Kategoriarkiv: Ideal och identitet

Jag önskar att jag var mer som…

03 måndag Sep 2012

Posted by in De stora frågorna, Ideal och identitet, Livet

≈ Lämna en kommentar

Jag önskar att jag var gladare, snyggare, roligare, smartare – en av de där tokroliga snyggingarna som alla verkar tycka så mycket om. Någon som strösslas med komplimanger och bekräftelse vad hen än gör, även när det bara är att vara snygg och skojig. Som är ansträngningslöst omtyckt och gillad. Någon som folk skulle sätta ”Gilla” på.

Jag önskar att jag var bättre på att dölja mina känslor, hade lättare för att trycka undan det sorgsna och skuggade och var bättre på att le och vara strålande och positiv, fnissig och tjejig och skojig. För den som ler är mer populär än den som gråter.
Jag önskar att jag kunde tro på att det räcker att tänka positivt.
Jag önskar att jag hade lättare att lita på andra.
Jag önskar att jag hade lättare att tro på mig själv. Att jag visste att jag var snygg och bra och attraktiv och värdefull och inte behövde känna att jag måste vara snäll och lyssnande och omtänksam och empatisk och ge till andra för att vara värd något i deras ögon.
Jag önskar att jag inte behövde få bekräftelse av andra för att se mitt eget värde. Jag behöver det inte alltid, inte hela tiden, inte ens varje dag – men mycket mer än nu.
Jag önskar att jag inte kände att jag måste prestera mitt värde.
Jag önskar att jag var lite mer egoistisk och inte brydde mig så mycket om andra.

Jag har nog sällan känt en så stor önskan att vara någon annan än mig själv. Än den jag är. Ändå har jag hela livet burit på känslan att jag är fel, att om jag bara var lite mer si eller så skulle jag vara omtyckt, älskad, accepterad. Men jag har aldrig riktigt lyckats.
Jag dolde det mesta, jag svalde tårarna när jag mobbades och frystes ut, jag försökte smälta in. Jag försökte vara snäll, givmild, se andra och lyssna på dem; behandla andra så som jag ville bli behandlad. Men jag lyckades aldrig riktigt. Jag förstod aldrig spelreglerna för att få vara delaktig. Jag förstår dem fortfarande inte. Uppenbarligen. Jag lyckas fortfarande inte riktigt, trots att jag inte längre försöker vara någon annan än mig själv, även om jag censurerar vissa delar i vissa sammanhang i ren självbevarelsedrift. Men det känns inte som om ens det räcker.

Missförstå mig inte: Jag tycker om den jag är. Jag tycker att jag är en rätt så bra människa. Stunder då jag bara är, helt i mig själv, är underbara. Tyvärr är stunderna många då självförtroendet är i botten, jag tvivlar på mig själv och känner mig oändligt vilsen efter att ha förlorat det mesta av det som jag räknade som viktiga delar av min identitet. Jag saknar ett sammanhang, människor runt mig att ses av, speglas av, bekräftas av. Och då – nu – önskar jag verkligen att jag var mer som någon av de lätt gillade människorna.

Men jag är visst inte det.
Jag är inte lättsam och skojig. Jag har lätt till skratt och leenden, till skämt och okynnigheter, men jag är dålig på att vara ytlig och ointresserad av kallprat. Människor gillar tydligen kallprat.
Jag tycker om att lyssna på andra, prata med andra, älskar att växa genom samtal med intressanta, intelligenta människor, samtal om högt och lågt. Jag är inte rädd för att vara fånig och barnslig, däremot är jag rädd för att vara krävande, kvävande och needy. Fast eftersom jag spontant hellre ger än tar så märks det nog inte så mycket.

Jag vet inte riktigt vad jag vill längre. Jag gillar mig, men jag önskar nog att andra hade lättare att gilla mig. Jag vet inte om livet skulle vara lättare om jag var glad, peppig och tokrolig, men just nu undrar jag helt ärligt om det inte skulle vara det. För vissa lärdomar sitter hårt inristade i själen.

Men jag kan inte vara någon annan än mig själv.
Vem det nu är.
Vad det nu är.

Roten till (o)sanningen

25 onsdag Apr 2012

Posted by in De stora frågorna, Empowerment, Ideal och identitet, Livet, Minnen, Om mig

≈ 7 kommentarer

Var inte så besvärlig. Le mer. Ingen tycker om någon som inte ler. Stör inte. Ställ inga krav. Var inte jobbig. Gå in på ditt rum och stäng dörren när du är ledsen, så att ingen ser. Du får inte bli arg. Du får inte ta plats eller tid från någon annan. Klara dig själv. Glöm inte att tacka. Var tacksam. Vänta lite, jag kommer sedan. (Men ingen kom.)

