Morgon. Morgonstad. En liten stund för mig själv, i en fönsternisch, med blick över gränder och hus. En liten stund att inte prata med någon, inte behöva lyssna på någon. Min tid, en stund.

Jag tycker om städer innan de vaknat. När staden får vara ostörd och andas, när man lättare hör dess röst utan tusentals andras röster och andetag. Jag tycker bättre om att uppleva Staden självt än dess myller med folkliv – som är det många räknar till staden och dess puls. För mig har Staden en egen puls, oberoende av människorna.

Staden har berättelser. Den låter oss blicka in i den om vi öppnar oss för den. Inte bara historien som varit, fasaderna, allt det vi ser på informationstavlor och i broschyrer, utan det som skymtar mellan orden, mellan lagren av tid.
På en plats så tung av historiska lager som Riga, en palimpsestisk stad, vill jag extra mycket få höra stadens berättelse. Betrakta den medeltida husgaveln på det renoverade huset, se spåren från olika tider som lagts över de tidigare. Låta jugendfasadernas myller med figurer tilltala mig och i dem se sagor och berättelser. Se lite djupare, känna in lite mer.

Det är så jag vill uppleva en stad. Möta staden och dess själ.
Och dess katter.