Etikettarkiv: Jämställdhet

Adoption = import av barn?

30 måndag Maj 2011

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Jodå, det tycker Gunilla Gomér, Kd-politiker i Västra Götalandsregionen, enligt en intervju i morgonens Västnytt i samband med ett utspel om en nollvision av aborter i Sverige. Ordvalet får ett tveklöst IG med omdömet ”fruktansvärt omdömeslöst ordval” av mig. Hennes vision och förslag får ett ”hmmm” med mycket stor skepsis.

Visst vore det bra om det fanns en möjlighet att föda och adoptera bort ett barn som man inte själv vill eller kan ta hand om, men att det skulle kunna ge noll aborter är ytterst osannolikt, för att inte säga otänkbart. Anledningen att göra abort är endast mycket sällan att man inte tror sig klara av att ta hand om barnet. Men att möjligheten borde finnas – absolut!

Däremot är det hög tid att politiker slutar använda kvinnors livmödrar som slagpåsar i debatter för att vinna poäng. Min livmoder är min och endast min och ska inte behöva vara ett politiskt spelrum. Eller något som någon annan heller ska ha rätt att ha åsikter om.

När jag gjorde abort var det inte för att jag hade slarvat eller för att jag inte trodde att jag skulle bli en bra mamma, utan för att det var ett foster som aldrig skulle ha blivit till överhuvudtaget. Jag aborterade inte ett barn, utan en cellklump, ett foster. Men mina anledningar och omständigheter spelar ingen roll för debatten. Att tvinga någon att gå igenom en graviditet och förlossning – som innebär risker för kvinnan – med ett barn man inte vill ha är ett övergrepp. Att ens försöka övertala någon att ge upp rätten till sin kropp, så som faktiskt sker av abortmotståndare, är ett psykiskt övergrepp. Att försöka tvinga till abort likaså. För att kunna göra ett informerat val om man är tveksam, måste informationen som ges vara objektiv och inte färgad av endera hållets åsikter.

Gunilla Gomér visade sin okunskap inte bara genom det milt sagt olyckliga ordvalet ”importera”, utan även i nollvisionen. Visst vore det en trevlig situation, men det kommer inte att hända. Olyckor kommer att ske, kondomer går sönder, p-piller fungerar inte optimalt, vi är mänskliga och begår misstag. Den som vill adoptera bort ett barn borde få kunna, men världen är redan full av oönskade barn. Är det verkligen rätt att sätta fler av dem till livet bara för att uppnå en politisk vision?

Det här med människosyn

17 torsdag Mar 2011

Posted by in Aktuellt, Fri(sk)het, Hälsa och ohälsa, Mänskliga rättigheter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

I måndags uttryckte Charlotte Wachtmeister (m), kommunalråd i Svalöv, vid ett möte i kommunen:

”Att kostnaderna för barn med särskilda behov ökar beror bland annat på att det inte längre finns tvångssteriliseringar.” (HD 2011-03-16)

Wachtmeister uttrycker förvåning när Helsingborgs Dagblad (HD) frågar henne om uttalandet, och tycks tro att reaktionerna berodde inte på hennes åsikt utan på att Sverige har utfört tvångssteriliseringar. Hon förklarar sig på följande sätt:

– Vi hade en genomgång av ekonomin och det var en diskussion om varför kostnaderna för dessa barn ökar. En anledning är, om man tittar bakåt i vår lagstiftning, att vi inte längre tvångssteriliserar. Det ser jag som en möjlig anledning. (HD 2011-03-16)

Personligen tycker jag att hennes åsikt är skrämmande, framför allt om den är representativ för hennes människosyn. Det känns väldigt mycket som en syn på människor som indelade i över- och undermänniskor, önskvärda och icke önskvärda individer; ett resonemang som jag verkligen inte kan begripa. Men jag ställer mig också oerhört frågande till det underförstådda resonemanget om att det hade funnits färre barn med särskilda behov, och därmed lägre kostnader för kommunerna, om Sverige hade haft tvångssterilisering. Det fanns tre skäl till tvångssteriliseringar:

• eugeniska/rashygieniska skäl: risken att överföra oönskade arvsanlag, som sinnessjukdomar, begåvningsnedsättning, handikapp eller andra sjukdomar
• sociala skäl: personer som bedömdes vara olämpliga som föräldrar på grund av psykisk sjukdom, begåvningsnedsättning eller osocialt leverne
• medicinska skäl: graviditeten skulle kunna utgöra en fysisk eller psykisk risk för personen ifråga (läs: kvinnan)

Jag kan inte se hur något av dessa skäl skulle gälla någon av dem jag känner, eller känner till, som har barn med särskilda behov, eller som själva har särskilda behov. De skulle inte ha kommit på fråga när det gäller tvångssterilisering. Tror Wachtmeister att man ska kunna se i förväg vilka som kommer att få barn med t.ex. neuropsykiatriska diagnoser, funktionshinder eller CP-skador? Det finns inte ett 1:1-samband i ärftlighet eller levnadssätt. Var skulle vi dra gränsen – tvångssterilisera rökare? den som dricker för mycket? personer med en historia av psykisk ohälsa? personer med ett IQ under 100? under 80? kvinnor över en viss ålder? kvinnor som har för många sexuella partner?