I alltför många år har de där påståendena ekat i tankarna och begränsat mig, påverkat synen på mig själv och min relation till andra. Jag har låtit dem göra det, inte för att jag tycker att de är rätt, utan för att de alltid har varit där; så länge att de har blivit sanningar. De var länge något som var så sant för mig att jag inte ifrågasatte det, och som har visat sig svårare än anat att förändra. Djupt rotat, i något ännu djupare.

Under det senaste halvåret har jag kunnat följa den ena efter den andra av dessa ”sanningar” till något slags början. Kanske föga förvånande kommer de från samma källa. Det är nog mindre viktigt.

Men nu då?
Jag har hittat ursprung, förklaringar, men det räcker inte. Det tar mig inte närmare någon lösning, för jag vet inte hur jag ska förhålla mig till dem och än mindre hur jag ska göra det jag vill: förändra självupplevelsen. Att jag vet varför jag har svårt för att be om hjälp eller hävda mina behov; varför jag känner att jag måste gör det värt något för andra att göra något för mig, eller varför jag ständigt tvivlar på att andra minns mig eller på min älskvärdhet – det gör inte att allt på något magiskt sätt har ändrats.

Jag ser mig inte som något offer. Om något blir jag arg på mig själv för att jag inte bara kan ändra på mig eller för att jag önskar bekräftelse som motsäger de här gamla ”sanningarna” (framför allt när självkänslan störtdyker). Jag tycker inte synd om mig. Jag vill vidare, men jag vet verkligen inte hur.

Det är inte så lätt som att släppa. Det finns inget ”bara” i något som är så väl inarbetat. Men det finns en vilja att en dag kunna skratta bort tanken på att jag måste ge tillbaka mer än jag får, eller alltid göra något för andra, så som andra har gjort när jag nämnt dessa tankar. Det låter kanske urfånigt, men det är de sanningar jag levt med. Och den påverkar de haft och ännu har på mitt liv är allt annat än skojiga och fåniga.

Det ätstörda samhället

20 tisdag Mar 2012

Posted by in Ätstörningar, Hälsa och ohälsa, Ideal och identitet

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Upptar mat, träning, vikt, och tankar på det, en stor del av din tillvaro?

Dietäter du ständigt, men lyckas inte gå ner och behålla en sund vikt för att du överäter i smyg?

Tränar du för att ”få” äta, eller för att du har ätit?

Mår du psykiskt dåligt om du inte tränar, eller tränar för att inte må dåligt?

Anser du ändå att du är frisk?

Vårt samhälle lider av en ätstörning. Ätstörning UNS, utan närmare specifikation. Det uppfyller inte alla kriterier för någon enskild diagnos, men har helt klart passerat gränsen för hälsotänkande och en sund medvetenhet om kropp, mat och träning. Sedan länge. Vi har i åratal sett det i kvällspress, på Internet, i bloggar och i de så kallade ”livsstilsprogrammen”. Och det syns allt tydligare, inte minst på Twitter, där bantning/dieter, mat och träning är ämnen som ligger högt i topp bland vad människor skriver om. Alltför många. Alltför ofta. Det är inte hälsosamt att vara fixerad.

Har du frågat dig själv varför du äter och tränar som du gör? Vilka som är dina motivationsfaktorer?

Fettfrosseri kontra fettnoja, överätning kontra späkning, bantning kontra att unna sig varje dag. Människor tycks helt ha tappat bort självklarheter som att alla näringsämnen är nödvändiga för kroppen, att kroppen är bra på att reglera sina behov och att den som äter mer än vad hen gör av med går upp i vikt, och vice versa. Vad hände med att äta sunt och må bra? Med balans? O nej, nu frossar man på fredag och lördag och går upp och springer innan de flesta har vaknat andra morgnar. Den som tränar flest pass i veckan, eller längst pass, är duktigast, men ingen frågar sig varför hen tränar. Att uppleva sig ha ätit för mycket, eller något ”förbjudet”, ska straffas med träning. Att inte träna, eller att inte följa sin diet en dag, ger ångest. Vari ligger egentligen skillnaden mellan det friska och det ätstörda?

Många, förhoppningsvis de flesta som tränar gör det av rätt skäl, för att de mår bra av det och för att det är en del av en sund livsstil. Detsamma gäller många som äter enligt en viss metod, utan att bara fundamentalister. Det sunda ligger i att göra det som är bra för kroppen och själen, inte av rädsla eller ångest.

När blev bantning en livsstil och inte en kortvarig diet för att gå ner i vikt?

De tankar och resonemang som jag ser i såväl media som sociala medier känner jag igen från mina ätstörningsår. Ser jag spöken där det inte finns några? Knappast. Det tycks bara ha blivit så vanligt att ha ett stört förhållande till mat, kropp och träning – maskerat till ”sundhet – att få verkar vara medvetna om det. Jag tror dock att de flesta, innerst inne, vet när deras beteende är osunt och ett sätt att försöka skapa kontroll över kaos eller en flykt från ångest, även om de inte skulle erkänna det öppet och än mindre är beredda att göra något åt det.

