Jag hittar foton från diskbråcksoperationen i Spenshult i somras. Fy fan, vad rädd jag var. En rädsla som trotsar ord, som jag inte kunde visa för någon. Hur visar du något som är så mycket större än vad du har både ord och uttryck för, och som du måste lägga all möda på att trotsa och fjärma dig från för att stå ut? Jag tror inte att någon, ens mina närmaste, hade en aning om riktigt hur jävligt det var. Jag hade det knappt. Jag hade fullt upp med att bemästra paniken och hålla ihop mig; inte hålla skenet uppe så mycket som just hålla ihop mig.
Då gör jag som jag är van vid att göra: stänger av vissa bitar så mycket det går och gömmer undan dem bakom annat. Bakom tapperhet, uppmärksamhet, uttryck, prat, saklighet, upplevelse av det fina(re) runt omkring. Mycket intensiv närvaro i allt annat.

Det är tappert. Det finns inget bättre uttryck.

Men jag är heller inte riktigt där när det blir så. Och jag vill inte ha någon där med mig, som kräver uppmärksamhet eller samtal eller som petar hål i min omsorgsfullt hopvävda fasad av valda intryck, någon som håller mig kvar i situationen och påminner mig om hur det känns; jag blir stressad och forcerad, tappar lätt tråden, har inget tålamod och vill inte behöva ta hänsyn till någon annan. Det är bättre att vara ensam i det. Då slipper jag dåligt samvete. Nivån av trygghet och tillit det kräver att dela något sådant och släppa alla krav på hänsyn… jag vet inte om den finns.

Folk tror att närvaro innebär att man är närvarande i allt av det som är. Är man van vid halvdissociativa tillstånd så är närvaro ett perfekt verktyg för att stänga av en del av verkligheten för att gå in i en annan, lika sann men annan. Jag är jag, men inte helt där. En del är bara inte där.

Jag minns inte dagarna i Spenshult så värst bra. Rättare sagt: jag minns dem fragmentariskt, på ett sätt som är mer än morfindimma. En suddig bild med stora luckor och enstaka klara glimtar. Men med en konstant känsla av fasa; av att vara så rädd att jag bara ville gråta, men inte kunde. Det är inte bara obehag, utan skräck.

Veckorna efter operationen är också suddiga. Det var lite för mycket för att hantera. Smärta, oro, att inte kunna röra mig och en depression som var på väg neråt mitt i allt… too much. Det är läskigt. Jag tycker inte om minnesluckor, jag tycker inte om när minnena blir suddiga för att jag skyddat mig från känslorna.

För känslorna kommer tillbaka. De kommer alltid ikapp.
Jag flyr ju på riktigt inte längre. Inte så långt.