Kategoriarkiv: Hälsa och ohälsa

Om fri(sk)het och sjukdom, trötthet, depression, ätstörningar…

Räkna dagar

04 måndag Mar 2013

Posted by in Fri(sk)het, Livet

≈ Lämna en kommentar

Jag gör inte det. Räknar dagar.

Det fanns en tid då jag gjorde det. Dagar med bra ätande, dagar utan svält, dagar sedan jag senast kräktes, skadefria dagar. Tre dagar, en vecka, fem veckor, ett halvår, åtta och en halv månad…
Man skulle kunna tro att antalet ”friska” dagar skulle stärka mig, få mig att känna stolthet eller åtminstone en känsla av att ha uppnått något. Det gjorde det aldrig. Tvärtom höll det mig kvar i ett tänkande där jag såg mig i relation till något destruktivt; höll mig fången i samma liv som jag ville slippa från. Ju fler dagar det gick, desto större blev också rädslan för att falla igen. Nederlaget var större ju längre tid jag hade klarat och tyngden från antalet dagar kunde få mig att ge efter. Att falla. Att vara tillbaka vid början igen.

Det märkliga, som jag ser det nu, var att det aldrig kändes som ett nederlag att börja om från 0. Allt var inte förlorat bara för att jag började en ny vandring mot något friskare. Rädslan låg i att kunna falla, i att vilja falla – inte i det som kom därefter. Kanske tänkte jag redan då att jag faktiskt inte börjar om från 0, utan att jag fortsätter.

Någonstans efter vägen slutade jag räkna. Det var inte längre viktigt. Siffrorna sa mig inget, lika lite som siffrorna på vågen eller i mitt BMI sa mig något. Så har det alltid varit för mig: jag har försökt hitta svar i siffror som andra gärna stirrar sig blinda på, men utan att få minsta lilla ledtråd från dem. Siffrorna har alltid bara varit fel.
Jag hade aldrig en målvikt, då jag trodde att allt skulle bli bra. Till och från inbillade jag mig det, att de gränser som nämndes inom vården skulle kunna betyda något för mig också, men när allt kom omkring visste jag hela tiden att målet är när allt känns bra. Vilket jag också egentligen visste aldrig kommer att hända. Det ligger i anorexins natur att man aldrig blir smal nog.

Kanske är det därför det inte har fungerat för mig att räkna dagar: Jag har inget mål.
Jag vill inte definiera mitt nu utifrån hur stort avståndet är till ett då, i något slags räknande utan mål. Ska jag räkna vill jag räkna ner, eller upp, till något. Jag rör mig inte bort från något, utan framåt mot något.

Men jag kan avundas AA-strukturens räknande, belöningar och medvetenhet vid antal nyktra dagar. För det känns som om det hade kunnat vara en klapp på axeln, en uppmuntran, ett sätt att se hur långt jag kommit och belöna mig för det.
Om jag hade kunnat tänka så utan att känna att jag fastnar. Men jag har svårt för det.

Så jag räknar inte. För mig fungerar det bäst.
Snubblar jag så är jag inte tillbaka på 0, utan kan resa på mig och fortsätta. Där jag är, då jag är. För mig är det nog en trygghet.

Frågan utan enkelt svar: ”Hur mår du?”

24 söndag Feb 2013

Posted by in De stora frågorna, Fri(sk)het

≈ Lämna en kommentar

”Hur mår du?”

Jag har så svårt för den frågan. Den låter så enkel. Svaret är aldrig enkelt.
Jag vet sällan vad den som frågar egentligen vill veta, men har alltför väl insett hur många som inte förstår vad jag lever i nu. Hur det kan vara bra men ändå inte bra, hur jag kan må bra men ändå vara så funktionshindrad och ofungerande som jag faktiskt är. Hur det som är min vardag är för mångfasetterat och komplicerat för att många runt mig ska förstå.