Jag gick in i en ätstörning så tidigt att medierna, samhällets förväntningar eller ideal inte låg till grund för det. Däremot blev jag ytterst medveten om de ideal som spreds i medierna och de oerhört motsägelsefulla förväntningar som finns på kvinnor (som kvinna kan jag inte tala för män) när jag skulle hitta ett friskt förhållningssätt och en frisk livsstil. Tro mig, det är lättare sagt än gjort att hitta något friskt och sunt att modellera såväl tankar kring kroppen som beteenden kring mat och träning på. Inte minst när ingen tycks ifrågasätta det.
Min lösning blev att släppa förväntningar och ideal, skippa alla rön om vad som är hälsosamt den här veckan och hitta en egen väg, baserad på fakta om fysiska behov och näring och på vad just jag mår bra av. Och det är inte att varva frosseri med bantning eller att kompensera mat med träning. Äter jag för mycket en kväll, eller två, så känns det, framför allt om jag redan mår dåligt av andra skäl. Men jag agerar inte längre på den känslan. Jag låter den vara, ger inte viktångest något som helst spelrum. Att ge ångest utrymme är att ge den näring och växmån.

Det är inte sunt att äta upp sig till en osund övervikt. Det är inte heller sunt att år efter år banta och tokträna utan att gå ner de kilona igen eftersom man samtidigt fortsätter överäta i smyg. Det är inte friskt.
Det är inte sunt att träna för att hålla ångesten borta.
Det är inte sunt att göra bantning till en livsstil.
Det är inte sunt att träna varje dag, flera pass om dagen, för att tvinga kroppen till en lägre vikt än vad den själv ställer in sig på.
Det är inte friskt.

Jag dömer inte. Jag önskar bara att fler funderade över varför de äter och tränar som de gör, att människor öppnade sina ögon och ifrågasatte de sjuka beteenden som har normaliserats i vårt samhälle.

Vårt ätstörda samhälle.

Värdelös eller värdefull?

16 söndag Okt 2011

Posted by in Empowerment, Livet, Om mig, Självkänsla

≈ 2 kommentarer

Värdelös.

Ja. Så har jag ofta känt mig. När jag inte kan göra något för någon jag bryr mig om, när jag misslyckas, när min vilja och mina insatser inte räcker till. Min omedelbara reaktion vid de tillfällena, vid tillkortakommanden, är att jag är värdelös. Jag hade aldrig riktigt funderat över det förrän jag mest på skämt sade det till en vän som reagerade med ilska. Inte mot mig, utan för mig. Det fick mig att reagera.

I arbetet med andra, både inom stödverksamhet och andra kontakter, har jag alltid varit väldigt snabb att ifrågasätta när någon uttrycker att hon/han är värdelös, för givetvis är det inte så. Vårt värde som människor ligger inte i vad vi presterar, vad vi lyckas med eller vad vi gör, vare sig för oss själva eller andra. Värdet ligger i att vi är. Så enkelt. Du vet väl om att du är värdefull och allt det där. Jag har köpt det, jag tror på det, jag lever det. För andra mer än för mig själv, uppenbarligen. För när jag inte kan göra något för andra, när jag inte är behövd, önskad, när jag tror att ingen vill ha det jag kan ge och det, den, jag är, då är det som om mitt värde upphör. Då tappar jag bort mig själv. Vad är jag om jag inte ger? Vad är jag om ingen vill ha mig? Jag lägger inte mitt värde i prestationer, men tydligen är en stor del av mitt självupplevda värde kopplat till vad jag är värd för andra.

Om jag inte gör något för andra – vem är jag då? Vad är jag då värd?

Jag undrar varifrån de här tankarna kommer, var jag lärde mig att jag inte är något värd om jag inte är det i andras ögon. Jag minns inte att jag någon gång har fått höra det, men precis när jag säger eller skriver de orden är det som om det ringer en klocka, svagt, långt borta. Men ändock – ett minne rör sig. Så det finns något där. Antingen något jag snappade upp helt på egen hand (jag var bra på det som liten; har alltid sett och hört för mycket, långt innan jag riktigt kunde förstå det), eller något som någon faktiskt sa till mig. Kanske är det så enkelt att jag tolkade det faktum att de som borde ha funnits där för mig men som som aldrig fanns där för just mig, men för andra, tydde på att jag inte var värd det. Ja. Det är det som rör på sig. Ett mönster som löpt genom hela livet.

Jag var inte värd deras omsorg, deras kärlek, för då hade jag väl fått den?

Barnets logik omformar lätt tanke till sanning. Tydligen en sanning som rotade sig djupt. Oerhört djupt. Smärtsamt så.