Dessutom har jag ett problem med begreppet ”särskilda behov” som brukar användas för alla typer av funktionshinder – fysiska, psykiska, neuropsykiatriska och intellektuella. I de flesta fallen handlar det om personer som har fullkomligt normala behov, men som har olika förutsättningar för att få behoven tillgodosedda och därför kan behöva särskilda insatser för sina helt normala behov. För att få den hjälp som t.ex. skolbarn har rätt till för att få samma möjligheter att delta och utvecklas som andra, måste föräldrarna stå ut med att deras barn pekas ut som ”barn med särskilda behov” och extra kostnader. Det avvikande utmålas, som så ofta, som ett problem. Ett hinder. Jag vill inte att människor ska ses som problem och belastningar för samhället bara för att samhället är anpassat för en viss typ av normalitet. Kan vi inte vidga normalitetsbegreppet lite, så att fler får plats?

Jag vet inte om det är det enkla faktum att jag har levt och lever med psykisk ohälsa och vet hur det är att inte fungera helt normalt som gör att jag har den här människosynen, men jag skräms av synen på alla funktionshinder som stora problem och belastningar. Även när jag läste till sjukgymnast, en utbildning som jag hoppade av delvis för att jag inte kunde tåla den människosyn som fanns både på utbildningen och inom vården, reagerade jag mot att man lade fokus på hindret och missade allt som fungerade normalt. Periodvis har jag ett funktionshinder genom depression och ångest, trötthet och koncentrationsproblem, och jag har själv skapat strategier för att fungera ”normalt”. Kanske är jag därför en av dem som Wachtmeister skulle vilja tvångssterilisera för att förhindra att jag sätter barn med särskilda behov till världen. Fast det behövs inte, eftersom jag har valt bort barn. Men ändå: låt människor leva och vara sig själva!

Dagens öööh: Svenska kvinnor klär sig inte tillräckligt kvinnligt

01 tisdag Feb 2011

Posted by in Aktuellt, Ideal och identitet, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Det anser åtminstone Alice Teodorescu i en debattartikel i tisdagens Aftonbladet: ”Svenska kvinnor klär sig som män”.Enligt Teodorescu klär sig svenska kvinnor som flickor, män eller tanter, och gör en koppling till att det skulle handla om en likformighet, rädsla för att sticka ut och missförstådd jämställdhet.

I Sverige är lagom bäst. Samtidigt är Sverige ett land sprängfyllt av extremistiska uttryck. Ett land där sexuella erfarenheter delges på tunnelbanan, men där en fråga om inkomst eller partipolitisk preferens uppfattas som tabu. Ett land där en del hävdar att böckerna i biologi bör revideras så att ägget inte framställs som passivt i befruktningsprocessen, och där personal på genusmärkta dagis reviderar barnsånger så att bagaren varken är han eller hon, utan hen (AB 2011-02-01)

I stället borde vi tydligen se mer till Chanel, som ”förstod kvinnan och kvinnan förstår Chanel”. För att vara riktiga kvinnor i den stil som Teodorescu verkar förespråka, även att döma av vad som står i beskrivningen av organisationen ”En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra” som hon grundade, ska vi tydligen klä oss som damer. Dräkt, den lilla svarta, ballerinaskor, som kvinnorna i Mad Men; vuxet och kvinnligt.

Så var finns damen år 2011? Hon som är sofistikerad och världsvan, som med pondus och karisma fyller rummet hon beträder? Hon som kan konsten att klä sig för middag för två eller tvåhundra? Som definieras av knivskarpt intellekt, ambition och stolthet för vad hon är och vad hon åstadkommit? Som inte skäms, som sticker ut, som tror att hon är någon? (AB 2011-02-01)

Det fina år 2011 är att vi har lämnat 50-talet och som kvinnor får klä oss mycket mer som vi vill. Vi tror inte längre att en kvinnas kompetens eller intelligens, eller för den delen kvinnlighet, är helt avhängig av hennes klädstil eller utseende. Begreppet ”kvinnlighet” är något vidare än för ett par decennier sedan, och att inte alla av dagens svenska  kvinnor trippar omkring i dräkter och höga klackar handlar mer om individuellt val än om en rädsla för att sticka ut. Dagens kvinna behöver inte klä sig på ett visst sätt för att ”vara någon”.

Personligen har jag helst ganska höga klackar, även på de grova vinterstövlarna, och klär mig gärna i kjol, men lika gärna i tighta jeans. Jag har en förkärlek för kläder som framhäver såväl min kropp som min personlighet, och ser oftast mina kläder som en del i min framtoning; bilden jag vill visa upp av vem jag är. Och ja, det inkluderar piercingar och tatueringar, även om jag skulle ha klänning, kavaj eller piffig liten dräkt. Ibland innebär det att jag drar på mig mysbrallorna, ibland slitna säckiga jeans. Det är inte av rädsla för att sticka ut, eller en konformistisk vilja att sudda ut könsgränser, utan bara för att det är skönt och jag känner för det. Jag blir varken mindre intelligent, mindre kompetent eller mindre representativ för det. Och jag skulle för övrigt hellre bära kostym – 3-delars, givetvis – än dräkt.

