Jag skulle så mycket.
Jag skulle diska undan, laga ordentlig middag, dammsuga, färga håret, fixa och dona, läsa och skriva.
Men…
Det blev inte så. Något kom i vägen.
Nu gör jag flera småsaker parallellt, halvmaniskt rastlöst plockande för att på något sätt, så länge det går, hålla ångesten borta.
Medan klumpen i halsen växer och tårarna bränner bakom ögonlocken.

Det här är vanmakt.

Som att simma mot en malström. Jag håller mig flytande ett tag, kan simma mot strömmen ett tag. Tills jag inte orkar längre. Och det händer så gott som varje dag. Hur bra jag än mår, hur positivt jag än tänker. När energin tar slut så tar den slut. Jag sjunker. Jag håller mot så länge jag kan, gör småsaker – vad som helst, bara för att sysselsätta mig. Kan inte tänka klart, kan inte göra något större, något vettigt. Rastlöst plockande. Andas. Hålla tankarna så upptagna att de håller känslorna i schack.

Tills det inte går. 9 gånger av 10 lyckas jag inte hålla mig flytande. Lyckas inte bryta det. Den där enda gången är en liten seger. De övriga… Fasa. Då är det bara att hålla andan och hoppas att jag kommer upp igen. För där nere minns jag inga verktyg, inga sätt att själv bryta och ta mig upp. Det kan jag inte göra själv.

Det blir svårare att fokusera. Att få fram ord. Att andas.
Tills orden tar slut.

Den 25 oktober, publicerade Café en läsvärd artikel av Fredrik Backman, ”Till botten med spriten”. Artikeln spreds otroligt snabbt och brett över sociala medier – och med rätta. Det är en text om ett viktigt ämne som förtjänar att läsas, spridas och funderas över.
För hur har du det egentligen med spriten, vinet och ölet?
Vilken roll spelar alkohol i din vardag, ditt umgänge, till fest?
Hur dricker dina vänner?

Idag ser man så gott som dagligen alkoholreklam i alla medier, vilket man inte gjorde för ett par decennier sedan, och i TV har drickandet blivit vardagsmat. Svensken har anammat ”kontinentala vanor”, med ett glas vin eller två till middagen vilken vardag som helst, en öl eller tre efter jobbet eller hemma i soffan, en drink eller whisky till kvällen. Samtidigt finns den traditionella råsupartraditionen kvar. Nubbar och flak med fulöl. Nya vanor läggs till de gamla; ett festdrickande får sällskap av vardagsdrickandet.

Är de ändrade dryckesvanorna nödvändigtvis av ondo? Nej. Men de gör det lättare att dölja ett problem, oavsett om det gäller svårigheten att hantera alkohol när man dricker, alkohol som en flyktmetod från stress, ångest och ett dåligt mående, eller ett missbruk. Vem ser om det där glaset vin till maten i själva verket är en flaska innan du däckar i soffan framför TV:n en vanlig onsdagkväll?

Vi vet redan att alkoholism är inte förbehållen parkbänkar eller i busskurer, utan lika gärna kan förekomma i helt vanliga hem, med helt vanligt vin, öl och fin sprit. Ett problem behöver inte innebära totala bläckor, utan kan vara några glas tills den där gnagande oron i bröstet stillas och lugnet sänker sig. Det är inte varje dag, bara någon gång då och då, vid behov.
Var går egentligen gränsen mellan bruk och missbruk? När blir det ett problem?

Det finns många skäl att dricka alkohol, och för de flesta är det ett bruk, inte ett missbruk. Men när alkoholkonsumtionen har normaliserats, vem stannar upp och ifrågasätter sitt eget eller vännens drickande?

Jag moraliserar inte, för jag tar gärna ett glas vin till middagen eller flera glas på fest.
Jag har några gånger känt en önskan att dricka för att stilla oro, för att glömma. Då är det nej. Jag kommer inte att öppna dörren till alkohol som behovsmedicinering. Inte för att jag är rädd för att bli beroende av alkoholen i sig – jag har aldrig fått tillräckligt positiva effekter av den – utan för att jag vet hur lätt jag kan bli beteendeberoende. Det räcker med de beroenden jag lever med och kontrollerar, i och med tidigare ätstörningar och självskadebeteenden. Jag tycker att jag har fyllt min kvot där.

Men jag tänker på hur jag dricker, och jag erkänner att jag mer än en gång har druckit mer än vad jag hade tänkt göra. Ni vet det där glaset man känner egentligen var onödigt, men som liksom verkar öppna för tre glas till? Jag blir sällan riktigt berusad eftersom jag inte tycker om att vara det, men har genom åren fått kortare minnesluckor sammanlagt tre gånger, plus två gånger då jag blev drogad på krogen, och jag tyckte att det var såpass illa att jag inte vill uppleva det igen. Jag har ett visst kontrollbehov som jag vill behålla. Och jag tänker efter. Jag tänker faktiskt efter allt mer.

