Du kommer inte att dö av det (så ingen kommer att bry sig ett skit om att hjälpa dig), men du kan inte leva med det. Och det finns inget att göra. Grattis, gör nu ett bra liv.

Livets käftsmällar när verkligheten gör sig påmind. Det där jag inte kan göra något åt, som inte ligger inom det jag kan bearbeta. Det kommer inte att gå över, det kommer inte att bli bättre, som mest kan jag hoppas på att det inte blir sämre – ett hopp som redan är kört, och det verkar inte finnas något att göra. Inget som någon bryr sig om att göra, i alla fall. Det är ju inget man dör av, så vem bryr sig? ”Du måste trotsa det.” Ledsen, men jag orkar inte. Jag är jävligt trött på att varje dag tvingas att lyfta mig över saker för att ha ens i närheten av ett liv. För att skapa möjligheter till liv, till något värdigt och bra där jag kan få utrymme att vara jag. Man får ingen som helst cred för att lyckas göra mer än överleva.
Jag är less. Det är tröstlöst. Det slutar inte. Det har inget slut. Det är nog det värsta: Det kommer inte att ta slut.

Nya symtom. Förvärrade symtom. Obesvarade remisser. En vård som gör allt fel. Så mycket för vårdgaranti. Jag har inget förtroende kvar.

Jag klippte mig igår. Själv. Jag fick nog av frisyrlös f.d. kort frisyr på utväxt och bytte frisyr lite. Eller rätt rejält. Mer åt Louise Brooks-bob. Det är inte perfekt och fortfarande lite för kort för looken jag vill ha, men… good enough i brist på frisörpengar. Och folk gillar frisyren. Det är kul. Och de blir lite imponerade när jag lite förläget säger att det var mitt söndagspyssel. Någon frågar om jag kan allt.

Nej. Jag kan inte allt.

Jag blir jätteförlägen och självmedveten av den frågan. Varje gång, för den ställs då och då. Låt gå för att jag kanske kan mycket och inte är så himla feg att jag inte vågar testa och misslyckas och inte är tyst när jag vet något, men jag är inte så himla bra på saker och kan väl inte så mycket mer än andra?

Det gör mig självmedveten och får mig att känna som om jag gjort något fel. Som om jag pekas ut som att jag skulle försöka göra mig märkvärdig och tycka att jag är förmer. Jag blir skitblyg och känner att jag nog aldrig ska säga något mer någonsin om vad jag kan eller gjort.
Men det säger jag ju inte. Det skulle kunna ses som koketteri för att tigga komplimanger. Så jag byter diskret ämne. Styr bort från mig.

Det är inte jante. Jag är inte rädd för att vara mer när det är befogat. Vilket det ofta är. Men det är inte alltid befogat, och jag är obekväm med fokus på saker jag gör, på prestationer. Dessutom finns det situationer där jag vill slippa det. Där jag vill få bara vara. Där det känns som att bli utpekad på samma sätt som i lågstadiet där jag alltid kunde mer och det sågs som besvärligt av lärarna och bara fel av klasskamraterna. Och jag vill inte bli utanför på samma sätt som då. För vad folk än säger om att de ogillar jante och att man ska ta plats och vara sig själv och blablablablabla, så gillar de inte när någon lyfts. Var gärna mer, men låt det aldrig märkas.

När det kommer sådana kommentarer en dag då jag är osäker och liten och jagad och bara vill få vara, få luta mig tillbaka och vila i ett sammanhang och en grupp, utan att behöva vara något särskilt, utan att behöva prestera något, då blir jag ännu mer osäker. Och tyst.

I kväll vill jag lämna walk over.

Det är skillnad på att förstå och veta något och att veta det. Och vissa insikter verkar nå in en bit i taget. Så plötsligt når de fram med sådan kraft att det inte går att blunda längre. Inget positivt tänkande i världen, inget pepp eller käcka kommentarer kan ta bort dem. Sorgen måste få kännas. Verkligheten kräver att bli sedd.

Men jag vill inte. För vad är det värt? Vad är något jag gör värt?

Jag behöver veta att det är något värt. Att det betyder något. Att jag betyder något. Något mer än det som är nu.

Med vilan kommer verkligheten ikapp. Då går dörren till sorgen upp. Allt väller fram.
Det är inte behagligt. Det är hopplöst omöjligt och tröstlöst. Jag förstår att jag värjer mig. Omedvetet. Det finns en spärr mot den vila jag behöver, för att den för med sig mer än jag kan hantera. (Mer än vad som går att leva med.)

Jag vill nå vilan där jag är, där i mellanrummet mellan allt annat, där jag kan få andas. Där inget kräver något av mig. Men det är svårt att nå dit när det finns så mycket som väntar på sänkta försvar och värnlöshet. Som väntar på att jag ska komma ikapp.

Jag har öppnat mig för förändring. För något så nytt att jag står lika svars- som hudlös. Öppen för allt.

En verklighet för tung för att orka bära. En sorg så djup att jag kippar efter andan och skriket aldrig når ut.

Morgon. Morgonstad. En liten stund för mig själv, i en fönsternisch, med blick över gränder och hus. En liten stund att inte prata med någon, inte behöva lyssna på någon. Min tid, en stund.

Jag tycker om städer innan de vaknat. När staden får vara ostörd och andas, när man lättare hör dess röst utan tusentals andras röster och andetag. Jag tycker bättre om att uppleva Staden självt än dess myller med folkliv – som är det många räknar till staden och dess puls. För mig har Staden en egen puls, oberoende av människorna.

Staden har berättelser. Den låter oss blicka in i den om vi öppnar oss för den. Inte bara historien som varit, fasaderna, allt det vi ser på informationstavlor och i broschyrer, utan det som skymtar mellan orden, mellan lagren av tid.
På en plats så tung av historiska lager som Riga, en palimpsestisk stad, vill jag extra mycket få höra stadens berättelse. Betrakta den medeltida husgaveln på det renoverade huset, se spåren från olika tider som lagts över de tidigare. Låta jugendfasadernas myller med figurer tilltala mig och i dem se sagor och berättelser. Se lite djupare, känna in lite mer.

Det är så jag vill uppleva en stad. Möta staden och dess själ.
Och dess katter.