Om Teodorescu nu företräder ett nätverk där kvinnor ska hjälpa kvinnor, så undrar jag hur hon resonerar genom att i en sådan här artikel känga alla kvinnor som inte klär sig så som hon tycks anse att en riktig kvinna ska klä sig. Är inte det ganska långt från ”kvinnor som hjälper varandra”? Med vänner som hon behöver kvinnor inga fiender.

Jag tycker inte att kvinnor ska känna att de behöver klä sig som män för att få delta i samhälls- och näringslivet på lika villkor, men det ska heller inte komma någon kvinna och tala om för oss andra kvinnor hur vi ska klä oss. Det är nedlåtande, för att uttrycka mig snällt. Att döma sina medsystrar efter hur de klär sig är inte att hjälpa någon kvinna.

Sedan kan jag inte låta bli att fundera lite över tidpunkten för den här debattartikeln. Jag nämnde Alice Teodorescu i ett inlägg för ett år sedan, ”Bakåtsträvande i mörkblå kostym”, i samband med Kd:s kommunpolitiska dagar, då Teodorescu var en av huvudfigurerna bakom Kd:s jämställdhetspolitik. Årets upplaga av Kd.s kommun- och landstingsdagar ägde rum den senaste helgen. Även om Teodorescu inte förefaller ha medverkat i år, kan jag inte låta bli att undra över debattartikelns timing. Skulle det kunna vara ett försök att vinna initiativ i en jämställdhetsdebatt som varit väldigt tyst sedan valet?

Uppföljning av Lindex och storleksförvirringen

26 onsdag Jan 2011

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Efter att Jennies blogginlägg om Lindex något mystiska storlekar spridits på Facebook, Twitter och i diverse bloggar har nu DN och Stockholmsfolket snappat upp och skrivit om det. Med kanske inte särskilt mycket bättre förklaringar av det enkla faktum att tröjor i en och samma storlek är olika stora beroende på om det är flick- eller pojktröjor.

Lindex informationsansvariga, Kristina Hermansson, svarar följande på frågorna om hur detta kan komma sig:

– Vi har ju olika passform på våra olika kollektioner. Hur mycket som ska skilja däremellan är något som vi ständigt jobbar med i vårt utvecklingsarbete. (DN 20110125)

– Ett annat skäl till att plaggen kan skilja sig åt är att vi samarbetar med många olika leverantörer. (DN 20110125)

– Det är lite upp till vad kunden väljer att köpa. Vi erbjuder olika kollektioner där passformen varierar efter materialet och modegraden. Vissa typer av plagg har en nättare passform. (Stockholmsfolket 20110125)

Att plagg kan ha olika passform på bredden kan jag köpa, även om jag inte håller med om att pojkar skulle behöva större rörelseutrymme än flickor. Däremot undrar jag fortfarande hur olika passform kan påverka plaggens längd. För ett barn som är 110 cm långt är fortfarande 110 centimeter långt oavsett hur aktivt det är, och borde ha i stort sett lika långa armar och ben som andra barn i samma längd. Det finns grundmått för de olika centilongstorlekarna just för att storlekarna ska vara överensstämmande. Men tydligen följs inte det. Att skylla på att man har olika leverantörer känns lite… undvikande. Om en leverantör inte klarar av att följa de mönster som skickas till leverantören, mönster som väl borde följa måttstandarderna, får man väl påpeka det för leverantören eller byta leverantör.
Jag skulle vilja påstå att det blir en felmärkning om storlek 110 för pojkar är lika stor som storlek 122 för flickor, och att den är minst sagt vilseledande. När jag köper kläder till mina syskonbarn eller till vänners barn tittar jag på storleken, jag har inte med mig barnet för att prova runt i butiken. Och precis så tror jag att många andra gör, för att vi räknar med centilongsystemets lika mått för lika storlekar. I vissa fall finns det ”slim fit” eller större passform angivet, men längden borde fortfarande vara densamma.

Jag är helt säker på att detta inte bara gäller Lindex, utan många av de större kedjornas barnkläder. Nu råkar det bara vara Lindex som har uppmärksammats.

En annan sak, som många har påpekat i diskussionen som blivit, är hur flickkläderna allt som oftast inte bara är ”nättare” utan dessutom av sämre material. Tunnare, tightare och mindre slitstarka. Och det gäller allt från jeans till overaller. Finns det en rent generell tro på att flickor är lugnare än pojkar och därför ska ha ”nätta” kläder som ger mindre rörelsefrihet, går sönder lättare och inte alltid ens går att tvätta lika varmt? Man talar mycket om konsumentmakt, och det här känns som ett tydligt exempel på ett område där konsumenterna borde utnyttja sin makt. Granska, ifrågasätt, välj var och vad du handlar.

