Etikettarkiv: Kvinnofrågor

En lysande feminist och medsyster har gått ur tiden

04 fredag Feb 2011

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Sent igår kväll nåddes jag via Twitter av beskedet att Stina Sundberg, ett av Feministiskt initiativs båda språkrör, som var med i F! från början, hade gått bort efter en tids sjukdom. Min reaktion var en av overklighet och djup sorg.

Stina var en förgrundsgestalt och stark förkämpe inom kvinnorörelsen, HBTQ-rörelsen och feminismen, och dessutom Sveriges första lesbiska partiledare, vilket betydde enormt mycket för många av oss. Hennes jordnära arbete för jämställdhet och mot diskriminering, och hennes betydelse för såväl kvinno- som HBTQ-rörelsen och Feministiskt initiativ kan inte uttryckas i ord. Hon lämnar ett stort hål efter sig.
Det är med sorg och förvåning jag har letat igenom svenska medier nu på morgonen – de större dags- och kvällstidningarna samt SVT och Sveriges radio – utan att hitta ett enda ord om Stinas bortgång. Det är märkligt. Någon som betytt så mycket, men som inte har strävat efter att själv stå i rampljuset, blir tydligen osynlig.

Jag kände inte Stina särskilt väl, men vi träffades ett antal gånger både inom F!s arbete och utanför. Mitt första intryck, som bara förstärktes med tiden, var av en otroligt varm person. Varm, jordnära, lyhörd och intelligent. Stina var otroligt kunnig på så många områden, hade en fantastisk förmåga att se och lyssna på människor, och få dem att känna sig sedda och hörda, hon satte sig inte på en piedestal utan mötte människor på deras nivå och hon kunde tala så att människor förstod. Allt detta är egenskaper som ingav mig djup respekt och som är få politiker förunnade. Jag upplevde att Stina tillfullo behärskade den fina balansgången mellan att vara politiker och också, och framför allt, medmänniska.
Vi må ha stått på lite olika delar av den politiska färgskalan, men jag känner bara respekt för Stina. Hennes jordnära, starka närvaro, engagemang och lugna intelligens kommer att saknas oerhört mycket. Jag kommer att sakna henne och är otroligt tacksam för att ha fått träffa denna inspirerande och engagerande människa, som genom sin närvaro lärde mig hur en bra politiker kan vara.

Läs Feministiskt initiativs meddelande om Stinas bortgång.

Stina – tack för allt du gav.

Dagens öööh: Svenska kvinnor klär sig inte tillräckligt kvinnligt

01 tisdag Feb 2011

Posted by in Aktuellt, Ideal och identitet, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Det anser åtminstone Alice Teodorescu i en debattartikel i tisdagens Aftonbladet: ”Svenska kvinnor klär sig som män”.Enligt Teodorescu klär sig svenska kvinnor som flickor, män eller tanter, och gör en koppling till att det skulle handla om en likformighet, rädsla för att sticka ut och missförstådd jämställdhet.

I Sverige är lagom bäst. Samtidigt är Sverige ett land sprängfyllt av extremistiska uttryck. Ett land där sexuella erfarenheter delges på tunnelbanan, men där en fråga om inkomst eller partipolitisk preferens uppfattas som tabu. Ett land där en del hävdar att böckerna i biologi bör revideras så att ägget inte framställs som passivt i befruktningsprocessen, och där personal på genusmärkta dagis reviderar barnsånger så att bagaren varken är han eller hon, utan hen (AB 2011-02-01)

I stället borde vi tydligen se mer till Chanel, som ”förstod kvinnan och kvinnan förstår Chanel”. För att vara riktiga kvinnor i den stil som Teodorescu verkar förespråka, även att döma av vad som står i beskrivningen av organisationen ”En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra” som hon grundade, ska vi tydligen klä oss som damer. Dräkt, den lilla svarta, ballerinaskor, som kvinnorna i Mad Men; vuxet och kvinnligt.

Så var finns damen år 2011? Hon som är sofistikerad och världsvan, som med pondus och karisma fyller rummet hon beträder? Hon som kan konsten att klä sig för middag för två eller tvåhundra? Som definieras av knivskarpt intellekt, ambition och stolthet för vad hon är och vad hon åstadkommit? Som inte skäms, som sticker ut, som tror att hon är någon? (AB 2011-02-01)

Det fina år 2011 är att vi har lämnat 50-talet och som kvinnor får klä oss mycket mer som vi vill. Vi tror inte längre att en kvinnas kompetens eller intelligens, eller för den delen kvinnlighet, är helt avhängig av hennes klädstil eller utseende. Begreppet ”kvinnlighet” är något vidare än för ett par decennier sedan, och att inte alla av dagens svenska  kvinnor trippar omkring i dräkter och höga klackar handlar mer om individuellt val än om en rädsla för att sticka ut. Dagens kvinna behöver inte klä sig på ett visst sätt för att ”vara någon”.

