Jag klippte mig igår. Själv. Jag fick nog av frisyrlös f.d. kort frisyr på utväxt och bytte frisyr lite. Eller rätt rejält. Mer åt Louise Brooks-bob. Det är inte perfekt och fortfarande lite för kort för looken jag vill ha, men… good enough i brist på frisörpengar. Och folk gillar frisyren. Det är kul. Och de blir lite imponerade när jag lite förläget säger att det var mitt söndagspyssel. Någon frågar om jag kan allt.

Nej. Jag kan inte allt.

Jag blir jätteförlägen och självmedveten av den frågan. Varje gång, för den ställs då och då. Låt gå för att jag kanske kan mycket och inte är så himla feg att jag inte vågar testa och misslyckas och inte är tyst när jag vet något, men jag är inte så himla bra på saker och kan väl inte så mycket mer än andra?

Det gör mig självmedveten och får mig att känna som om jag gjort något fel. Som om jag pekas ut som att jag skulle försöka göra mig märkvärdig och tycka att jag är förmer. Jag blir skitblyg och känner att jag nog aldrig ska säga något mer någonsin om vad jag kan eller gjort.
Men det säger jag ju inte. Det skulle kunna ses som koketteri för att tigga komplimanger. Så jag byter diskret ämne. Styr bort från mig.

Det är inte jante. Jag är inte rädd för att vara mer när det är befogat. Vilket det ofta är. Men det är inte alltid befogat, och jag är obekväm med fokus på saker jag gör, på prestationer. Dessutom finns det situationer där jag vill slippa det. Där jag vill få bara vara. Där det känns som att bli utpekad på samma sätt som i lågstadiet där jag alltid kunde mer och det sågs som besvärligt av lärarna och bara fel av klasskamraterna. Och jag vill inte bli utanför på samma sätt som då. För vad folk än säger om att de ogillar jante och att man ska ta plats och vara sig själv och blablablablabla, så gillar de inte när någon lyfts. Var gärna mer, men låt det aldrig märkas.

När det kommer sådana kommentarer en dag då jag är osäker och liten och jagad och bara vill få vara, få luta mig tillbaka och vila i ett sammanhang och en grupp, utan att behöva vara något särskilt, utan att behöva prestera något, då blir jag ännu mer osäker. Och tyst.