Dagens öööh: På Lindex är flickor kortare än pojkar. Även om de är lika långa

24 måndag Jan 2011

Posted by in Aktuellt

≈ 1 kommentar

Etiketter

En god vän tipsade mig om ett blogginlägg från ”Den nya bloggen” om en intressant upptäckt som bloggskribenten hade gjort på Lindex: Barnkläder i en och samma storlek är olika stora beroende på om det är pojk- eller flickkläder. Gissa vilka som är minst? Men eftersom klädstorlekarna baseras på barnens längd blir det något bisarrt: är en flickcentimeter kortare än en pojkcentimeter?

Det är alltså inte nog med att barnkläder fortfarande är pinsamt tydligt uppdelade i flick- respektive pojkkläder, man kan inte heller helt sonika köpa ett plagg från ”den andra sidan” och utgå från att samma storlek ska passa.

Ur blogginlägget:

Jennie: Så en tjej som är 116 cm är kortare än en kille som är 116 cm?
Lindexkvinna: Men om du kollar så ser du på dagis tex att tjejerna är lite kortare i samma ålder.
Jennie: Ja precis, men en femårig tjej som är 116 cm är väl lika lång som en fyraårig kille som är 116, och de ska väl ha 116 bägge två? (Visar två tröjor i 116, killtröjan har ca 4 cm längre ärmar, är ca 5 cm större i bröstvidd och är större i ärmöppningen)
Lindexkvinna: Jaa.. Jo men det är väl mer att det är större rörelsevidd i pojkkläderna. Dom busar ju runt på ett annat sätt.

Snacka om dagens öööh. Det skulle vara roligt att se logiken bakom det resonemanget. Om det finns någon.

Sitter föräldraskap i könet?

30 tisdag Mar 2010

Posted by in Politik och samhälle

≈ 1 kommentar

Etiketter

Vidare funderingar efter Eva Sternbergs debattinlägg om fäders livsfarliga föräldraskap.

Jag kan vara ganska drastisk i min syn på män, och har inte sällan små inslag av mansförakt, men kommer helt uppenbarligen inte ens i närheten av den syn på mannen som så underlägsen kvinnan som jag upplever att Eva Sternberg ofta ger uttryck för. Åtminstone när det gäller föräldrarollen, där kvinnan tydligen vida övertrumfar mannen på alla områden. För mig låter hennes uttalanden som en återgång till 50-talet, stark färgade av en extremt konservativ familjepolitisk syn som skulle få den mörkblåaste kristdemokrat att jubla av glädje, och en biologism som åtminstone jag har svårt att ta på allvar.

Är föräldraskap i betydelsen mamma- och papparollen verkligen medfött och en del av våra genom evolutionen utvecklade egenskaper? Är det biologiska egenskaper eller något inlärt?

Rent fysiologiskt kommer vi inte ifrån att även om kvinnan och mannen bidrar med varsin cell till det blivande barnet, så är det kvinnokroppen som fungerar som kuvös för fostret. Att i drygt nio månaders tid dela sin kropp med ett barn skapar givetvis ett band till barnet. Men inte hos alla. Dessutom kan både adoptivföräldrar och pappor vara precis lika hängivna och bra som en biologisk mamma, så det räcker inte som förklaringsmodell. Men det är just kuvösargumentet och det faktum att det bara är kvinnor som kan amma barnet som jag hört många kvinnor använda för att förklara varför mamman även på alla andra sätt är den bäst lämpade föräldern. Det skulle väl innebära att lesbiska par vore den idealiska föräldrakonstellationen. En mamma är bra, två mammor är bättre. Eller?

Men utöver de rent fysiologiska faktorerna, är det verkligen något biologiskt hos kvinnor respektive män som påverkar hur de är som föräldrar? Är kvinnor av naturen mer vårdande än män? Är män av naturen mindre uppmärksamma på andras behov än kvinnor? Eller handlar det om något så enkelt som att kvinnor och män än idag fostras olika så att skilda egenskaper uppmärksammas, bejakas och premieras och därför också förstärks? Inlärt eller medfött?

Såvitt jag vet har män i allmänhet inte svårare än kvinnor i allmänhet för att lära sig se samband, läsa signaler eller förstå behov och borde därför vara precis lika väl lämpade att vara föräldrar om de bara fick chansen. Men det är kanske där vi har ett problem. Om kvinnor fortsätter att hålla fast vid att de är de bäst lämpade föräldrarna och därför inte låter männen vara det, så kommer männen inte att utveckla sina föräldraegenskaper på bästa sätt. Detta underlättas inte heller av ett ojämlikt försäkringssystem där kvinnor fortfarande tar ut den största delen av föräldradagarna. Kanske skulle vi kunna råda bot på det genom en individuell föräldraförsäkring som visar att båda föräldrarna är lika viktiga och har samma rättigheter och skyldigheter gentemot barnet.

Hur tänker du kring föräldraskap: vem är bäst lämpad som förälder och varför?