Personligen har jag helst ganska höga klackar, även på de grova vinterstövlarna, och klär mig gärna i kjol, men lika gärna i tighta jeans. Jag har en förkärlek för kläder som framhäver såväl min kropp som min personlighet, och ser oftast mina kläder som en del i min framtoning; bilden jag vill visa upp av vem jag är. Och ja, det inkluderar piercingar och tatueringar, även om jag skulle ha klänning, kavaj eller piffig liten dräkt. Ibland innebär det att jag drar på mig mysbrallorna, ibland slitna säckiga jeans. Det är inte av rädsla för att sticka ut, eller en konformistisk vilja att sudda ut könsgränser, utan bara för att det är skönt och jag känner för det. Jag blir varken mindre intelligent, mindre kompetent eller mindre representativ för det. Och jag skulle för övrigt hellre bära kostym – 3-delars, givetvis – än dräkt.

Om Teodorescu nu företräder ett nätverk där kvinnor ska hjälpa kvinnor, så undrar jag hur hon resonerar genom att i en sådan här artikel känga alla kvinnor som inte klär sig så som hon tycks anse att en riktig kvinna ska klä sig. Är inte det ganska långt från ”kvinnor som hjälper varandra”? Med vänner som hon behöver kvinnor inga fiender.

Jag tycker inte att kvinnor ska känna att de behöver klä sig som män för att få delta i samhälls- och näringslivet på lika villkor, men det ska heller inte komma någon kvinna och tala om för oss andra kvinnor hur vi ska klä oss. Det är nedlåtande, för att uttrycka mig snällt. Att döma sina medsystrar efter hur de klär sig är inte att hjälpa någon kvinna.

Sedan kan jag inte låta bli att fundera lite över tidpunkten för den här debattartikeln. Jag nämnde Alice Teodorescu i ett inlägg för ett år sedan, ”Bakåtsträvande i mörkblå kostym”, i samband med Kd:s kommunpolitiska dagar, då Teodorescu var en av huvudfigurerna bakom Kd:s jämställdhetspolitik. Årets upplaga av Kd.s kommun- och landstingsdagar ägde rum den senaste helgen. Även om Teodorescu inte förefaller ha medverkat i år, kan jag inte låta bli att undra över debattartikelns timing. Skulle det kunna vara ett försök att vinna initiativ i en jämställdhetsdebatt som varit väldigt tyst sedan valet?

Är man inte riktig kvinna förrän man fött barn? eller Med sådana feminister behövs inga antifeminister

13 lördag Nov 2010

Posted by in Ideal och identitet, Livet, Politik och samhälle

≈ 7 kommentarer

Etiketter

En tämligen ung bekant, och därtill mamma i unga år, skrev nyligen på nätet att hon inte tycker att man är en riktig kvinna förrän man är mor. Först då har man förstått vad det innebär att vara kvinna var kontentan, så som jag tolkade den. Det som komplicerar denna 50-talistiska och biologistiska, konservativa åsikt är att tjejen ifråga är feminist och rätt så långt ut på vänsterkanten, om jag har förstått det rätt.

Min reaktion: Idioti. Jubelidoti, till och med. Med feminister som hon behövs inga antifeminister. Den där sortens exkluderande åsikter, som innebär att man tar sig ett tolkningsföreträde och rätten att (be)döma sina medsystrar utifrån någon egen erfarenhet – du är en riktig kvinna, men du är inte det – går stick i stäv med min syn på vad feminism är. Men samtidigt… Det är inte en ovanlig åsikt när man skrapar på ytan hos feminister som fött barn. Jag har stött på den tidigare, bland annat när jag läste feministisk filosofi, för sisådär 10 år sedan, och inte heller då kunde jag förstå den. Jag accepterar helt och hållet att man inte tillfullo kan begripa vad det innebär att vara mamma förrän man har fött barn (även om man kan uppleva en modersroll utan graviditet, förlossning eller egna barn), men att det skulle säga något om vad det är att vara kvinna. Det köper jag inte. Att vara kvinna är så mycket mer än moderskap.

Men den sortens kommentarer får mig alltid att tänka efter: vad innebär det att vara kvinna, när blir man kvinna och vem har tolkningsföreträde i den frågan? Blir man kvinna vid den första menstruationen? vid 18 års ålder? 25 års ålder? vid det första samlaget? När man blir medveten om sitt kvinnliga kön och sin kvinnlighet och definierar sig själv som kvinna? Och jag kommer alltid fram till samma sak: Jag bestämmer vad det innebär att vara kvinna för mig, för det är den enda kvinnligheten jag verkligen kan säga något om. Och för mig handlar det om hela upplevelsen i att vara född med kvinnligt kön och uppfostrad som flicka/tjej – en uppsättning fysiska, psykiska och sociala upplevelser och erfarenheter, där somliga delas av andra kvinnor, andra inte. Det är inte en i första hand kollektiv upplevelse, och där går kanske vattendelaren mellan min feminism och vissa delar av feminismen som rörelse. Även om kvinnor har en på många sätt gemensam historia och kvinnor som grupp har upplevt och fortsätter att uppleva ett slags förtryck och maktmässiga motgångar som män som grupp inte står inför, så är jag en individ, med min personliga upplevelse av att vara kvinna. En unik individ som är kvinna och som till viss del ingår i ett kvinnokollektiv. Och jag värjer mig bestämt mot alla generaliseringar om vad det innebär att jag är kvinna.

