prata om, eller har behov av att prata om, men ändå slår det mig hur blotta tanken på att göra det skrämmer mig. Jag är ärlig och öppen, på gränsen till självutlämnande, och släpper ibland dem jag litar på långt närmare än vad som känns bekvämt, men så tar det stopp. Hit men inte längre.
Än så länge.

Ordvilja, ovilja

05 tisdag Nov 2013

Posted by in Livet, Ord

≈ Lämna en kommentar

Ibland vill sig inte orden. Jag vill, jag har ord som tumlar runt och vill få rinna ut och ta form, jag vill skriva, men… det går inte. Det är inte skrivkramp, utan ordkramp. Ovilliga ord.
Texter börjar ta form men fladdrar iväg innan det blir något med dem, de leker tafatt med medvetandet. Orden blir som retfulla fjärilar som inte låter sig fångas.

Stress och utmattning är inget vidare för kreativiteten, eller för den ro jag behöver för att orden ska komma fram. Ju mer jag vill och försöker, desto mer frustrerande blir det, så jag försöker låta viljan finnas utan att göra den tvingande. För det är som om jag när jag vill för mycket till slut tappar viljan. Jag vill skriva, men vill ändå inte. Orden vill ut, men ändå inte. Jag vill vilja men vill inte.

När jag är för trött tar det tvärstopp. Orden fastnar. Det är ganska otäckt. Jag börjar skriva en väns namn, men bokstäverna kommer i fel ordning och fingrarna lyder inte över tangentbordet. Som om händerna plötsligt har glömt hur de skriver, på samma sätt som när man av utmattning kan glömma vägen hem eller vad man ska göra vid portlåset. Jag har glömt orden, hur de ser ut, låter, formuleras, skrivs.
Orden finns där, alldeles precis på tungspetsen eller i fingertopparna, men de vill sig inte.
Ibland försöker jag skriva fram dem igen. Ibland går det. Ibland går det inte. Och ibland gör det mig bara så trött att jag tappar lusten, fast den egentligen är där.

Jag saknar ro, jag saknar inspiration, jag saknar dansen med ord som är min.