Är män livsfarliga som föräldrar?

29 måndag Mar 2010

Posted by in Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Ibland skäms jag över att vara kvinna, tills jag kommer ihåg att jag ju inte är en riktig kvinna.


I början av februari tog jag upp Eva Sternbergs svidande kritik mot att Birgitta Ohlsson tänker kombinera arbete och mammaroll: Ibland häpnar man eller Att skjuta en annan kvinna i ryggen. Nu har samma Sternberg i Expressen gjort klart att hemmapapporna är livsfarliga för barnen. Jo, du läste rätt. Sternberg baserar detta på en nyligen presenterad avhandling som påvisar att olycksfallsfrekvensen hos barn under ett år har ökat med mer än 30 % de tre senaste åren. Detta hävdar Sternberg beror på att politikerna har lagt sig i småbarnsfamiljernas liv genom att arbeta för att fler fäder ska vara hemma, bland annat genom den omdiskuterade och tämligen ineffektiva pappabonusen i föräldraförsäkringen.

Vi kvinnor har sedan tidernas begynnelse utvecklat oss själva, vår hjärna och vårt sammanhang för att på bästa möjliga sätt ta emot det späda barnet vid födseln och ge det näring ur vår kropp och omvårdnad i vår famn. Män har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt. (Expressen 2010-03-25)

Eva Sternberg anser att det finns biologiska, medfödda skillnader hos män och kvinnor som gör män mindre lämpade att t.ex. ta hand om barn, medan kvinnor har egenskaper som gör oss till idealiska föräldrar. Män har ett tunnelseende och en blick för den övergripande situationen som hjälper dem vid jakt, medan kvinnor har en medfödd känsla för barnet, dess beteenden och behov ”för hon är evolverad till att ta hand om det späda barnet” (inlägg den 18 mars 2010 i Eva Sternbergs blogg).

Det har uppenbarligen blivit något fel i min utveckling eftersom jag kan relatera mer till att se tredimensionellt än att vara vårdande och ge näring åt ett barn. Jag är helt klart inte den sortens kvinna som Sternberg refererar till. Men ärligt talat – finns det någon grund för ett sådant här påstående? Njae, det är väl lite sämre bevänt med det. Fast Sternberg hävdar att sjukvårdspersonalen vet att hon har rätt och att det inte skrivs eller forskas om frågan för att forskarna är rädda eller inte får anslag.

Att döma av den senaste veckans debatt om dagishämtningsstressen, som främst verkar drabba mammorna i en tävlan om vem som är bäst mamma = hämtar sitt barn först på dagis, misstänker jag att mammorna är minst lika stressade som papporna. Är inte risken lika stor att en stressad mamma råkar stänga bildörren om barnets hand som att en stressad pappa gör det? Varför skulle en pappa vara mer benägen att skålla sitt barn med hett kaffe än en mamma?

Anna Carlsson, forskaren vars avhandling Eva Sternberg utgår från i sin artikel, svarar idag på Eva Sternbergs debattartikel under rubriken ”Vara bra förälder inte fråga om kön” och hävdar att avhandlingen, Child Injuries at Home – Prevention, Precautions and Intervention with focus on scalds (kan hämtas som pdf), inte alls tar upp någon könsaspekt på föräldraskapet:

Jag har inte över huvud taget jämfört mammor och pappors förutsättningar för att värna om barnens bästa. Det känns väldigt olyckligt att sammankopplas med resonemang som jag inte på något sätt står bakom. Tvärtom tar jag helt avstånd från Eva Sternbergs hypotes. Detta var såväl Expressen som Eva Sternberg informerade om redan när hennes olyckliga artikel publicerades. I dag har hon bett mig om ursäkt. (Expressen 2010-03-25)


I sin avhandling har Anna Carlsson undersökt de olycksfallsrisker som barn upp till 6 års ålder är utsatta för i hemmet, genom att fokusera på fyra områden:
1. Föräldrars uppgifter om hur de följt olycksförebyggande råd
2. Omfattningen av bränn- och skållskador
3. Föräldrars uppfattningar om påverkande faktorer till olyckshändelser
4. Samt effekten av individanpassad information om barnolycksfall

(Expressen 2010-03-25)

Hon har funnit att föräldrarnas bakgrund och socioekonomisk ställning (fr.a. utbildning) har betydelse för i vilken grad de följer de olycksförebyggande råden från BVC, men säger ingenting om förälderns kön. Antagligen för att det inte är relevant.

Det är pinsamt när en skribent så rejält förvrider forskningsrön för att stödja sina egna åsikter, framför allt när avhandlingen finns tillgänglig för var och en och har en mycket tydlig sammanfattning på svenska, där det framgår att resultaten inte gör gällande det som Sternberg vill komma åt. Så det var skönt att se att forskaren själv gav svar på tal.

När det gäller Sternberg blir jag lite allmänt beklämd över hennes envisa påståenden om mäns och kvinnors av naturen givna förutsättningar i egenskap av olika rollinnehavare i familjen och samhället. Vilket årtionde lever hon i? Eller vad är det för värdekonservativ extremistisk kultur hon försöker främja? Den enda anledningen jag skulle kunna tänka mig till att män är sämre föräldrar än kvinnor är att de inte får chansen.