För faktum kvarstår: Jag kom in i puberteten innan tjejen från exemplet ovan föddes och har därför troligen varit kvinna längre än vad hon har varit medveten om sin kvinnlighet. Men i hennes ögon är jag tydligen ingen riktig kvinna, och kommer aldrig att bli det heller. För jag är något så uppenbarligen annorlunda som en kvinna som väljer att inte bli mor. Jag tänker inte skaffa barn för att jag inte vill ha barn. Jag tycker inte ens särskilt mycket om barn. Gör det mig mindre till kvinna? Icke. Jag är inte heller överdrivet förtjust i män. Inte heller det gör mig mindre till kvinna. I’m my own brand of woman.

Jag säger inget om kvinnor som väljer att skaffa barn, men tydligen är det meningen att jag ska stå ut med andras åsikter om mitt, uppenbarligen i vissas ögon provocerande, val att inte bli mamma. Varför ska jag förklara det för dig? Skulle någon komma på tanken att ifrågasätta en mammas val att skaffa barn så som man blir ifrågasatt och ibland snudd på korsförhörd om varför man inte vill ha barn?

Vem är du att säga något om mina livsval?

A Safe World for Women

01 torsdag Apr 2010

Posted by in Politik och samhälle

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,


Nätverket Women for A Change har startat kampanjen A Safe World for Women inför 2011 års 100-årsfirande av den internationella kvinnodagen. Det är 100 år då mycket har hänt, men där ofantligt mycket finns kvar att göra.

1993 antog FN Deklarationen om avskaffande av allt våld mot kvinnor, eller Declaration on the Elimination of Violence Against Women:

Staterna bör fördöma våld mot kvinnor och bör inte åberopa någon sed, tradition eller någon religiös hänsyn för att undvika sina åtaganden vad gäller dess avskaffande. Staterna bör med alla lämpliga medel och utan dröjsmål bedriva en politik som syftar till att avskaffa våld mot kvinnor (Kvinnokonventionen.se)

17 år senare har var tredje kvinna, runt om i världen, någon gång i livet blivit slagen, tvingad till sex, eller på andra sätt utsatt för övergrepp. Varför är det så tyst om detta?

Varje år forslas ungefär 800 000 människor över gränserna i människohandel (trafficking). 80 % av dem är kvinnor och flickor. Handeln med kvinnor och flickor är den snabbast växande kriminella verksamheten och på god väg att bli mer lönsam än droghandeln – och minst lika korrupt. Varför gör inte våra regeringar mer?

Kvinnlig könsstympning påverkar cirka 130 miljoner kvinnor och flickor. Varje år utsätts ytterligare 2 miljoner flickor för det. Varför händer det inget?

Upp mot 70 % av kvinnliga mordoffer mördas av sina manliga partner – pojkvänner, sambor, makar. Varför pratar inte människor om det?

Världen spenderar 300 000 gånger mer pengar på vapen än vad FN lägger på att eliminera våld mot kvinnor. Varför?

Det är dags att bryta cirkeln. Det är hög tid att kräva att kvinnor värderas likadant som män, att kvinnans människovärde jämställs med mannens, i stället för att hon ses som en vara.

Tillsammans kan vi åstadkomma en förändring. Tillsammans kan vi bilda världens största folkrörelse för att avskaffa alla former av övergrepp mot kvinnor och flickor:
trafficking, slaveri, påtvingad prostitution, våldtäkter i och utanför äktenskapet, misshandel, våld i hemmet, kvinnlig könsstympning, sexuella övergrepp och trakasserier, samt den tortyr och det psykiska, fysiska och sexuella våld som begås av statsmakter.


En säker värld för kvinnor är en säker värld för alla. Besök A Safe World for Women, se filmen här ovanför, reagera och ta ställning – här på hemmaplan också. Visa var du står och var du har dina värderingar. Vi går till val i höst. Hur viktig är kvinnofrågan för dig?



Sin By Silence

24 onsdag Mar 2010

Posted by in Politik och samhälle

≈ 2 kommentarer

Etiketter

I det senaste nyhetsbrevet från Say NO – UniTE nämns aktionen Sin By Silence, en dokumentär om en grupp kvinnor som har lärt av sitt förflutna och arbetar för att förändra sin framtid.