Än idag känner jag mig värdelös när jag inte kan hjälpa, när jag inte kan göra något för någon jag bryr mig om. Trots att jag vet bättre. Mycket bättre. Och jag kommer gång på gång på mig med att be om ursäkt när jag tar plats från någon annan, behöver något, kräver något. När jag är den som behöver få, utan att kunna ge. Jag måste alltid göra det värt något att hjälpa mig, eller ge mig något; genom att ge mångfalt igen. Fram tills nyligen har jag inte ens reflekterat över det. Men jag är verkligen livrädd för att den som tycker om mig, som vill mig väl, som ger mig något, ska upptäcka att jag inte är värd det…  och lämna mig. Jag har ett liv av erfarenheter från det.

Jag önskar så att jag lär mig känna att jag är värdefull, hela vägen in, precis som den jag är. För den jag är. Ibland kan jag. Det är en bra början.

Trivselvikt

25 torsdag Aug 2011

Posted by in Ideal och identitet, Vikten av vikten

≈ Lämna en kommentar

Trivselvikt. Enligt Svensk ordbok 3:

trivselvikt subst. trivselvikten
• (hög) kroppsvikt som man trivs med äv. om den enl. viss norm anses olämplig

Varför? Varför förutsätts en vikt man trivs med vara 1) hög och 2) normbrytande? Vad är det för idioti?! Är det något lutheranskt påbud om att trivsel[infoga valfritt ord] är ett normbrott? att jag inte förväntas vara nöjd och trivas med min kropp, framför allt inte om jag bär runt på några kilo för mycket?

Jag har en trivselvikt nu.

Det är stora ord för mig. Fortfarande snudd på obegripliga, sedda i ljuset av mitt förflutna. För även om jag har betraktat mig som fri(sk) i snart 7 år, så sätter ändå 25 år i en tillvaro där vikt var så ytterligt centralt sina spår. Att använda ord som ”trivsel” och ”nöjd” på samma sida som ”kropp” och ”vikt”, rent av i samma mening, känns fortfarande märkligt. Jag blir stolt över att ärligt kunna använda dessa ord tillsammans, och oerhört glad över att kunna göra det med sanning, men jag har inte vant mig. Jag förundras fortfarande.

Jag har en trivselvikt utan att veta vad jag väger.

Vågen och jag är inte vänner. Det beror kanske mer på att min mer än 10 år gamla 49-kronorsvåg från IKEA är allt annat än pålitlig och kalibrerad och att jag därför inte riktigt vet om den visar rätt, eller när den visar rätt, än på någon kvarvarande viktnoja, men ändå. Vikt, de där siffrorna som visst ska säga något om min kropp, var i många år ett mått på mitt värde och mående (ju lägre värde på vågen, desto högre värde på mig), men jag har ändå aldrig kunnat förhålla mig till dem. Jag har aldrig förstått vad det är de säger, varför alla andra – med eller utan ätstörningar i sin historia – hänger upp sig så otroligt på de där siffrorna. De har aldrig talat till mig. De har skrikit och förbannat, förlöjligat och tryckt ner, men aldrig talat.

Jag har aldrig varit särskilt stor. Jag har känt mig stor, för stor, men det är en annan fråga. Jag har däremot, i vuxen ålder, varit mycket mindre än nu, och även något större. Det förra var jag nöjd med då, det senare trivdes jag inte med. Helt onojigt inte trivdes. Om man går efter tabeller och annat som förstårsigpåarna gärna gör, de som tror att jag inte kan känna vad min kropp behöver och hur min kropp mår bara för att jag under några decennier tämligen aktivt förnekade alla behov och gjorde mitt bästa för att i stort sett sudda ut min uppenbarelse från jordens yta, så har jag väl aldrig varit särskilt mycket över det där ”normal”. Deras normal.

I höstas och vintras både dansade och tränade jag mycket, kunde lägga allt tyngre vikt på stången på Pump-passen, var i bra form. Bättre än någonsin, misstänker jag. Vikten hade jag ingen koll på. Jag var nöjd med min kropp, kände mig stark, jag trivdes. Sedan slog depressionen till med lite för mycket kraft och otaliga ångestattacker tog väl ut sin rätt på min kropp, som blev allt spändare och mer smärtande. Träningskicken, ett av mina livselixir, uteblev, skulderproblem gjorde att jag inte kunde träna Pump längre (mindre lyckat att tappa stången pga att en nerv kommer i kläm), energin var som bortblåst. Jag tappade väl några kilo där när även matlusten försvann. Men jag tänkte inte så mycket på det. Det var mer att jag registrerade att andra påpekade det och lite likgiltigt konstaterade att de kanske hade rätt. En del av mig, den där som tycker att anorexia mycket väl kan vara en bra distraktion mot depression, tyckte till och med att det var rätt så trevligt. En liten vinst i det stora mörkret. Trivdes jag? Vet inte. Jag otrivdes inte.

Nu… jag mår mycket bättre och antar att jag har lagt på mig merparten av det jag tappade under våren. Kanske inte på det mest hälsosamma sättet, och med alltför lite träning. Men ändå: jag trivs. Jag är nöjd, mesta delen av tiden. Och tro mig: i min verklighet är 90-10 i nöjdhetsratio ett under. 95-5 ännu mer så. Och det är nog där jag är: 95-5.

