Jag märker det först när jag stillar mig och tömmer tankarna, lägger av mig vardagen för att bara vara: tankarna är ett stort surr som inte vill tömmas. Och det där med att bara vara är sannerligen inte bara. Jag är kanske närvarande och i nuet, men jag är inte bara här och nu. Jag är här och nu och sedan och imorgon och framåt och med andra och… ja, överallt. Plötsligt får jag anstränga mig för att nå den där vilsamma närvaron i nuet. (Jag kallar det hellre för närvaro än mindfulness.)

Även om jag även nu har ganska lätt för att tömma tankar och närvara, så är det uppenbarligen inget jag kan ta för givet. Det kräver träning och underhåll. Några veckors energidränerande förkylning, familjestress, en kropp som svarar på utmattning med stresspåslag och alltför lite rörelse och naturpromenader har fått mig ur balans. Jag har glömt bort att vara närvarande. Inte konstigt att jag känt mig splittrad och inte som mig själv.

Efter att ha vilat en stund och under den slagit bort tanke på tanke, mentala planeringslistor och en massa annat som ploppar upp som parallella spår som jag tänker samtidigt ger jag upp. Jag är påfallande därvarande och det stör mig. Så jag ställer mig och diskar, sätter på musik och ser till att hela tiden återvända till vad jag gör och lyssnar på – och sedan sprider sig lugnet äntligen.
Närvarande.