Sin By Silence är en dokumentär om misshandlade kvinnor, men den är mer än så. För kvinnorna berättar från ett kaliforniskt fängelse, dömda för att ha mördat de män som misshandlade dem.

Gruppen Convicted Women Against Abuse (CWAA) bildades 1989 för att hjälpa kvinnor i fängelse att bryta tystnaden kring misshandeln och lära sig mer om vad de måste göra för att hjälpa andra att sätta stopp för våldscykeln. I ett rättssystem där eventuell frigivning ligger i händerna på en frigivningskommitté och ofta stoppas av anhöriga till offren – som i det här fallet alltså är de dödade misshandlande männen – kan de här kvinnorna i princip tvingas sitta i fängelse i resten av sina liv och betraktas som förövare. Men de är också offer.

I stället för att slåss emot ett system som inte förstår den otroligt sammansatta bilden av misshandel i en relation har kvinnorna i CWAA försökt utbilda systemet. Genom noggrant genomtänkta och väl utförda brevkampanjer, presskontakter och senatsutfrågningar skapade de en hel rörelse och lyckades väcka medvetenhet om misshandlade kvinnors situation och till och med att ändra lagstiftningen.

De här kvinnorna trodde som så många andra misshandlade kvinnor att de var ensamma. De hade levt i tystnadens tyranni, där de själva teg om vad som hände innanför hemmets väggar och där omgivningen teg. Först i fängelset har de kunnat se att de inte var ensamma, inte är ensamma, och bryta sig ur de inre fängelser som åratal av fysisk och psykisk misshandel har byggt upp. De kommer aldrig mer att vara tysta.

Besök hemsidan, se trailern och läs om kvinnorna. Deras historier är väl värda att ta del av. När jag har råd kommer jag att köpa filmen, och jag hoppas innerligt att den så småningom kommer att visas här. Den behövs.

För de är inte ensamma. Många lever i det tysta fängelse där misshandeln sker. Den som börjar med manipulation och kontroll och fortsätter med en nedtryckande kommentar eller örfil, men som aldrig slutar där, utan eskalerar. Inför en omgivning som ofta står tyst och tittar på, för självklart ser någon. Inget offer för våld i hemmet är så duktig på att dölja det att ingen ser. Och det handlar inte bara om fysiskt våld, för psykiskt våld bryter också ner och fängslar. Men den största faran är tystnaden. Tystnaden fängslar och dödar, och den måste brytas. Där har vi alla ett ansvar att inte låta en medsysters lidande gå tyst förbi. Även om vi bara har en otäck känsla i maggropen av att allt inte står rätt till, så kan vi säga något. Hellre en fråga för mycket än en för lite, eller hur?

Stå på dig. Reagera så fort något känns fel, så fort du känner dig kontrollerad och manipulerad, så fort ditt sociala liv börjar bli kringskuret och din personliga frihet begränsas. Reagera redan vid den första röda varningsflaggan. För det finns alltid varningsflaggor. Stanna inte kvar efter det första slaget, ge inte en chans till, för snabbare än du kan tro är du fast. Om du ursäktar ett slag kommer du lätt att ursäkta ett till. Om du lever i en relation där du utsätts för psykisk eller fysisk misshandel, kom ihåg att du inte har gjort något fel, du är inte ensam, och det handlar inte om kärlek. Kärlek ger aldrig någonsin upphov till våld och ursäktar aldrig någonsin förtryck eller misshandel. Skäms inte och håll inte tyst.

Säg något – säg NEJ till våld mot kvinnor!

 

Tråkig men viktig rapport från Amnesty

08 måndag Mar 2010

Posted by in Aktuellt, Boktips

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Våldtäkter och den usla behandlingen av våldtäktsoffer är kanske inte det vi vill läsa om en dag som denna, den Internationella kvinnodagen. Som till på köpet fyller 100 år. Idag vill vi fira framstegen. Men det går inte att blunda för de orättvisor som finns kvar, och inte för det förtryck av kvinnor som pågår runt om i världen, och i Sverige.

Amnesty International presenterar idag två rapporter om hur våldtäktsoffer runt om i världen förvägras rättvisa och värdighet: Breaking the Silence, om våldtäkter i Kambodja, och Case Closed, om våldtäkter i Sverige, Norge, Danmark och Finland.

Oavsett om du utsatts för våldtäkt i ett rikt eller fattigt land, så är chanserna att förövaren ställs inför rätta och döms små. Hindren är många, inom såväl vården, polisen och rättsväsendet – när du väl kommer så långt. För det är fortfarande inte självklart att anmäla våldtäkter.

