Med vilan kommer verkligheten ikapp. Då går dörren till sorgen upp. Allt väller fram.
Det är inte behagligt. Det är hopplöst omöjligt och tröstlöst. Jag förstår att jag värjer mig. Omedvetet. Det finns en spärr mot den vila jag behöver, för att den för med sig mer än jag kan hantera. (Mer än vad som går att leva med.)

Jag vill nå vilan där jag är, där i mellanrummet mellan allt annat, där jag kan få andas. Där inget kräver något av mig. Men det är svårt att nå dit när det finns så mycket som väntar på sänkta försvar och värnlöshet. Som väntar på att jag ska komma ikapp.

Jag har öppnat mig för förändring. För något så nytt att jag står lika svars- som hudlös. Öppen för allt.

En verklighet för tung för att orka bära. En sorg så djup att jag kippar efter andan och skriket aldrig når ut.