De flesta som frågar brukar egentligen undra hur jag mår psykiskt, ungefär ”hur deprimerad är du”. Och psykiskt mår jag bra. Jag är inte deprimerad och inte suicidal. Jag går inte omkring och mår aktivt dåligt, jag behöver inte rycka upp mig. Jag lider inte av en utmattningsdepression, utan (bland annat) av en utmattningsreaktion. Eller bara av utmattning. Det finns andra komponenter, som ångest, traumareaktioner och så men ingen depression, inte för mig. Jag vet vad det står i mitt sjukintyg, och det är det bästa de kan sammanfatta det som och kortfattat fånga upp huvudproblematiken, men jag är inte deprimerad. Jag har inte minskat intresse för det som är viktigt för mig, jag har inte minskad vilja. Tvärtom. Livet är i fullfärg och med alla känslor intakta. Jag blir uppgiven, lipfärdig och vill ge upp när jag blir för övertrött, men det är för att jag tar helt slut, inte för att jag är deprimerad. Och jag borde kunna avgöra det; jag har varit djupt deprimerad. Det är jag inte nu. Jag är nog rentav längre från det än på många år.

Men att svara ”bra” vore samtidigt inte helt sant. För allt är inte bra. Faktum är att flera saker är rätt så dåliga. Jag klarar knappt av vardagen, jag är långt från att börja någon rehabilitering med tanke på att ta mig tillbaka till arbetslivet och har väldigt påtagliga effekter av både mental och fysisk utmattning och av diskbråck. Men jag mår ändå rätt så bra. Tycker jag. Jag mår inte dåligt, jag har för det mesta tillförsikt och jag har hopp om att det ska bli bättre. Men i den tid det tar.

Det är där det blir en definitionsfråga, där ”bra” för mig betyder något annat än för många runt mig. Svarar jag ”bra” vet jag flera som undrar varför jag då är sjukskriven, för när man mår bra så fungerar man och kan arbeta. Annars mår man inte bra. De ser det svartvitt, som ett binärt system där 1 = mår bra = är frisk och 0 = mår dåligt = är sjuk. Antingen eller. Onyanserat.
För mig är väldigt få saker i livet onyanserade.

Vissa som ställer frågan vet, förstår och ser tillräckligt för att förstå mina svar. De frågar inte av slentrian.
För de andra har jag helt enkelt fått hitta ett svar som blir bra nog: att det under omständigheterna är bra. Eller ok, lite beroende på dagsformen.

 

De kallar det ångest

19 tisdag Feb 2013

Posted by in Hälsa och ohälsa, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Så sitter jag där igen, i en hög på golvet, med ryggen mot ett skåp och kippar efter andan. Jag försöker komma ihåg hur man andas. Jag har en tornado i huvudet och vill fly, men benen bär inte. Det svartnar för ögonen och tårarna tränger fram. Kroppen skriker om fara och oro, men jag känner ingen fara eller oro. De finns inte. Inte i verkligheten.
Jag är så trött. Jag vill bara att det ska sluta.

Människor pratar om ångest. Hur förklarar jag att jag lever med det, så gott som konstant? Det är min vardag sedan så länge jag kan minnas.

Panikångest på nivå 10, som ovan, när allt bara skriker STOPP! och hela kroppen sviker, har jag en eller några gånger i veckan. Det var värre i våras och somras. Men jag går sällan under nivå 3, och vissa veckor (de senaste) ligger jag snarare på 5–7. Vissa stunder inget alls. Med vissa människor inget alls. Ibland är jag bara. Lycklig, närvarande. Trygg, rentav.

För det mesta tänker jag inte ens på det. Jag stannar till, drar några djupa andetag för att grunda mig och fortsätter sedan. Det får inte hindra mitt liv. Jag är van, det är det här jag lever i, jag har lärt mig hantera det och det är numera fysiskt. Ett generellt obehag, stress och panikkänning i kroppen, snarare än något som finns i tankarna. Den biten av ångesten känns bearbetad. Tankarna, alltså. Det finns inget katastroftänkande, jag flyr inte, är inte rädd för ångesten och det finns inget jag undviker. Det är obehagligt, men inga tankar och känslor som i sig skrämmer mig (litet hurra för att ha kommit dit). Det är så här det är.

Men ibland påminns jag om att alla inte har det så och att det inte alltid är på samma sätt för mig. En kommentar, en fråga, någon annans ord, en bra dag eller kväll, något som ger en kontrast eller igenkänning. (Notering: numera är det igenkänning eller kontrast, inte jämförelse.)