Utöver bemötandet när man anmäler våldtäkter tar rapporterna upp den ofta fina linjen mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande, där den springande punkten är graden av våld:

Om inte de sexuella övergreppen också kan kopplas till fysiskt våld tas de helt enkelt inte på allvar. En kvinna som våldtagits, utan tydliga fysiska skador, blir ofta stigmatiserad och anses få skylla sig själv, medan förövaren ofta varken straffas rättsligt eller socialt. Amnestys pressmeddelande 20100308

Ett exempel som ges är hur en förövare i Finland dunkade offrets huvud i väggen och vred om hennes armar, men bara dömdes för sexuellt utnyttjande eftersom våldet räknades som milt. Men fysiska påtryckningar och övertag är svåra att bevisa när de inte ger spår, och än svårare att bevisa är det psykiska våldet och hoten. När en kvinna hotas till underkastelse, när hennes Nej ignoreras, när hennes förmåga att säga Nej tillräckligt högt och slåss tillräckligt hårt och hon tvingas ha sex mot sin vilja – är det inte våldtäkt? Det är graden av våld som avgör, och den som avgör om våldet varit tillräckligt är inte den som utsatts för det.

Våldtäkt är ett brott som än idag är behäftat med så stor skam att många väljer att hålla tyst hellre än att prata om det. Många offer tar på sig själva skulden och ägnar enormt med energi och tid på att rannsaka sig själva in i minsta ord, minsta detalj, för vad de gjorde för fel. Kunde jag ha klätt mig annorlunda, sagt något annorlunda, sett ut på ett annat sätt, varit tydligare i mitt Nej, varit någon annanstans? Men våldtäkt handlar inte om vad offret hade på sig, hur hon såg ut, vad hon sa, vem hon sa det till, om att ha varit otydlig eller inte protesterat tillräckligt aggressivt – det handlar om makt och om ett egenmäktigt förfarande över någon annans kropp. Det är inte offrets fel. Men inför rätten är det fortfarande så att offret mer eller mindre måste bevisa sin oskuld. Det är hennes (för de flesta offren är trots allt kvinnor, även om män och pojkar också utsätts) uppförande som ifrågasätts, hennes heder, hennes sexualitet. Inte förövarens. I hur många andra brottsfall är det offret som måste försvara sig?

Det måste bli ändring på det här. Först och främst behövs det en stor förändring och ett enormt medvetandegörande inom såväl polis som rättsväsende och på lagstiftningsområdet. Amnesty International driver tillsammans med ett flertal andra organisationer kampanjen Krafttag mot våldtäkt, för en förändring på det politiska planet. Skriv på deras kampanj!
Men det behövs också en förändring i attityden till våldtäkt som något man måste skämmas för, något som stigmatiseras och tigs ihjäl, som ett brott där offret räknas som medskyldig. Den förändringen kan vi bara åstadkomma själva och gemensamt i samhället. Ju fler som vågar tala om våldtäkter och sexuella övergrepp, desto mer kommer andra utsatta att inse att de inte är ensamma och inte behöver skämmas, och så kan effekten sprida sig som ringar på vattnet. Jag vet att det är svårt att prata om det onämnbara, men det går inte att tiga ihjäl. Offret bär inte skulden för det, lika lite som offret för ett rån bär skulden för rånet. Ingenting ger en människa rätt att begå våld eller övergrepp mot en annan människas kropp.

Läs även Katrine Kielos bok Våldtäkt och romantik.

Dåligt med kvinnor i börsbolagens styrelser

18 torsdag Feb 2010

Posted by in Politik och samhälle

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

På tal om jämlikhet och kvotering.

2009 uppgick antalet kvinnor i börsbolagens styrelser till 19,4 %, men hur ser det ut i bolagens ledningsgrupper? SvD Näringsliv har granskat könsfördelningen i de 20 största svenska börsbolagens ledningar. Resultatet? Av 217 personer i ledningsgrupperna är 35 kvinnor, vilket ger en procentandel på 16 %. Längre än så har vi inte kommit 2010.

I flera av bolagen – Sandvik, Scania, Assa Abloy och Swedish Match – finns det inte någon kvinna i ledningen, medan Swedbank har hälften kvinnor i ledningen och SEB en tredjedel kvinnor. Bolagen själva hävdar att det beror på att de inte hittat tillräckligt kompetenta kvinnor, men man undrar ju…

Sandviks kommunikationsdirektör Anders Walin förklarar avsaknaden av kvinnor i koncernledningen:

– Det har inte funnits några kvinnor i läge att ta sådana befattningar än. När det gäller affärsområdena är cheferna ingenjörer allihop. Man kommer aldrig till den nivån utan att ha en lång gedigen teknisk bakgrund. SvD

Men just Sandvik hade för två år sedan en kvinna i ledningen, Carina Malmgren Heander, som var personaldirektör. Ett av hennes mål var under sin tid i ledningen att öka antalet kvinnliga chefer inom Sandvik till 25 % år 2010, ett mål som inte har uppnåtts (siffran är idag 14 %).

