Words. Words. I play with words, hoping that some combination, even a chance combination, will say what I want.
― Doris Lessing

Ord. Jag älskar ord. Jag älskar att läsa. Jag älskar att skriva. Att uttrycka mig, hitta rätt ord, smaka på dem, lyssna på dem. Dansa med dem. Ibland lyckas jag fånga det jag vill – samma känsla av helhet som när dansen plötsligt blir en helhet av kropp, själ och musik och upphöjs till något mer – ibland når jag nästan fram, ibland når jag ingenstans.

Då och då funderar jag på varför jag skriver. När jag vill men inte hittar ord, när jag blir frustrerad över att det inte blir bra nog, inte så som jag vill att det ska kännas, eller jag drabbas av den stora meningslösheten och ”det är väl ändå ingen som läser och varför skulle någon bry sig?”
Varför skriver jag? Vad vill jag åstadkomma med det? För vem skriver jag?

Ja, varför?
För att jag kan. För att jag lever. För att jag andas. För att jag känner.
För att det finns ord i mig som vill ut. För att det finns berättelser och bilder som vill få liv.
För att ventilera. För att få perspektiv. För att sätta ord.
För att jag tror att jag har något att säga. För att jag vill berätta.

Ja, jag vill berätta. Men vad vill jag med det?
Jag vill beröra.
Jag vill väcka tankar för något nytt och öppna ögon för mer. Öppna sinnen för nya intryck. Kanske se världen och sig själv i nytt ljus.
Jag vill dela med mig av känslor och tankar som kanske speglar någon annans, kanske hjälper någon att hitta ord på väg till sitt språk.
Jag vill visa min verklighet, min sanning, i alla olika nyanser, högt och lågt, ytligt och djupt, rörigt och genomtänkt, eftertänksamt och självklart, ljust och mörkt, friskt och mindre friskt, vackert och magiskt och vardagligt. Det stora i det lilla och det tidlösa i vardagen. Att inget är perfekt men att det får finnas ändå. För jag hoppas och vill att det ska kunna betyda något.
Det låter rätt så förmätet för något som ofta är så enkelt som att jag bara skriver utan en tanke på varför.

Vem skriver jag för?
Mig, mest av allt. Men eftersom jag har valt att skriva där andra kan läsa det, här och i sociala medier, så vill jag såklart bli läst. Annars hade jag lika gärna kunnat skriva dagbok. I att vilja bli läst/sedd/hörd finns också, såklart, en önskan om att bli gillad.
Men här kommer skrivparadoxen in: jag vill bli läst men jag vill inte skriva med tanke på att bli det, utan för min skull. Så som jag gör nu: stream of consciousness, ibland mer genomtänkt än annars, högt och lågt, viktigt och vardagligt om vartannat. Ohämmat, fritt och ärligt.

Jag skriver för min skull, men är glad att du läser det. Så enkelt, egentligen.
Och ibland kanske orden säger vad jag vill.