Och jag undrar: Hur skulle det kunna vara?

Är det tiden som kommer att ge mig mer av det helt ångestfria? För jag tror att jag gör allt rätt nu och att den stabilare grunden jag kommer att bygga (bygger) kommer att göra det bättre. Kanske när jag inte är så trött. Kanske när jag har mindre stress kvar i mig. Jag vet inte. Men jag hoppas. För det drar ganska mycket energi.

Men det går att leva med ångest. Det går att göra saker trots ångest. Det går till och med att vara lycklig.

Luckorna

02 lördag Feb 2013

Posted by in Hälsa och ohälsa, Livet, Tankar

≈ Lämna en kommentar

Luckorna i min tidslinje. Jag är inte ens medveten om dem förrän något minne dyker upp och jag inte har någon kontext; inte minns ett förlopp. Bara ett minne, en känsla, som utlyft ur ett töcken. Då blir jag varse luckorna.

Eller när jag hittar en foto eller almanacksanteckning som jag vet var verklig men bara inte har någon minnesbild till. Som jag bara inte kan komma ihåg. Om jag anstränger mig riktigt, riktigt hårt – som djuphavsdykning – kan jag ibland hitta något: en glimt, ljud, känslan i fötter på stenig mark på en bergsstig. Men inga hela minnen.

Min tidslinje är hålig.

Och jag glömmer dessutom saker på grund av utmattningen. Det är läskigt. Jag tycker inte om luckor och ofullständigheter. Jag undrar om de var viktiga. Luckorna.

Jag är nog lite trög ibland

08 tisdag Jan 2013

Posted by in Hälsa och ohälsa, Livet, Mental trötthet

≈ Lämna en kommentar

Först nu börjar jag kunna släppa taget och sluta kämpa, sluta vilja så frenetiskt.
Kortvarigt och motvilligt. Ytterst motvilligt. Men ändå.
Jag orkar inte mer. Jag orkar inte längre riktigt vara frustrerad och förtvivlad över att inte orka. Jag orkar inte samla ihop gles energi och spretande tankar till en fläta och hålla ihop mig. Stundtals blir jag uppgiven, för jag vill inte vara så här, men stundtals ger jag efter. Inte upp. Skillnaden är hårfin, och i andras tolkning kan det säkert låta som att jag ger upp.

Men jag kan inte ge upp. Jag vet inte hur man gör.
Kunde jag viljestyrt få hjärtat att slå eller andningen att sluta hade jag kanske gjort det. Jag har många gånger det senaste året önskat att jag kunde göra  det. Det hade väl varit att ge upp?
Men jag kan inte. Jag kan inte hoppa från en bro heller. Jag vill inte. Jag orkar inte. Däremot ger jag efter. Och det är ganska befriande.

”Nothing tastes as good as skinny feels”

08 torsdag Nov 2012

Posted by in Ätstörningar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

”Nothing tastes as good as skinny feels”, uttryckte Kate Moss för några år sedan. En mening som använts som thinspiration av tusentals bantare och personer med ätstörningar av alla varierande former och som sköld och självrättfärdigande när andra ifrågasätter självspäkande dieter och självförnekelse. Men också ord som med rätta citerats som utslag för och kritik mot den vikthysteri som finns överallt runt oss.

De vikt-, tränings- och kostfixerade – inte sällan med mer eller mindre dolda varianter av ortorexi eller andra ätstörningar – kallar det för hälsa, disciplin och kostmedvetenhet. De mer fundamentalistiskt och predikande lagda av dem stannar inte vid att leva sina egna livsval utan predikar gärna om dem för andra som borde göra likadant om de bryr sig om sin hälsa. En värderande omtanke som säger ”jag gör rätt, du gör fel.”.
Alla dessa tusentals råd om kost, träning, hälsa och vikt från människor som tror att de funnit ”Vägen”, ofta utan minsta kunskap om vem de pratar med och dennes behov, vilja och mål. Alla vill inte springa maraton eller lyfta 100 kg i bänkpress. Alla bryr sig faktiskt inte om att vara deffade och vältränade. De flesta av oss vill däremot må bra – på det sätt som passar oss.
Att motivera någon till förändring är att hjälpa personen i fråga att hitta sin väg till sitt mål.