Jag har nog aldrig varit så här avslappnad i min kropp och trivts så bra i den. Vid närmare eftertanke har jag nog aldrig heller varit så i min kropp. Det är som om jag till sist återtagit det sista av , och återtagit det som jag stängde av för fyra år sedan, som om jag till sist mindes att jag inte har en kropp, jag är en kropp. Den är en del av mig, så varför förneka den? Varför inte ta hand om den? Varför inte njuta av den?

Men. Givetvis finns det ett men. Ett aldrig så litet förbehåll. Den dag jag ställer mig på en våg och ser det där värdet närma sig eller rent av inledas med den där 6:an, då är det dags att ta tag i träningen igen. Om jag inte gör det innan. För jag erkänner att jag har en gräns som jag faktiskt inte vill gå över. Om jag skulle ha passerat den redan nu eller se 6:an och inte bry mig – så är ingen gladare än jag. Då är den mentala spärren borta. Men det är inget jag har en aktiv koll på.

Men här, idag, har jag en trivselvikt. För mig är det en vikt jag trivs med. Oavsett vikt. Oavsett om jag vet vad den är. Om det är normbrytande så är det verkligen sorgligt.

Inte längre så svår

26 tisdag Jul 2011

Posted by in Empowerment, Ideal och identitet

≈ Lämna en kommentar

Jag har alltid fått höra att jag är svår, komplicerad. Har aldrig passat in hur jag än försökt. Och jag har försökt, både som barn och vuxen. Jag har försökt förstå vad som står i vägen, vad det är för fel på mig, varför jag kan se hur det sociala spelet fungerar men inte förstå det – och än mindre förstå hur jag ska göra för att få vara delaktig. Annat än den där illusionen av delaktighet, illusionen av sammanhang. För det blir ensamt att inte höra hemma någonstans. Och jag tycker inte om spel. Jag kan spela dem, och göra det bra ett tag, men jag förstår inte varför jag ska göra det. Därför misslyckas jag alltid till sist, när jag inte längre ser vitsen i att spela ett spel med människor jag är ointresserad av.

I min gudinnefamilj, eller min Avalon-familj, i Glastonbury och runt om i världen (tack, Internet!) hittade jag något. Där hittade jag hem och till människor som såg mig som den jag började minnas att jag var. Men jag känner mig inte helt där. Jag är fortfarande fjärran dem; inte minst geografiskt, men det är också något annat som jag inte kan sätta fingret på.

Nu börjar jag allt mer minnas vem jag är och står allt starkare i den kraft som är min, bara min att förvalta. Kraften i att vara mig själv, som inte tar från någon annan. Och nu känner jag snarare hur enkel jag är. Utan spel, utan masker, bara jag. Ju mer jag minns vem jag är och återtar mig själv, lägger av allt det andra som lager på lager av gamla, alltför trånga och grälla kläder, desto enklare blir jag. Starkare, renare, friare, sinnligare – sinnen, kropp och själ i enkel, självklar förening – mer närvarande, fysisk, öppen. En upplevelse av instinkt och vildhet – på ett sätt mer djurisk men ändå mycket mera kvinna. En sensuell, sexuell varelse med rena drifter som står stolt med glittrande blick i min egen kraft. Jag är plötsligt bara jag. Så enkelt. Utan försök att vara något annat.

Men… det får mig att känna mig mer fjärran de flesta runt mig än någonsin. Inte bättre än, utan bara annorlunda. Jag passar inte riktigt in, inte för att det är något fel utan bara för att det är så. Men jag är mig själv. Och jag vågar lita på att jag ska slippa vara ensamjägare och hitta min flock med andra fria, starka individer.

Blyg – jag?

27 fredag Maj 2011

Posted by in Ideal och identitet, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Ja, jag är blyg. Det är nog inget de flesta som träffar mig skulle tro, och inte heller de som känner mig ganska väl. Men jag är och har alltid varit blyg.

Härom dagen skrev I Are Lisa ett blogginlägg om blyghet och skam. Det är ett ganska långt inlägg, men väl värt att läsa, och många gånger bättre än vad det är långt. Och det fick mig att fundera över det här med att leva med blyghet.

Jag var ganska otrygg som barn och har alltid varit rädd för att göra ett dåligt intryck och säga något fel. Jag var kanske inte det där tysta, blyga barnet som gömmer sig bakom mammas kjolar – med tanke på strömmen av syskon fanns det helt enkelt inte möjlighet att gömma mig bakom en förälder. Dessutom har jag nog alltid haft svårt för att vara tyst, plus att jag har och antagligen alltid har haft ett enormt människointresse, samtidigt som jag ända fram till vuxen ålder alltid har känt att jag har varit fel och inte passat in, och därför ansträngt mig för att just passa in. Jag har dolt blygheten, precis som det dåliga självförtroendet, bakom att prata. Bakom en fasad av … tja, av vad? Falsk självsäkerhet? Framåtanda? Frimodighet? Eller bara genom att vara allmänt speedad?