– Det där målet gick inte att nå. Det skulle krävas massavsked av män och systematiskt ersättande av kvinnor. Det var ett uttryck för någon sorts önskan och ambition, men det var inte ett realistiskt mål som skulle kunna gå att uppnå, säger [Anders Walin]

Inte ett realistiskt mål? Det beror väl på om viljan att bryta gamla mönster finns. För jag har svårt att tänka mig att det idag inte finns kompetenta kvinnliga ingenjörer.

Lastbilstillverkaren Scania har under sina 119 år inte haft en enda kvinna i ledningen och presschefen Hans-Åke Danielsson är medveten om problemet:

– Det vi kan göra är att uppmuntra tjejer att söka till den här industrin och skapa möjlighet att göra karriär. Kvotering är däremot ingenting Scania står bakom, utan det är kompetens som gäller

Danielsson påpekar att det finns ”duktiga kvinnor i några led under företagsledningen som förhoppningsvis orkar med den här tuffa tillvaron”:

– Det här med karriär är svårt tillsammans med familj.

Och så är vi där igen. Kvinnor förutsätts ägna sig åt familjen och därför inte orka med den tuffa tillvaron som företagsledare. Är detta sanning eller en väl inarbetad gammal myt som gubbarna i ledningsgrupperna kan svänga med som ursäkt till att de fortsätter att rekrytera samma typer av personer som tidigare, det vill säga män? Just Scania satsar visserligen på att man ska kunna göra karriär och ha familj, genom att betala lite extra till föräldraledigheten för pappor som stannar hemma med barn, men om attityden är att kvinnor inte skulle orka med en ledande position så är frågan hur stor viljan är att på allvar förändra strukturen.

Jag är inte för att kvotera in kvinnor för sakens skull, för det skulle kunna leda till att alla kvinnor på höga positioner ifrågasätts, men däremot betvivlar jag starkt att det inte skulle finnas tillräckligt kompetenta kvinnor att rekrytera till såväl chefsposter som bolagsstyrelser och ledningsgrupper. Jag kan bara se på flera av mina välutbildade väninnor som har längre utbildning och bättre sakkunskaper än sina chefer. Och om den lika, eller rent av större, kompetensen inte ger lika möjligheter till höga positioner så måste det till något för att förändra förlegade strukturer. Traditionella könsroller har inget som helst med diskussionen att göra.

Tystnaden tafsarnas bästa vän?

16 tisdag Feb 2010

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Mer om Ekots undersökning om sexuella trakasserier inom film- och teatervärlden. Undersökningens resultat har helt klart fått ett stort genomslag i våra medier och bloggar (läs till exempel vad Fi Västra Götaland och Callisto skriver), och man kan ju önska att det blir en förändring nu.

Jag har hört flera äldre skådespelerskor säga saker i stil med att detta har pågått sedan deras yngre dagar inom teatern/filmen och att det var värre förr. Som om det skulle vara någon ursäkt. Hur kränkande måste det inte vara att som utsatt av sexuella trakasserier vända sig till en äldre kollega och mötas av att det var värre förr eller att man får tåla det för ”han är ju som han är”. En dubbel kränkning. Då är det inte konstigt att såpass få av de utsatta skådespelarna vänder sig till sina chefer, skyddsombud eller fackrepresentanter. Inte heller om cheferna eller de arbetstagaransvariga är män och således skulle kunna vara en del av av strukturen.

Ett problem är att många, enligt Teaterförbundets ordförande Anna Carlson så många som 70%, har korttidskontrakt, vilket givetvis gör fackärenden lite komplicerade. Finns det skyddsombud och fackrepresentanter på filminspelningar? Vilka regler gäller för den som anställs över en teateruppsättning?

Resultatet innebär att vi måste börja samarbeta med arbetsgivarorganisationen svensk scenkonst för att hantera det här, och nu är arbetsgivaren med oss. SvD

Sture Carlsson, förbundsordförande i just Svensk Scenkonst (arbetsgivarnas organisation), hoppas att situationen inte är så illa som det ser ut att vara och påpekar att det inte går att ändra anställningskontrakten, men att de ska anordna chefsseminarier. Är inte det lite som att daska cheferna på fingrarna och säga ”fy dig”? Fast samma Sture Carlsson säger också följande:

– Man arbetar med sin kropp och sina känslor och kommer mycket nära varandra. Ibland går det fel och det som ska vara privat blandas samman med det yrkesmässiga. SvD

Sexuella trakasserier är inte något privat som inte ska blandas samman med det yrkesmässiga. Det är inte bara något som går fel, någon som trampar över gränsen mellan professionellt och privat. Det är fel. En fysisk relation mellan två samtyckande människor är privat och ska inte blandas samman med jobbet, men sexuella trakasserier handlar om något som en person blir ofrivilligt utsatt för. Det går inte att säga att sådant ska inte förekomma på jobbet och sedan släppa diskussionen. Framför allt inte som företrädare för cheferna.

