Halvfärdiga inlägg. Högar av utkast. Påbörjade böcker. Några lånade böcker som står i bokhyllan och snart ska lämnas tillbaka. Det blir liksom inget vettigt av något nu. Några ord rinner lätt ur mig, sedan är det tvärstopp. Om de ändå kunde flöda lika lätt som tårarna.

Jag tar fram smör för att baka lakritssnittar. Det är nog rumstempererat vid det här laget. Men jag rör mig inte. Och jag vet inte varför jag skulle baka. Vad ska det vara bra för?
(Vad ska något vara bra för?)

Jag går ärenden, ler mot människor jag möter, pratar lite med kassörskan och önskar henne en bra kväll. Det är äkta. Men det håller inte.
Jag går ut igen, svänger runt hörnet ner mot vattnet och tårarna börjar tränga fram. Jag torkar bort dem med halsduken. De fortsätter. Hakan darrar, liksom andetagen. När jag möter kvällsvandrare och joggare ler jag svagt och snabbt mot dem och vänder sedan bort blicken.
Osynlig. Just nu vill jag vara osynlig. Jag vill bara vara i fred.

Länge står jag där i mörkret, längst ut på en brygga med ansiktet vänt mot havet. Jag gråter tyst tills jag inte kan andas och kroppen svarar med gäspningar. Till slut stillar sig tårarna och torkar i vinden. Jag vänder hemåt.

Jag ser allt det vackra, vågorna, ljusen på vattnet, gräsax, blommor, kastanjens fortfarande gula löv, lönnlöv som blåser längs gångvägen utan att tyngas ner av regn. Men inget når riktigt fram. Idag räcker det inte, det kan inte lyfta mig. Jag får inte känslan av närvaro och liv. Sorgen är för tung.
Hopplösheten tränger sig envist på och jag är så trött. Så trött och så ledsen.

Vad jag är ledsen över? Inget. Allt. Måste det alltid finnas ett ”därför”?
Det gör det inte för mig. Ibland är jag bara ledsen. Samlad sorg.
Det känns som om hjärtat ska brista.

Någonstans måste jag ha gjort hål i en fördämning, för vågor sköljer gång på gång över mig. Tårar, sorg, smärta.

Det är för svårt att låtsas att det är bra. För svårt att plocka fram min gladare sida, eller ens orden. För svårt att se det vanliga livet, med skämt, kvicka svar, smarta tankar, uppskattning och omtanke – det jag var en del av – så här vid sidan av.
Jag har inget att säga.
Jag har ingen röd tråd.