Späkning är inte finare än njutning. Och njutning är inte detsamma som frosseri. En livsnjutare kan vara hälsosam, någon som är disciplinerad kan vara ohälsosam.

Kate Moss hade för övrigt fel. Det mesta smakar godare än vad det känns att vara spinkig.

Värderingen inom vården

01 lördag Sep 2012

Posted by in Hälsa och ohälsa, Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Det finns en dold rangordning inom vården, en värdering om man så vill. Dels är den så enkel som att somatik är finare än psykiatri, och kirurgi finare än medicin, dels är det en rangordning inom psykiatrin.

Om jag har barn får jag hjälp, stöd och behandling snabbare än om jag inte, vilket är fallet, har barn. Detta är något som både vänner och jag själv uttryckligen har mötts av i psykiatrin. Rentav på psykakuten. Om jag inte har barn kan ingen annan fara illa av att jag skadar mig eller tar livet av mig. Då måste de inte hjälpa mig och kan skicka hem mig.
Signalen det sänder: Det gör inget om du tar livet av dig eller mår dåligt om det bara är du som drabbas.

Om jag hade haft ett missbruk till följd av att jag är överstressad, utbränd och därför mår dåligt, eller för att jag mår dåligt utan att vara stressad, hade jag fått hjälp snabbare och dessutom mer hjälp, än om jag som nu bara mår dåligt och är utbränd. Det finns lagar, behandlingsprogram, behandlingshem och insatser via socialtjänsten om man är missbrukare. De finns inte för mig. Det hjälper inte att ha en tidigare ätstörning och därmed risk för återfall, för väntetiden till ätstörningsvård är – framför allt som vuxen – längre än väntetiden till de insatser som finns för missbrukare. Det hjälper inte att ha självskadebeteenden, som det inte ens finns behandlingsprogram för om man inte också har en borderlinediagnos (vilket jag inte har). Det finns inga insatser från socialtjänsten, inga lagar liknande LVM.
Signalen det sänder: Må dåligt på rätt sätt om du vill ha hjälp. Att du bara mår dåligt innebär att du hamnar längre bak i kön.

Min handläggare på Försäkringskassan sade till och med rent ut, väl medveten om hur det ser ut i vården (något hon tyvärr inte kan påverka) att det hade varit lättare för mig att få hjälp om jag hade fallit tillbaka in i en ätstörning. Nu är det inte helt sant, inte att döma av vad jag vet om väntetider och bedömningar, men det är ändå talande. Att ”bara må dåligt” ger dig inte någon som helst rätt till hjälp i rimlig tid.

Det borde inte finnas en rangordning av problem, det borde inte göras värderingar av patienter och deras problematik, vem som är värd snabb vård och vem som kan vänta. För all väntan innebär onödigt lidande, att problemen med största sannolikhet förvärras och därmed kräver längre behandling, och är ett slöseri med mänskligt liv och mänskliga resurser. Men resurserna är begränsade. Som patient utsätts man för denna rangordning och värdering, och det är oerhört svårt att inte känna av den och ta den personligt och som ytterligare en knäck av den självkänsla som redan är rätt så stukad när man mår dåligt. Jag sköter mig så bra jag bara kan, och därför är jag nedprioriterad.

Om jag hade givit efter för lusten att försöka dricka bort min stress och ångest, eller för att kunna sova bättre, så hade någon reagerat snabbare. Nu gör jag inte det.* Och jag har inga barn. Alltså får jag snällt vänta. Det borde inte behöva vara så.

*Min kropps belöningssystem tycks reagera för dåligt på substanser för att jag ska fastna i beroende (vilket jag har fått höra av en psykolog med beroendeinriktning) – utan mitt missbruksbeteende har alltid gällt just beteenden. Potentiellt lika skadliga, med ett sug och en inre belöning men inom vården i allmänhet bagatelliserade.

”I don’t want a drink, I want ten drinks”

26 söndag Aug 2012

Posted by in Citat, Fri(sk)het

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Karen Larson: ”So after six and a half years you’re still not allowed to have a drink?”
Leo McGarry: ”The problem is, I don’t want a drink, I want ten drinks.”
Karen Larson: ”Are things that bad?”
Leo McGarry: ”No.”
Karen Larson: ”Then why?”
Leo McGarry: ”‘Cause I’m an alcoholic.”