– Man bör kanske också veta att inom en skapandeprocess finns mycket ångest och sexualitet är ett av de sätt som ångest kommer till uttryck i. SvD

Det här blir bara barockt. Skulle just manliga konstnärer vara mer ångestdrabbade än kvinnliga, och skulle sexuella trakasserier vara deras sätt att självmedicinera sin ångest? Eller är det bara ytterligare ett förlegat sätt att släta över situationen, lägga skulden på det manliga konstnärliga geniets bräckliga känsloliv, något som han inte själv kan styra över och därför inte kan hållas ansvarig för och undvika att ta tag i situationen?

Jag har under många år haft ångest då och då, svårare och lättare, och inte så sällan i samband med just skapande av olika slag. Men jag har inte kanaliserat min ångest genom sexuella trakasserier; tanken har aldrig ens slagit mig. Beror det då på att jag saknar Y-kromosom och penis, på att jag inte är en Stor och Viktig Konstnär eller på något annat? Det finns faktiskt inga ursäkter för att trakassera någon annan eller rentav ta sig makten över en annan människas kropp. Inte konstnärssjäl, inte ångest, inte frustration – det finns INGA ursäkter. Och det är lite farligt när en företrädare för arbetsgivarna inom teatern tycks släta över det som nu synliggjorts som ett stort problem som om det bara är en harmlös liten känsloyttring. Sexuella trakasserier hör lika lite hemma i film- och teatervärlden som i skolan eller på bandet på Volvo.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljerot reagerar i alla fall och kommer att kalla till sig både arbetsgivare och fackorganisationer med anledning av Ekots undersökning.

–Som jag förstår är det arbetsledarna, det vill säga regissörer, chefer och producenter som står för trakasserierna. Då är det skulle jag vilja säga ytterst graverande. Det här är ett ju gemensamt ansvar för fack och arbetsledningen, det finns nog rätt mycket att ta tag i, säger hon. GP

DO Katri Linna reagerar på scenkonstbranschens reaktioner på uppgifterna, inte minst bristen på förvåning hos arbetsgivarsidan:

–Kommentarerna bekräftar snarare en bild som verkar vara gängse. Det är förvånande. Det här är inga normala siffror i sådana här sammanhang. GP

DO anser att diskrimineringsfrågorna borde vävas in i befintliga kollektivavtal och läggas in i arbetsmiljölagstiftningen, i stället för att frågorna, som nu, puttas runt på såväl arbetsgivar- som facksidan utan att någon tar tag i dem.

–Vill de verkligen nå resultat, och det hoppas jag, stoppa då in en bestämmelse i kollektivavtalet som gör tydligt vad som förväntas av arbetsgivaren i såna här frågor, och gör det möjligt för arbetstagarsidan att direkt utkräva de åtgärder som behövs. Det ger en helt annan tillit, framför allt till facket, säger DO. GP

Men ett annat faktum kvarstår: De drabbade håller tyst. Så länge de inte talar om problemet, anmäler, protesterar, våga vara besvärliga och säga Nej i stället för att köpa möjligheten till fler jobb med ett pris som innebär fortsatta trakasserier, så kommer arbetsgivarna inte att få veta att det finns. Tystnaden vidmakthåller strukturerna. Om tillräckligt många säger NEJ, sätter ner foten och förklarar att det räcker nu, en kvinnas kropp är hennes egen, så borde det vara långt från omöjligt att förändra situationen, och göra det ganska snabbt.

Det är inte den drabbade som ska tiga och skämmas av rädsla för att bli av med jobbet, utan förövaren. Men för att den förändringen ska ske måste kvinnorna sluta tiga. Det är kvinnor som i högst grad drabbas, och vi har alla ett ansvar för att stå på oss och sluta tiga bort eller släta över trakasserier och egenmäktigt förvarande gentemot våra kroppar, och att stötta våra medsystrar som höjer sina röster.

Mer om sexuella trakasserier på teatern

15 måndag Feb 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Sveriges Radio Ekot publicerar nu sin stora undersökning om sexuella trakasserier på teatern, och det är ganska talande resultat:

Nästan hälften av de kvinnliga skådespelarna har utsatts för sexuella trakasserier. Det är en ganska hög siffra. När man hör och läser om de enskilda berättelserna handlar det om grova skämt, kommentarer om vad någon vill göra med kvinnan ifråga, förslag, tafsande och rena våldtäktsförsök. Att döma av omfattningen ser det inte ut att vara enskilda händelser utan något som förekommer systematiskt inom teatervärlden. Om det sedan förekommer mer där än i andra branscher får vara osagt.

Det som skrämmer lite är den överslätande och ursäktande attityd som förekommer, och som såväl män som kvinnor varit (är) en del av. De manliga skådespelarna som kränker sina kvinnliga kollegor ursäktas med ”han är ju så där”, att det inte är så farligt och att ”du får tänka på att han är en väldigt stor konstnär”. Som om det borde göra någon skillnad. Att någon är konstnär eller geni eller vad det än vara månde ger honom/henne aldrig någonsin rätt till någon annans kropp!