Det gör mig illa till mods när jag ser personer som nästan dagligen skriver om att de dricker alkohol, människor som dricker sig till berusning eller till sömns.
Det gör mig illa till mods att se personer som flyr ångest, depression och stress med alkohol.
Det gör mig illa till mods när allt fler tycks umgås enbart vid tillfällen då de dricker alkohol, när vin- eller öldrickandet har blivit umgängesnormen.
Det gör mig illa till mods när människor försvarar sitt drickande lite för hetsigt och med alltför många ursäkter. Ju hårdare någon slår ifrån sig en enkel fråga om hur det står till, desto mer undrar jag. Drick om du vill, men behöver du verkligen ursäkter?

Om du tycker att det är besvärande att göra en självscreening, att fråga dig hur ofta, hur mycket, vad och varför, kanske det finns desto större skäl att fråga dig just det. Du är aldrig skyldig någon annan svaren. Bara dig själv. Är inte det nog?

Höststormen har ett annat ljud än vårens, sommarens och vinterns stormar. Där sommarens storm susande, ibland brusande som ett hav, drog fram genom täta lövverk, piskar höststormen löven från träden och får torra blad att rassla, prassla och viska i vinden.
Björk, ek och asp smattrar i blåsten medan boken viskar prasslande milt, med torra löv som inte kommer att släppa på länge.
På kyrkogården har almarna redan fällt sina löv. Höga, kala och vinterlika sträcker de beniga grenar mot skyn.

Jag tycker om att lyssna till skogens röst, till trädens sånger och viskningar. Hur de skiftar efter vilka trädbestånd jag passerar. Skogens alla stämmor. Skogen, vinden och havet sjunger mig till ro.

Jag saknar tallskogens sus och granskogens lågmälda viskningar.

När man hela livet fått höra ”vill man så kan man” är det svårt att acceptera att det inte alltid räcker att vilja. Jag hör och läser det fortfarande titt som tätt, att det handlar om att vilja.
En blind tro på viljans absoluta makt kan bli destruktiv när den leder till (eller förstärker) känslor av värdelöshet, underlägsenhet och till tanken att jag nog bara är lat, inte sjuk, om jag inte kan eller lyckas med något. En tanke som i sin tur, ivrigt påhejad av viljan, kan leda till att man driver sig själv till en gräns där det tar tvärstopp, en gräns som det tar lång tid att komma tillbaka från. Kanske går det inte ens att helt komma tillbaka.

Man ska inte underskatta viljans makt. Den är stor. Det finns många som låter sig begränsas av tankar och föreställningar om vad de klarar av, och en hel del människor är faktiskt lata, och för dem kan det vara bra att påminnas om att de kan så oändligt mycket mer än vad de tror sig kunna, om de vill. Om de är beredda att slita lite, anstränga sig och ta lite motgångar.
Men det finns tillfällen när viljan är större – mycket större – än ork, förmåga och kapacitet. Det finns begränsningar som viljan faktiskt inte rår på.

Min vilja är enorm. Den är så stor att den inte riktigt ryms inom ramarna för mitt liv och min kapacitet så som de ser ut nu. Så stor att jag gång på gång snubblar på den. När viljan slår till och mitt driv kommer fram glömmer jag hur stresskänslig jag har blivit, och att jag just nu inte har den ork jag haft förut. Jag glömmer att kroppen inte känner skillnad på positiv och negativ stress och att adrenalinet flödar för fullt även för vardagsstress… Jag glömmer att jag inte alltid känner av var gränsen går förrän jag har passerat den, får dimsyn, sus i öronen, svårt att andas, inte kan tänka klart och, om jag driver mig lite till, får en blackout. Av stress. Som tvingad omstart av kroppen. Det händer oftast när jag har gått på vilja.

Jag vill. Mycket. Massor. Så mycket att bara det stressar mig lite, för jag orkar inte med särskilt mycket av det jag vill och glömmer så otroligt lätt bort att jag vill något alls, eller inte minns vad jag vill, när utmattningen slår till. För just då, i överlevnadsläget, finns inte utrymme för vilja.

Min vilja att komma tillbaka är bra. Den är jättebra. Det är tydligen inte alla i min situation som har den.
Min nyfikenhet och vilja att lära mig mer, uppleva och leva ett bra liv med lust och kärlek, är ännu bättre. För den har bokstavligen räddat livet på mig.

Jag måste bara lära mig att vilja tillräckligt, i lagom doser. Att göra viljan till en allierad och inte till någon som drar undan mattan under fötterna på mig. Att inte rusa tillbaka till något falskt men ohållbart ”bra” som jag kommer krascha från igen om ett år, utan faktiskt bygga en stabil grund. I den takt det tar. Med tålamod. Två saker som jag sannerligen behöver lära mig.  Och det är där som uttrycket ”vill man så kan man” är något jag måste släppa. Det är inte en sanning. Faktiskt inte alls. För vissa saker kan jag inte hur mycket jag än vill. Det innebär inte att det är något fel på min vilja. Eller på mig.

Livet.
Där glädje och sorg lever sida vid sida. Måste leva sida vid sida.
Där de saknade, det saknade, måste släppas för att jag inte ska missa det jag har och har kvar.
Där bitterheten inte får ta över så att jag glömmer att leva.
Där längtan inte får ta över så att jag glömmer att leva.