West Wing, säsong 1, avsnitt, 13

Detta är en av de bättre förklaringarna jag hört av hur alkoholism fungerar. Att suget inte är efter en drink, utan att det är gränslöst. Allt eller inget. Självklart kan det skilja sig åt från person till person, men missbruk innebär ju att inte kunna bruka, så som icke missbrukare kan. Oavsett vad, även om alkohol nog är den (lagliga) substans där det är tydligast.

Och jag känner så väl igen det. För jag kan tänka tanken att jag vill gå ner ett eller ett par kilo. Men jag vet att den tanken med största sannolikhet skulle följas genast av en fortsättning: 5, 10, 15 kilo, bli smalare än jag någonsin varit. Och så vidare. Jag vet hur det fungerar om jag går den vägen. Kanske skulle jag kunna hålla det till ett eller ett par kilo; kanske är jag frisk och inte bara fri från det. Skillnaden mellan recovered – frisk utan risk för återfall – och recovering – frisk men risken finns där om jag är dum nog att utsätta mig för den.

Valet jag inte kan göra – pest eller kolera

26 söndag Aug 2012

Posted by in De stora frågorna, Fri(sk)het, Hälsa och ohälsa, Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Om jag fick välja så hade jag hellre varit ätstörd än utbränd. Alla gånger. Men det är ett val som inte är mitt.

För många låter det antagligen helt obegripligt. En ätstörning är inget jag önskar min värsta fiende*; det är ett fängelse som du, hur frisk du än blir, aldrig helt kan slippa. Det är ångest som bara mildras lite medan du ger efter för den, det är en önskan om kontroll som tar kontroll över dig, det är en ständig rädsla och känsla av att aldrig någonsin vara nog – bra nog, smal nog, sjuk nog, duktig nog. Jag vet. Jag levde med det i 25 år. Jag lade hela min ungdom på det. Jag ägnade år efter år på att ta mig ur det, på att bryta ett missbruk och ett sug efter svält och mat.

Jag romantiserar det inte. Det var ett helvete. Det var att spy tills jag blödde näsblod och slog huvudet i toalettstolen när det svartnade för ögonen, att spraymåla badrumskaklet med blod så fort jag nös, krampande ben och händer som skakade så att jag inte kunde hålla i en penna. Det var att träna i timmar för att slippa den rastlösa ångesten och känslan av att ta alltför stor plats i världen. Det var lögnerna för dem jag älskade och det konstanta dåliga samvetet. Det var skulden oavsett om jag åt eller inte, den fåfänga jakten på en känsla som jag alltid redan visste inte skulle infinna sig vad vågen än visade. Det var tvånget att fortsätta ändå, eftersom blotta tanken på att sluta svälta och gå upp i vikt, på att sluta tillåta mig att spy när känslorna blev för mycket att bära, länge väckte så stor ångest att jag inte ens såg något alternativ. Det var ett helvete att bryta mot, ett sug lika starkt som i andra missbruk.

Men jag hade ändå valt det om jag hade haft valet. Men det är inte mitt att välja.

För i ätstörningen fanns det en tydlig väg ut. Inte lätt, men tydlig.
Vägen ut var att ändra beteendena: att börja äta normalt, behålla maten och sluta kompensera genom träning. För mig även att gå upp i vikt. Det är inte direkt kvantfysik att se de lösningarna. Det svåra var att stå ut med känslorna och tankarna på vägen, att gång på gång på gång välja det friska och sedan stå fast vid det hur det än kändes. Men det fanns ett friskt att välja, det var förhållandevis svartvitt.

Nu finns ingen tydlig väg, inget rätt och fel, friskt och sjukt. Faktum är att jag inte ser någon väg alls. Det finns inte en ekvation med en lösning. Ingen som jag har hittat än. Det finns kanske femtielva delekvationer i ett stort system av koder och gåtor som jag inte kan se än, men just nu ser jag inget tydligt Problem med steg och lösningar. Jag vet inte vad jag ska göra, för inget av det jag gör verkar hjälpa. Och jag är dålig på osäkerhet och kaos. Jag är riktigt jävla usel på att hantera osäkerheten i att i stort sett bara kunna vänta och hoppas att något, på något mystiskt sätt som jag ännu inte vet, ska göra allt bra. Att inte veta, att inte kunna göra något, gör mig uppgiven.

