Ibland vill sig inte orden. Jag vill, jag har ord som tumlar runt och vill få rinna ut och ta form, jag vill skriva, men… det går inte. Det är inte skrivkramp, utan ordkramp. Ovilliga ord.
Texter börjar ta form men fladdrar iväg innan det blir något med dem, de leker tafatt med medvetandet. Orden blir som retfulla fjärilar som inte låter sig fångas.

Stress och utmattning är inget vidare för kreativiteten, eller för den ro jag behöver för att orden ska komma fram. Ju mer jag vill och försöker, desto mer frustrerande blir det, så jag försöker låta viljan finnas utan att göra den tvingande. För det är som om jag när jag vill för mycket till slut tappar viljan. Jag vill skriva, men vill ändå inte. Orden vill ut, men ändå inte. Jag vill vilja men vill inte.

När jag är för trött tar det tvärstopp. Orden fastnar. Det är ganska otäckt. Jag börjar skriva en väns namn, men bokstäverna kommer i fel ordning och fingrarna lyder inte över tangentbordet. Som om händerna plötsligt har glömt hur de skriver, på samma sätt som när man av utmattning kan glömma vägen hem eller vad man ska göra vid portlåset. Jag har glömt orden, hur de ser ut, låter, formuleras, skrivs.
Orden finns där, alldeles precis på tungspetsen eller i fingertopparna, men de vill sig inte.
Ibland försöker jag skriva fram dem igen. Ibland går det. Ibland går det inte. Och ibland gör det mig bara så trött att jag tappar lusten, fast den egentligen är där.

Jag saknar ro, jag saknar inspiration, jag saknar dansen med ord som är min.