I Are Lisa har helt rätt i att det finns en stigmatisering av blyghet; att det är en egenskap som av någon märklig anledning är skambelagd och något man förväntas utmana och träna sig ur. Vi lever i ett samhälle där idealet tycks vara att man ska vara rättfram och frimodig och våga ta sig an nya situationer och där allt annat betraktas som en svaghet, som något sämre. Men varför?

Jag är inte direkt en person som skäms, för i stort sett någonting. Däremot har jag upplevt det besvärande att vara blyg, och känt att jag inte vill vara det. Således har jag strävat efter att vara något annat än vad jag är, och rentav förnekat den blyghet som alltid funnits där. Genom att i stället bli forcerad har jag säkert många gånger gett ett väldigt speedat och inte helt äkta intryck, bara för att jag har velat vara modig och självsäker. I själva verket har jag varit rädd och orolig i möten med nya människor, osäker i alla nya situationer och väldigt rädd för att göra fel. För att vara för mycket eller för lite, prata för mycket eller för lite, för högt eller för lågt.

Jag tycker fortfarande att det är jobbigt och läskigt att träffa nya människor, som när jag i veckan för första gången deltog i ett Geek Girl Meetup. Med 37 år bakom mig har jag ändå lärt mig att jag ofta gör ett bra intryck på människor, och än bättre när jag faktiskt bara är mig själv. Det är OK att jag tycker det är läskigt och prata ändå; det är OK att vara blyg samtidigt som jag är intensiv och otroligt socialt intresserad. När jag bejakar rädslan och känslorna så går det faktiskt lättare, och ju mer jag är mig själv utan att fundera på vad som är rätt och fel eller på hur jag uppfattas, desto mer äkta blir jag.

Många gånger undrar jag varför jag utsätter mig för att träffa nya grupper med människor, framför allt de gånger då jag inte kan gömma mig bakom en professionell roll. Som lärare, föreläsare, översättare, egenföretagare osv går jag in i en jobbroll, en officiell roll som är jag men inte hela mig. Det är antagligen därför som jag sällan har scenskräck: när jag går upp på scen eller står framför en publik så är det inte mig de ser, utan bara en persona; det jag vill att de ska se. Om jag i stället är ”bara jag”, som i privata sammanhang, är det hur läskigt som helst, och jag är rädd för att tränga mig på och börja prata med människor. Men eftersom jag inte vill låta mig styras av rädsla, utmanar jag den. Att ha ett stort intresse för människor och kommunikation hjälper. Enormt mycket. Men läskigt – det är det fortfarande.

Jag är spontan och öppen och frimodig och intensiv och intresserad och passionerad och supersocial – men jag är också blyg och lite ängslig. Men jag skäms inte för det. Det tycker jag inte att det finns någon anledning att göra.

Rent generellt tycker jag att människor kan sluta skämmas för vilka de är.

Dagens öööh: Svenska kvinnor klär sig inte tillräckligt kvinnligt

01 tisdag Feb 2011

Posted by in Aktuellt, Ideal och identitet, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Det anser åtminstone Alice Teodorescu i en debattartikel i tisdagens Aftonbladet: ”Svenska kvinnor klär sig som män”.Enligt Teodorescu klär sig svenska kvinnor som flickor, män eller tanter, och gör en koppling till att det skulle handla om en likformighet, rädsla för att sticka ut och missförstådd jämställdhet.

I Sverige är lagom bäst. Samtidigt är Sverige ett land sprängfyllt av extremistiska uttryck. Ett land där sexuella erfarenheter delges på tunnelbanan, men där en fråga om inkomst eller partipolitisk preferens uppfattas som tabu. Ett land där en del hävdar att böckerna i biologi bör revideras så att ägget inte framställs som passivt i befruktningsprocessen, och där personal på genusmärkta dagis reviderar barnsånger så att bagaren varken är han eller hon, utan hen (AB 2011-02-01)

I stället borde vi tydligen se mer till Chanel, som ”förstod kvinnan och kvinnan förstår Chanel”. För att vara riktiga kvinnor i den stil som Teodorescu verkar förespråka, även att döma av vad som står i beskrivningen av organisationen ”En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra” som hon grundade, ska vi tydligen klä oss som damer. Dräkt, den lilla svarta, ballerinaskor, som kvinnorna i Mad Men; vuxet och kvinnligt.