Tråkig men viktig rapport från Amnesty

08 måndag Mar 2010

Posted by in Aktuellt, Boktips

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Våldtäkter och den usla behandlingen av våldtäktsoffer är kanske inte det vi vill läsa om en dag som denna, den Internationella kvinnodagen. Som till på köpet fyller 100 år. Idag vill vi fira framstegen. Men det går inte att blunda för de orättvisor som finns kvar, och inte för det förtryck av kvinnor som pågår runt om i världen, och i Sverige.

Amnesty International presenterar idag två rapporter om hur våldtäktsoffer runt om i världen förvägras rättvisa och värdighet: Breaking the Silence, om våldtäkter i Kambodja, och Case Closed, om våldtäkter i Sverige, Norge, Danmark och Finland.

Oavsett om du utsatts för våldtäkt i ett rikt eller fattigt land, så är chanserna att förövaren ställs inför rätta och döms små. Hindren är många, inom såväl vården, polisen och rättsväsendet – när du väl kommer så långt. För det är fortfarande inte självklart att anmäla våldtäkter.

Utöver bemötandet när man anmäler våldtäkter tar rapporterna upp den ofta fina linjen mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande, där den springande punkten är graden av våld:

Om inte de sexuella övergreppen också kan kopplas till fysiskt våld tas de helt enkelt inte på allvar. En kvinna som våldtagits, utan tydliga fysiska skador, blir ofta stigmatiserad och anses få skylla sig själv, medan förövaren ofta varken straffas rättsligt eller socialt. Amnestys pressmeddelande 20100308

Ett exempel som ges är hur en förövare i Finland dunkade offrets huvud i väggen och vred om hennes armar, men bara dömdes för sexuellt utnyttjande eftersom våldet räknades som milt. Men fysiska påtryckningar och övertag är svåra att bevisa när de inte ger spår, och än svårare att bevisa är det psykiska våldet och hoten. När en kvinna hotas till underkastelse, när hennes Nej ignoreras, när hennes förmåga att säga Nej tillräckligt högt och slåss tillräckligt hårt och hon tvingas ha sex mot sin vilja – är det inte våldtäkt? Det är graden av våld som avgör, och den som avgör om våldet varit tillräckligt är inte den som utsatts för det.

Våldtäkt är ett brott som än idag är behäftat med så stor skam att många väljer att hålla tyst hellre än att prata om det. Många offer tar på sig själva skulden och ägnar enormt med energi och tid på att rannsaka sig själva in i minsta ord, minsta detalj, för vad de gjorde för fel. Kunde jag ha klätt mig annorlunda, sagt något annorlunda, sett ut på ett annat sätt, varit tydligare i mitt Nej, varit någon annanstans? Men våldtäkt handlar inte om vad offret hade på sig, hur hon såg ut, vad hon sa, vem hon sa det till, om att ha varit otydlig eller inte protesterat tillräckligt aggressivt – det handlar om makt och om ett egenmäktigt förfarande över någon annans kropp. Det är inte offrets fel. Men inför rätten är det fortfarande så att offret mer eller mindre måste bevisa sin oskuld. Det är hennes (för de flesta offren är trots allt kvinnor, även om män och pojkar också utsätts) uppförande som ifrågasätts, hennes heder, hennes sexualitet. Inte förövarens. I hur många andra brottsfall är det offret som måste försvara sig?

Det måste bli ändring på det här. Först och främst behövs det en stor förändring och ett enormt medvetandegörande inom såväl polis som rättsväsende och på lagstiftningsområdet. Amnesty International driver tillsammans med ett flertal andra organisationer kampanjen Krafttag mot våldtäkt, för en förändring på det politiska planet. Skriv på deras kampanj!
Men det behövs också en förändring i attityden till våldtäkt som något man måste skämmas för, något som stigmatiseras och tigs ihjäl, som ett brott där offret räknas som medskyldig. Den förändringen kan vi bara åstadkomma själva och gemensamt i samhället. Ju fler som vågar tala om våldtäkter och sexuella övergrepp, desto mer kommer andra utsatta att inse att de inte är ensamma och inte behöver skämmas, och så kan effekten sprida sig som ringar på vattnet. Jag vet att det är svårt att prata om det onämnbara, men det går inte att tiga ihjäl. Offret bär inte skulden för det, lika lite som offret för ett rån bär skulden för rånet. Ingenting ger en människa rätt att begå våld eller övergrepp mot en annan människas kropp.

Läs även Katrine Kielos bok Våldtäkt och romantik.

Dåligt med kvinnor i börsbolagens styrelser

18 torsdag Feb 2010

Posted by in Politik och samhälle

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

På tal om jämlikhet och kvotering.

