30 barn och vuxna i ett litet hus. Ljudnivån och sorlet blir till sist ett enda högt brus som repar trumhinnorna och retar tankarna. Jag går ut på altanen, stänger dörren och rösterna dämpas.

Solen har gått ner och mörkret är på väg. Redan syns de första stjärnorna – vi är på landet, så det är inte så mycket ljus som stör – och över ängarna kommer dimman. Det är som om den rullade fram ur dikena, som ett täcke, nära marken. Och med den kommer en stillhet. Det är inte en dimma som bäddar in husen i ett mjölkvitt töcken, utan den håller sig över markerna och skymmer inte himlen.
En stund står jag kvar så och vilar sinnena.

Ibland önskar jag att jag fick gå in i dimman, lösas upp och omsvepas av den och få vila där tills solen stiger.

Kyrkogård i allhelgonaskrud. Sällan är den vackrare än då, när solen gått ner och höstnatten lyses upp av brinnande lågor; på en gång mer stilla och mer levande. Mörkret fylls av minnen, av tankar på dem som gått vidare men ändå lever kvar inom oss. I varje ljus möts de som var och de som är.

Jag tycker om hur kyrkogården dessa dagar får liv. Människor kommer för att sätta ljus och kransar på gravar eller i minneslunden, barn skrattar och leker i gångarna och det är rörelse och röster. Mindre stilla, några timmar runt solnedgången, men inte mindre värdigt eller närvarande för det. En hyllning till det levande – det som varit och det som är. De levande och döda, sida vid sida.

Det är en helg för minnen. För hågkomst, åminnelse. Då de som inte är kvar får en större plats i mina tankar och de åter blir mer levande och närvarande. Jag minns snarare än sörjer; firar minnet av liv snarare än sörjer död. För det behövs inga gravar. Men jag går till minneslunden och tänder ett ljus bland andra, under en himmel där stjärnorna lyser tillbaka mot oss.

Så länge jag minns dig är du alltid med mig.

November. Gråvädersdagar. Inte längre de krispigt klara höstdagarna som sprakar av färg, med löv som stilla singlar ner till marken, de första höststormarna som får träden att viska, frasiga lövhögar som lätt virvlar upp när man sparkar i dem. Inte ännu rena gator och strama linjer i vintervilan, med frost och snöfall, sol som bryts i rimfrostkristaller. Om vintern är död och vila inför pånyttfödelse, så är november ett utdraget döende. Väntan. Limbo.

November sluter sig. Suger färgerna ur naturen, kramar livet ur växter och horisont. Kramar lusten ur mig. Allt blir klafsigt och geggigt, brunt, smutsigt och oskönt. Vinden piskar löven från träden och molnen döljer både sol och stjärnor. Det här är inte min tid.
November är lika tung som de regnmarinerade löven i rännstenen, och lika svår att glatt få att virvla.

Men så skymtar de: Blommor som ihärdigt sänder små leende livstecken, dimnätter som döljer världen i dämpad ro, solglimtar, stjärnor mellan framjagande moln, klara frostmorgnar.

Jag har en knöl på skrivhandens långfinger. Precis där pennan vilar när jag skriver för hand. Den är en påminnelse om att jag är en skrivande människa även när jag inte hittar orden.
Ett minne av år av skrivande, spår av ordflöden ur pennor, från tanke genom bläck och blyerts till papper.

Jag har alltid tyckt om känslan när orden flödar och pennan blir en länk mellan mina tankar och papperet, det tydliga skapandet i rent konkret skrivande. Skrivböckerna, blocken, de spridda lapparna med ord. Tankar, berättelser, betraktelser, bilder som ville få liv.

Visst kan orden rinna minst lika snabbt genom fingrar som flyger över tangentbordet, men… jag vet inte… det ger mig inte samma känsla. Vissa saker vill jag skriva för hand. Ändå är jag dålig på att ta stunder då jag gör just det, skriver med en penna vilande mot den där knölen på långfingret. Eller ens med fingertopparna på tangentbordet, med fullt fokus på orden. Kanske skulle orden jag saknar, som finns precis utom räckhåll, komma närmare då.

Kroppen formade sig efter pennan i min hand, så som dansen formade mina fötter. Jag bär minnet av min livslånga dans i ord och kropp med mig.
För tysta dagar. För stilla dagar.
För dagar då jag behöver påminnas om vem jag är.
Om vad jag är.

En skrivande människa.
Dansare.
Detta, och mer därtill.

Det finns mycket som gör mig ohyggligt ledsen just nu. Det mesta som påminner om det jag saknar och det jag har förlorat kan göra så ont att det känns som om hjärtat bokstavligen talat ska gå sönder.
Samtidigt som jag blir varm av glädje för andras lycka och glädje – för att de jag älskar och bryr mig om har det bra och lever goda liv – så gör det rent ut sagt så in i helvete ont att det som är så självklart för dem, som de antagligen aldrig inte ens tänker på som något märkvärdigt, är så fjärran från mig. Det är en balansgång som jag inte vet hur jag klarar av: att balansera mellan lycka för deras lycka och sorg över min avsaknad av den.

Saknad är ett vanligt tema i mina dagar. Liksom sorg. Att inte kunna leva mitt liv, på det sätt som jag mår bra av, gör allt värre. Jag behöver ladda de sorgligt urladdade batterierna, men hittar ingenstans att göra det. Jag saknar att vara social, men orkar inte. Jag klarar sällan av att träffa andra när jag är så trött och spänd som nu, så konstant stressad att jag blir arg och irriterad av för mycket ljud, dofter, minsta lilla krav.  Det är synd. För nu, mer än någonsin, behöver jag bli sedd. Få bara vara, spegla mig i någon annans blick och ord, få ett utbyte med en annan människa som ser och lyssnar.

De finns. De som ser. Som kunde se. Men de är inte här.