När sorgen gör fysiskt ont, kramar hjärtat så hårt att det känns som om det skulle stanna, när klumpen i magen inte går att gråta ut, då döljer tårarna lätt glädjen.
När sorgen tynger, drar ner, förmörkar. När den ännu är för tung för att bära.
När mitt liv går på sparlåga, tvingas till paus, medan jag ser andra gå vidare utanför. Deras liv fortsätter.
När bitterheten, vanmakten, frustrationen över orättvisan växer och tar över, fördunklar synen, fyller tankarna.
När jag inte kan göra något åt det. Bara vänta ut vågen, rida ut stormen. Stå kvar. Stå ut.

I överlevnadsläget finns ingen plats för liv.

Men jag vet. Det kommer tillbaka.
Solen bryter igenom molnen.
Regnet upphör.
Skrattet bubblar åter upp.

Någonstans viker alltid sorgen och glädjen tar åter plats.
Jag reser mig, rätar på ryggen och kan bära sorgen som en mantel.
Alla känslor får rum igen, alla färger. Ljus och mörker.

Att leva är att lära sig att vara glad och ledsen, lycklig och olycklig, säker och tvivlande, hoppfull och förtvivlad samtidigt.
Det finns en tid för varje känsla, då den tar upp allt.
Men den tvingas alltid vika och lämna rum.
Balans.

Att leva är att bevara minnet av det förflutna men själv gå vidare.

Jag ser det så klart ibland, känner det så tydligt. Utmattning – min utmattning i alla fall – är inte en depression. Det är definitivt inte lättja eller att jag inte har lust att göra saker, att jag inte ids ta mig upp och vara aktiv.

Det är inte det att jag inte vill. Att jag inte kommer igång. Jag förmår inte. Jag orkar verkligen inte.

Ändå känner jag att jag måste, borde, vill be om ursäkt för det. För att jag är så trött att jag vissa dagar inte orkar lyfta armarna över huvudet när jag duschar, för att jag måste vila efter att ha duschat eller ätit frukost, för att jag inte kan gå snabbare, tänka bättre, laga mat, diska, prata med folk, ringa samtal, reda ut mitt liv. Jag vill be om ursäkt för att jag inte orkar ta kontakt, inte kan be om hjälp, för att jag inte orkar vara gladare, lyssna mer på andra, vara mer empatisk, ställa upp mer. Jag kan inte.

”Jag orkar inte” tycks betraktas som en dålig ursäkt, en undanflykt, som en kod för ”jag ids inte”. För en del är det det. För mig är det verklighet.

Jag är inte deprimerad. Jag vet, för jag har varit deprimerad i många år. Djupt deprimerad, svårbehandlat deprimerad, ECT-behandlat deprimerad utan effekt. Jag vet hur jag är när jag är deprimerad, hur livet förlorar färg och mening, hur allt blir grått och tomt, känslokallt, hur själen urholkas och jag sällan kan uppbåda entusiasm eller vilja för något. Jag är inte där. Det är inte det här. Jag känner för mycket, jag ser för många färger, för mycket ljus. Jag vill för mycket. Jag lyser för mycket, älskar för mycket. Och antidepp hjälper inte eftersom de inte löser orsaken.

Att inte orka leva gör mig oändligt ledsen. Att inte orka leva mitt liv.
Att inte orka göra det som ger mig ny energi, träffa människor, vara mitt intensiva jag, eller ens mitt lugna, jordade jag, läsa, skriva, gå upp i musik och dans, diskutera och skratta, vara ute i naturen, leva min tro, göra småsaker med den totala närvaro jag räknar som min, se magin i det lilla vardagliga… det gör mig ledsen.

Att inte kunna se någon förbättring eller utvägar, inte veta när eller ens om jag får hjälp eller om det kommer att bli bättre, gör mig uppgiven. Det gör att hoppet försvinner.

Men jag är egentligen glad och lycklig, jag ser egentligen lika positivt på livet som förut, älskar lika starkt, vill lika mycket, men när batteriet töms försvinner det. Då slås överlevnadsläget på, för att det är det enda som jag räcker till. Och i överlevnadsläget blir jag som om jag var deprimerad. Som om. Helt enkelt för att det inte finns energi nog till att vara glad, hoppas, drömma, leva ett normalt liv.

Människor har sagt till mig att ”när man tror att all kraft är slut orkar man alltid lite till”, men vad de inte vet är att det där ”lite till” har ett pris. Energikrediten tar till sist slut. Det är då jag slutar leva och bara överlever. Där det till sist reduceras till att orka andas, orka låta pulsen slå, titta, äta, orka lyfta luren och twittra, ett tecken i taget. Där finns bara utrymme för det basala, här och nu, inte för lösningar, hopp, drömmar, magi. När bara nödbelysningen finns kvar lyser jag för svagt. Där finns inte plats för mig att vara mig. 

Jag är inte deprimerad. Jag är utmattad. Stundtals gör det mig mer nere än jag någonsin varit, men jag känner skillnaden.