Så var finns damen år 2011? Hon som är sofistikerad och världsvan, som med pondus och karisma fyller rummet hon beträder? Hon som kan konsten att klä sig för middag för två eller tvåhundra? Som definieras av knivskarpt intellekt, ambition och stolthet för vad hon är och vad hon åstadkommit? Som inte skäms, som sticker ut, som tror att hon är någon? (AB 2011-02-01)

Det fina år 2011 är att vi har lämnat 50-talet och som kvinnor får klä oss mycket mer som vi vill. Vi tror inte längre att en kvinnas kompetens eller intelligens, eller för den delen kvinnlighet, är helt avhängig av hennes klädstil eller utseende. Begreppet ”kvinnlighet” är något vidare än för ett par decennier sedan, och att inte alla av dagens svenska  kvinnor trippar omkring i dräkter och höga klackar handlar mer om individuellt val än om en rädsla för att sticka ut. Dagens kvinna behöver inte klä sig på ett visst sätt för att ”vara någon”.

Personligen har jag helst ganska höga klackar, även på de grova vinterstövlarna, och klär mig gärna i kjol, men lika gärna i tighta jeans. Jag har en förkärlek för kläder som framhäver såväl min kropp som min personlighet, och ser oftast mina kläder som en del i min framtoning; bilden jag vill visa upp av vem jag är. Och ja, det inkluderar piercingar och tatueringar, även om jag skulle ha klänning, kavaj eller piffig liten dräkt. Ibland innebär det att jag drar på mig mysbrallorna, ibland slitna säckiga jeans. Det är inte av rädsla för att sticka ut, eller en konformistisk vilja att sudda ut könsgränser, utan bara för att det är skönt och jag känner för det. Jag blir varken mindre intelligent, mindre kompetent eller mindre representativ för det. Och jag skulle för övrigt hellre bära kostym – 3-delars, givetvis – än dräkt.

Om Teodorescu nu företräder ett nätverk där kvinnor ska hjälpa kvinnor, så undrar jag hur hon resonerar genom att i en sådan här artikel känga alla kvinnor som inte klär sig så som hon tycks anse att en riktig kvinna ska klä sig. Är inte det ganska långt från ”kvinnor som hjälper varandra”? Med vänner som hon behöver kvinnor inga fiender.

Jag tycker inte att kvinnor ska känna att de behöver klä sig som män för att få delta i samhälls- och näringslivet på lika villkor, men det ska heller inte komma någon kvinna och tala om för oss andra kvinnor hur vi ska klä oss. Det är nedlåtande, för att uttrycka mig snällt. Att döma sina medsystrar efter hur de klär sig är inte att hjälpa någon kvinna.

Sedan kan jag inte låta bli att fundera lite över tidpunkten för den här debattartikeln. Jag nämnde Alice Teodorescu i ett inlägg för ett år sedan, ”Bakåtsträvande i mörkblå kostym”, i samband med Kd:s kommunpolitiska dagar, då Teodorescu var en av huvudfigurerna bakom Kd:s jämställdhetspolitik. Årets upplaga av Kd.s kommun- och landstingsdagar ägde rum den senaste helgen. Även om Teodorescu inte förefaller ha medverkat i år, kan jag inte låta bli att undra över debattartikelns timing. Skulle det kunna vara ett försök att vinna initiativ i en jämställdhetsdebatt som varit väldigt tyst sedan valet?

Ibland är det så enkelt

30 söndag Jan 2011

Posted by in Dans, Empowerment, Ideal och identitet, Självkänsla

≈ Lämna en kommentar

Ja, faktiskt. Ibland är det enkelt, så enkelt att jag inte ens tänker på det förrän efteråt. Som igår. Vi hade en workshop i dolkkoreografi med Callisto – något jag hade sett framåt emot enormt mycket, men också bävade lite för. Av samma gamla skäl som alltid: ”tänk om jag inte är tillräckligt bra”. Enligt en jämförelse som såklart är helt och hållet min. Att även jag behöver tid för att lära mig något och att jag inte kan kunna allt bra från början är förbluffande lätt att glömma. Jag låter visserligen inte längre den där lilla oron för att kanske kunna misslyckas eller inte vara bra nog hindra mig från att testa saker – så som jag gjorde förr – men den finns ändå där. Lite fladder i magen, lite så att jag drar efter andan.

Men.

Så fort jag är i studion och vi sätter igång är den tanken borta. Jag får den där underbara upplevelsen av att vara helt här och nu, gå upp helt i det jag ska göra: koreografi, teknik, känsla, musik. Lycka! Inte minsta tanke på om det är bra eller inte, jag bara gör. Och njuter. Det är den där underbara känslan av att vara i mitt element, inne i dansbubblan, när inget annat inkräktar eller stör.

