”Åh, vilket bra beslut. Heja dig!”
”Du är så STARK!”
”Du är så MODIG!”
”Du är så KLOK!”
”Du tänker så himla rätt.”
”Jag är så stolt över dig.”
”Jag står bakom dig hela vägen.”

Låter det bekant? Det är ungefär den sortens utrop och bekräftelser som ges den som nått en insikt och gör en livsförändring. Vågen av stöd och beröm kan vara massiv, men avklingar ofta snabbt. Det är som om folk ser beslutet att förändra, initiativet, det första steget, som det stora och svåra, det som är värt att applådera. Och visst, en förändring måste börja någonstans, men det är inte det som är det svåraste.

Vad händer sedan?
När nyhetens behag och människors beröm lagt sig och man bara ska leva förändringen. Bara.
Det är här det blir svårt. Riktigt svårt.
Det är här kampen börjar.

Det svåra är inte att göra en förändring, utan att vidmakthålla den. Att stå fast vid förändringen trots allt det väcker, genom känslostormar, tvivel, tappad lust, sug, kriser, toppar och dalar. Genom motivationsbrist och frestelser, lättja och håglöshet.

Alla som börjat ett nytt liv vid nyår eller börjat banta känner nog till det här. Det är lätt att börja träna eller sluta röka eller dricka, många gör det gång på gång, men att hålla sig rökfri, nykter, vältränad, självskadefri, ätstörningsfri osv är inte riktigt lika lätt. För en (beteende)förändring, oavsett hur stor den ter sig, är inget man gör en gång och så är det gjort och avklarat. Det är något man gör gång på gång tills man en dag lever det, utan att tänka på det så mycket. Tills det är ändrat och befäst.

Är jag fortfarande lika klok om jag tappar motivationen eller trillar dit någon gång på vägen?
Är jag lika stark om jag kämpar mot frestelsen att ge upp och sitter på golvet och gråter för att jag inte vet om jag orkar?
Är jag lika modig om förändringen väcker så mycket känslor att jag bara vill döva dem, och hittar vägar att döva dem?
Är du fortfarande stolt över mig om jag misslyckas?

Det är beslutet och det första steget i förändringen som applåderas och betraktas som märkvärdigt.
Men det är i fortsättningen applåderna faktiskt behövs bäst. Det är där fallgroparna finns.