Du tror att du är klar. Att det är lugnt. För det känns lugnt. Du går vidare.

Så händer något. Plötsligt kommer det tillbaka. Obarmhärtigt. Du är inte tillbaka där det hände, för du har gått vidare, men känslorna är där och med dem reaktioner du inte har en aning om hur du ska hantera. Du översvämmas.
Överlevnadslägets autopilot får fungera utåt, hjälpligt lösa vardagen, så länge det går. Inombords drar en tsunami fram.

Du trodde att du var klar, för du hade gått vidare.
Du hade fel. Du hade kommit så långt att du kunde gå vidare. Det här begravdes för att du inte kunde leva med det.
Kan du nu?

Den enda vägen vidare går genom det. Men det finns ingen väg än, och inga genvägar. Du får känna dig fram.

Det går över. Allt har ett slut.
Håll fast vid det.
Och hittar du en hand, ta den.