Hade någon frågat mig där och då om jag tyckte att jag var bra nog skulle jag ha viftat bort frågan med en axelryckning. What the heck. Jag gör. Det räcker. Att frågan sedan passerar genom huvudet efteråt är en annan sak. Men den passerar bara ☺

Och precis det vill jag ta med mig ut ur studion: What the heck. Förmågan att bara göra, bara vara. Att kunna strunta i mina egna jämförelser med min potential, eller med andra som alltid kommer att vara bättre eftersom jag sällan vinner jämförelser som bygger på om det är bra nog. Jag tar hela tiden steg bort från prestationsfokusen, men ibland är steg för steg frustrerande långsamt, och under perioderna med sämre självkänsla (det verkar nästan gå i skov) så brottas jag med otillräckligheten. Jag vinner, men vill komma till punkten när jag inte ens behöver fundera över ”bra nog” – och jag vill komma dit nu. Alltid lika otålig…

Om det gick bra igår? Ingen aning. Det kändes bra, jag hade underbart roligt och gjorde mitt bästa – det är bra nog.

Isabelle Caro – anorektisk modell i antianorexiakampanj

30 torsdag Dec 2010

Posted by in Aktuellt, Ideal och identitet

≈ 2 kommentarer

Foto: Oliviero Toscani

Isabelle Caro, den franska modellen som blivit mest känd för sin medverkan i antianorexiakampanjer riktade mot modevärlden, gick bort tidigare i höst, 28 år gammal. Orsaken beskrivs som akut respiratorisk sjukdom. Ja, det är ju nästan aldrig någon som dör av ätstörningar… Själva dödsorsaken brukar vara något helt annat, som är en följd av ätstörningen, eller förvärrat av den. *suck*

Just Isabelle Caro har jag en väldigt kluven inställning till. Hon blev känd genom en reklamkampanj mot anorexia, och har själv hävdat att hennes mål med kampanjen var att visa anorexians fula ansikte. Kampanjen väckte stor uppmärksamhet och annonserna förbjöds i Italien. Föga förvånande, för den här sortens antireklam fungerar i stort sett bara på de redan friska. För alltför många med ätstörningar blir den tvärtom en sporre, thinspiration. Den som menar allvar med en antianorexiakampanj borde tvärtom visa friska, sunda kroppar – för det är sunda, normalviktiga förebilder som behövs, inte avskräckande exempel.

I intervjuer pratade Caro om sin traumatiska barndom som hade lett in i anorexin och ja, hon hade en jävlig barndom. Det är tydligt att hon såg sig som ett offer, inte bara för sin barndom utan för ätstörningen. Men även om en ätstörning är en enormt stark kraft när man har lagt åratal på att hjärntvätta sig själv in i ett stört tänkande, så är man inte ett offer för något externt, utan för sina egna tankar, beteenden och föreställningar om verkligheten. Offerrollen blir en perfekt sköld, som få vågar ifrågasätta, att gömma sig bakom för att slippa göra det jobbigaste av allt: konfrontera livslögnen om ätstörningen som en fungerande livslösning och utmana sin ångest och sina egna (van)föreställningar om sig själv.

Caro pratade om hur hon kämpade för att bli frisk, men att det måste gå långsamt, i hennes egen takt. Ja, det är vad alla med ätstörningar säger för att slippa ta sig an tillfrisknandet till 100%. Att tillåtas göra det i sin egen takt och stanna kvar i bekvämlighetszonen leder oftast inte till ett tillfrisknande. Det kan leda framåt en viss bit, men så länge man är kvar i bekvämlighetszonen och inte hela tiden trycker ut väggarna för den, gör det som är obekvämt och utmanande, så spelar man med ätstörningens regler. Att kämpa för att bli frisk innebär att hela tiden gå utanför det bekväma och att kämpa helhjärtat under lång tid, inte tills det tar emot eller tills ångesten slår till. Det handlar inte om att ”försöka” utan om att göra det. Hur jävligt det än är. Det kan ta tid och det är inte lätt, men det går.

I fallet Isabelle Caro misstänker jag att uppmärksamheten hon fick för sin anorexi motverkade motivationen att bli frisk. En långvarig ätstörning skapar ofta en rejäl identifikation med sin ätstörning, och att då få uppmärksamhet för den, och bli känd för den, stärker den sjuka identiteten. Kvinnan som hade upplevt sig som nästan osynlig och som inte hade vågat prata om sitt liv blev nu sedd för ätstörningens skull. Om du blir berömd för något, hur stort är då incitamentet att släppa just det du blivit berömd för?

Det här känns som ett så onödigt dödsfall. Om Isabelle Caro hade fått hjälp att bryta med den sjuka identiteten och att lämna den falskt trygga lådan som ätstörningen är, i stället för att få uppmärksamhet för sin sjukdom, så hade hon inte behövt dö alldeles för tidigt. Men valet att lämna ätstörningen var alltid hennes eget – det är något som ingen annan kan bestämma över. Däremot är det viktigt, rentav livsviktigt, att tala om att valet finns där, för det är inte alltid man själv är medveten om det; så stark är kraften i våra tankar och föreställningar. Tror jag att det bara finns en väg så ser jag också bara den vägen.

Det är inte lätt att byta väg och bli frisk, men det går. Svårt är inte omöjligt.