2009 uppgick antalet kvinnor i börsbolagens styrelser till 19,4 %, men hur ser det ut i bolagens ledningsgrupper? SvD Näringsliv har granskat könsfördelningen i de 20 största svenska börsbolagens ledningar. Resultatet? Av 217 personer i ledningsgrupperna är 35 kvinnor, vilket ger en procentandel på 16 %. Längre än så har vi inte kommit 2010.

I flera av bolagen – Sandvik, Scania, Assa Abloy och Swedish Match – finns det inte någon kvinna i ledningen, medan Swedbank har hälften kvinnor i ledningen och SEB en tredjedel kvinnor. Bolagen själva hävdar att det beror på att de inte hittat tillräckligt kompetenta kvinnor, men man undrar ju…

Sandviks kommunikationsdirektör Anders Walin förklarar avsaknaden av kvinnor i koncernledningen:

– Det har inte funnits några kvinnor i läge att ta sådana befattningar än. När det gäller affärsområdena är cheferna ingenjörer allihop. Man kommer aldrig till den nivån utan att ha en lång gedigen teknisk bakgrund. SvD

Men just Sandvik hade för två år sedan en kvinna i ledningen, Carina Malmgren Heander, som var personaldirektör. Ett av hennes mål var under sin tid i ledningen att öka antalet kvinnliga chefer inom Sandvik till 25 % år 2010, ett mål som inte har uppnåtts (siffran är idag 14 %).

– Det där målet gick inte att nå. Det skulle krävas massavsked av män och systematiskt ersättande av kvinnor. Det var ett uttryck för någon sorts önskan och ambition, men det var inte ett realistiskt mål som skulle kunna gå att uppnå, säger [Anders Walin]

Inte ett realistiskt mål? Det beror väl på om viljan att bryta gamla mönster finns. För jag har svårt att tänka mig att det idag inte finns kompetenta kvinnliga ingenjörer.

Lastbilstillverkaren Scania har under sina 119 år inte haft en enda kvinna i ledningen och presschefen Hans-Åke Danielsson är medveten om problemet:

– Det vi kan göra är att uppmuntra tjejer att söka till den här industrin och skapa möjlighet att göra karriär. Kvotering är däremot ingenting Scania står bakom, utan det är kompetens som gäller

Danielsson påpekar att det finns ”duktiga kvinnor i några led under företagsledningen som förhoppningsvis orkar med den här tuffa tillvaron”:

– Det här med karriär är svårt tillsammans med familj.

Och så är vi där igen. Kvinnor förutsätts ägna sig åt familjen och därför inte orka med den tuffa tillvaron som företagsledare. Är detta sanning eller en väl inarbetad gammal myt som gubbarna i ledningsgrupperna kan svänga med som ursäkt till att de fortsätter att rekrytera samma typer av personer som tidigare, det vill säga män? Just Scania satsar visserligen på att man ska kunna göra karriär och ha familj, genom att betala lite extra till föräldraledigheten för pappor som stannar hemma med barn, men om attityden är att kvinnor inte skulle orka med en ledande position så är frågan hur stor viljan är att på allvar förändra strukturen.

Jag är inte för att kvotera in kvinnor för sakens skull, för det skulle kunna leda till att alla kvinnor på höga positioner ifrågasätts, men däremot betvivlar jag starkt att det inte skulle finnas tillräckligt kompetenta kvinnor att rekrytera till såväl chefsposter som bolagsstyrelser och ledningsgrupper. Jag kan bara se på flera av mina välutbildade väninnor som har längre utbildning och bättre sakkunskaper än sina chefer. Och om den lika, eller rent av större, kompetensen inte ger lika möjligheter till höga positioner så måste det till något för att förändra förlegade strukturer. Traditionella könsroller har inget som helst med diskussionen att göra.

Tystnaden tafsarnas bästa vän?

16 tisdag Feb 2010

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Mer om Ekots undersökning om sexuella trakasserier inom film- och teatervärlden. Undersökningens resultat har helt klart fått ett stort genomslag i våra medier och bloggar (läs till exempel vad Fi Västra Götaland och Callisto skriver), och man kan ju önska att det blir en förändring nu.

Jag har hört flera äldre skådespelerskor säga saker i stil med att detta har pågått sedan deras yngre dagar inom teatern/filmen och att det var värre förr. Som om det skulle vara någon ursäkt. Hur kränkande måste det inte vara att som utsatt av sexuella trakasserier vända sig till en äldre kollega och mötas av att det var värre förr eller att man får tåla det för ”han är ju som han är”. En dubbel kränkning. Då är det inte konstigt att såpass få av de utsatta skådespelarna vänder sig till sina chefer, skyddsombud eller fackrepresentanter. Inte heller om cheferna eller de arbetstagaransvariga är män och således skulle kunna vara en del av av strukturen.

Ett problem är att många, enligt Teaterförbundets ordförande Anna Carlson så många som 70%, har korttidskontrakt, vilket givetvis gör fackärenden lite komplicerade. Finns det skyddsombud och fackrepresentanter på filminspelningar? Vilka regler gäller för den som anställs över en teateruppsättning?