Kanske kan en sådan här undersökning som belyser omfattningen av trakasserierna leda någonvart, öppna för en dialog inom teatervärlden, göra att de utsatta kvinnorna och männen börjar prata öppet om trakasserierna i stället för att tiga och ta emot. Kanske kan det leda någonvart när det ger svarta rubriker i medierna. För teatercheferna verkar inte ha gjort något, i den mån de ens har varit medvetna om problemet. Att döma av vad Staffan Böhm säger i P1 Morgon har han inte varit särskilt medveten om problemet.

Staffan Olzon säger till Kulturnytt att han mycket möjligt kan ha utsatt medarbetare för sexuella trakasserier genom åren (det är skönt att någon faktiskt erkänner att de har varit en del av den här kulturen) men att han funderar över det här problemet:

– Det är inte lätt att säga ifrån till en teaterchef. Man kan svälja en hel del. Därför man vet att man kanske inte får nåt jobb nästa termin.

Även regissör Sara Giese funderar över det svåra i var gränserna går.

– Det är ju det som jag funderar på idag. Var går gränsen? Vad är det som jag har utsatt skådespelare för som egentligen inte är tolerabelt? Som skådespelare är man i händerna på en regissör. Man överlämnar sig rätt mycket och sen efteråt tänker man kanske: vad fan är det jag har varit med om?

Det är inte en lätt fråga att avgöra var gränsen går för när en människa känner sig kränkt, oavsett intention, men början till en lösning måste ändå gå i en ökad öppenhet och ett klimat där det är tillåtet att prata om kränkningarna. Tillåts de att ske i det fördolda kommer de att fortsätta ske; riktar man ljuset mot dem och faktiskt pratar om dem så finns det en möjlighet till förändring. Det är än en gång tystnaden som är de befintliga strukturernas bästa vän och möjliggörare.

Hemmafrutrenden ett steg på vägen?

14 söndag Feb 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Anna Laestadius Larssons skrev i fredagen en kolumn i SvD, Vi bakar surdegsbröd och tar ett kliv framåt, om den rådande hemmafrutrenden. Hon tar i texten upp vad konstintendent Margareta Gynning sa vid årets Mappie-utdelning i måndags om att varje gång kvinnor har gjort samhälleliga framsteg så har det kommit en motreaktion i form av mammaidealiserande.

På slutet av 1700-talet hade kvinnorna börjat nosa på makten. De viktiga salongerna drevs av kvinnor, Elisabeth Vigee-Lebrun var en framgångsrik konstnär, vetenskapskvinnan Emelie du Chatelets översättning av Newtons Principia beundrades och i England satt Mary Wollstonecraft och filade på Till försvar för kvinnans rättigheter. Kvinnorna började bli en kraft att räkna med. Och därmed ett hot. Entré för den ömma modern!

Det ligger onekligen mycket i det. Se bara på hur kvinnorna under andra världskriget, framför allt i Storbritannien och USA, men även i andra delar av världen, tog ett rejält kliv ut på arbetsmarknaden och in i industrin. De var helt enkelt nödvändiga för att ersätta de inkallade männen. Efter andra världskriget kom så en rejäl backlash när kvinnorna skulle tillbaka in i hemmen, med hemmafruidealisering, kvinnans uppgift var att se till att hem och man, Christian Diors The New Look och annat som gick stick i stäv med hur det hade sett ut under krigsåren.

Just nu kan det onekligen se ut som om det finns en kraftig tillbakablick i kvinnorollen: den ena mammatidningen efter den andra, Anna Anka, Mad Men, mammabloggar, ledarskribenter som kritiserar yrkesarbetande småbarnsmammor, fokus på heminredning, surdegsbröd och långkok. Kvinnan oskadliggörs genom att fokus tas från framsteg på arbetsmarknaden till hennes roll som fortplantare och hemskapare.

Och kanske är det så: När kvinnan har tagit en, i många mäns tycke, för stor plats på arbetsmarknaden och jämställdheten har kommit ”för långt”, så kommer det en smart motreaktion i form av idealisering av mammarollen och den brödbakande hemmafrun. Allt för att dra fokus från kvinnans kompetens som yrkeskvinna (och mamma!) och få bort henne från bolagsstyrelser och arbetsmarknad. Det ser ut som en tillbakagång, men kanske är det inte riktigt så enkelt. Kanske är det bara en periods reaktion, som sedan möts av en ny motreaktion där kvinnor tar nästa steg mot ökad jämlikhet, högre positioner och en viktigare roll på arbetsmarknaden.

Vi tankar lite moderskärlek. Sedan tar vi nästa steg. Hej, bolagsstyrelser, lika lön för lika arbete, delad föräldraförsäkring… snart är vi där!

Halva lönen, halva makten.