Resultatet innebär att vi måste börja samarbeta med arbetsgivarorganisationen svensk scenkonst för att hantera det här, och nu är arbetsgivaren med oss. SvD

Sture Carlsson, förbundsordförande i just Svensk Scenkonst (arbetsgivarnas organisation), hoppas att situationen inte är så illa som det ser ut att vara och påpekar att det inte går att ändra anställningskontrakten, men att de ska anordna chefsseminarier. Är inte det lite som att daska cheferna på fingrarna och säga ”fy dig”? Fast samma Sture Carlsson säger också följande:

– Man arbetar med sin kropp och sina känslor och kommer mycket nära varandra. Ibland går det fel och det som ska vara privat blandas samman med det yrkesmässiga. SvD

Sexuella trakasserier är inte något privat som inte ska blandas samman med det yrkesmässiga. Det är inte bara något som går fel, någon som trampar över gränsen mellan professionellt och privat. Det är fel. En fysisk relation mellan två samtyckande människor är privat och ska inte blandas samman med jobbet, men sexuella trakasserier handlar om något som en person blir ofrivilligt utsatt för. Det går inte att säga att sådant ska inte förekomma på jobbet och sedan släppa diskussionen. Framför allt inte som företrädare för cheferna.

– Man bör kanske också veta att inom en skapandeprocess finns mycket ångest och sexualitet är ett av de sätt som ångest kommer till uttryck i. SvD

Det här blir bara barockt. Skulle just manliga konstnärer vara mer ångestdrabbade än kvinnliga, och skulle sexuella trakasserier vara deras sätt att självmedicinera sin ångest? Eller är det bara ytterligare ett förlegat sätt att släta över situationen, lägga skulden på det manliga konstnärliga geniets bräckliga känsloliv, något som han inte själv kan styra över och därför inte kan hållas ansvarig för och undvika att ta tag i situationen?

Jag har under många år haft ångest då och då, svårare och lättare, och inte så sällan i samband med just skapande av olika slag. Men jag har inte kanaliserat min ångest genom sexuella trakasserier; tanken har aldrig ens slagit mig. Beror det då på att jag saknar Y-kromosom och penis, på att jag inte är en Stor och Viktig Konstnär eller på något annat? Det finns faktiskt inga ursäkter för att trakassera någon annan eller rentav ta sig makten över en annan människas kropp. Inte konstnärssjäl, inte ångest, inte frustration – det finns INGA ursäkter. Och det är lite farligt när en företrädare för arbetsgivarna inom teatern tycks släta över det som nu synliggjorts som ett stort problem som om det bara är en harmlös liten känsloyttring. Sexuella trakasserier hör lika lite hemma i film- och teatervärlden som i skolan eller på bandet på Volvo.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljerot reagerar i alla fall och kommer att kalla till sig både arbetsgivare och fackorganisationer med anledning av Ekots undersökning.

–Som jag förstår är det arbetsledarna, det vill säga regissörer, chefer och producenter som står för trakasserierna. Då är det skulle jag vilja säga ytterst graverande. Det här är ett ju gemensamt ansvar för fack och arbetsledningen, det finns nog rätt mycket att ta tag i, säger hon. GP

DO Katri Linna reagerar på scenkonstbranschens reaktioner på uppgifterna, inte minst bristen på förvåning hos arbetsgivarsidan:

–Kommentarerna bekräftar snarare en bild som verkar vara gängse. Det är förvånande. Det här är inga normala siffror i sådana här sammanhang. GP

DO anser att diskrimineringsfrågorna borde vävas in i befintliga kollektivavtal och läggas in i arbetsmiljölagstiftningen, i stället för att frågorna, som nu, puttas runt på såväl arbetsgivar- som facksidan utan att någon tar tag i dem.

–Vill de verkligen nå resultat, och det hoppas jag, stoppa då in en bestämmelse i kollektivavtalet som gör tydligt vad som förväntas av arbetsgivaren i såna här frågor, och gör det möjligt för arbetstagarsidan att direkt utkräva de åtgärder som behövs. Det ger en helt annan tillit, framför allt till facket, säger DO. GP

Men ett annat faktum kvarstår: De drabbade håller tyst. Så länge de inte talar om problemet, anmäler, protesterar, våga vara besvärliga och säga Nej i stället för att köpa möjligheten till fler jobb med ett pris som innebär fortsatta trakasserier, så kommer arbetsgivarna inte att få veta att det finns. Tystnaden vidmakthåller strukturerna. Om tillräckligt många säger NEJ, sätter ner foten och förklarar att det räcker nu, en kvinnas kropp är hennes egen, så borde det vara långt från omöjligt att förändra situationen, och göra det ganska snabbt.

Det är inte den drabbade som ska tiga och skämmas av rädsla för att bli av med jobbet, utan förövaren. Men för att den förändringen ska ske måste kvinnorna sluta tiga. Det är kvinnor som i högst grad drabbas, och vi har alla ett ansvar för att stå på oss och sluta tiga bort eller släta över trakasserier och egenmäktigt förvarande gentemot våra kroppar, och att stötta våra medsystrar som höjer sina röster.