Men det är inte ett val. Skulle jag gå tillbaka in i en ätstörning nu så skulle utbrändheten inte försvinna. Alternativet att gå tillbaka finns, så som det alltid kommer att finnas, med samma fullkomligt reella livshot som det alltid har inneburit. Men det skulle inte lösa något. Jag vet bara vad jag skulle välja om jag hade haft ett val. Om jag hade kunnat byta skulle jag ha gjort det direkt. Pest eller kolera.

Allra helst hade jag varit frisk. Hela tiden. Jag är frisk nu också, men inte helt. Men jag älskar det friska i mitt liv och i mig, och värnar varmt om det. Det är det jag försöker få mer av. Jag väljer det flera gånger om dagen.
Men det tycks inte helt vara mitt att välja.

*Mina värsta fiender önskar jag impotens, kronisk diarré eller maskar som äter sig in i hjärnan.

Syns inte, finns inte.

22 söndag Apr 2012

Posted by in De stora frågorna, Fri(sk)het, Livet

≈ 4 kommentarer

En gång är ingen gång. Men när blir det då ”en gång”? Och när blir det en gång för mycket?
När blir några idiotgrejer ett återfall?

Ja, mat är skitjobbigt. Nej, jag kan inte äta godis, sötsaker och en del annat ensam just nu. Ja, jag har tagit tag i det. Nej, jag vill inte prata om det. Ja, jag äter. Nej, jag försöker inte gå ner i vikt. Om jag gör det? Ingen aning. Skulle jag sörja om jag gjorde det? Nej. Jag kommer aldrig sörja över det. Ja, jag tycker om hur jag ser ut. Jag tror att jag generellt är bra mycket mer nöjd med hur jag ser ut än vad de flesta andra är med sina utseenden. Bortsett från dåliga dagar, men vem har inte dem? Ja, jag önskar att jag slapp äta. Flera gånger varje dag, varje jävla dag. Det är ett sådant slöseri med tid, med energi, med tankemöda på att bestämma vad jag vill äta och göra det. För att inte tala om disken som samlas på hög när jag inte orkar ta tag i den… (Och med ”inte orkar” menar jag inte att jag inte ids.)

Ja, OK. Jag har väl tagit små steg bakåt. Fler än vad jag vill erkänna men inte så många att det kan räknas som återfall. Tror jag. I så fall borde jag väl ha fallit och tappat kontrollen? Det har jag inte. Riktigt. Jag har ett val, jag har hela tiden ett val. Och jag försöker inte ursäkta mig. Det finns inga ursäkter. Jag vet bättre. Jag är inte förvånad eftersom jag aldrig har varit så här stressad och pressad, det är en ganska naturlig reaktion, men det är inte en ursäkt. Inte för mig.

Jag har alla svaren. Jag kan både de bra och de dåliga argumenten, kan ställa rätt frågor till mig, svara på dem eller låta bli. En sak jag inte kan är att ljuga för mig. Jag kanske mörkar och undanhåller sanningen för mig, men jag ljuger inte. Jag vet vad jag hade sagt till någon annan. Jag vet vad jag ska göra. Jag gör det. Jag tror att jag gör rätt, men vet inte.

Skulle jag behöva stöd? Kanske. Vet inte. Till vilken nytta? Vad kan någon annan säga som jag inte redan vet?

Vill jag prata om det? Nej, egentligen inte. För då blir det verkligt. Är det inte illa nog att jag skäms som det är? Medge det för någon annan, se dem (be)döma mig…? Nej, tack.
Eller jo, kanske. Jag kanske vill. Jag kanske behöver. Men hur? Och vem? Jag vill inte höra de självklara, väntade svaren. Jag vill inte ha frågorna som jag redan ställt mig. Jag kan det här. Jag har varit med längre än någon annan jag träffat, och kommit längre. Jag har hittills aldrig träffat någon som kunnat ge mig råd och stöd på ett sätt som jag har kunnat ta till mig. Jag vet redan vad jag borde, måste, bla  bla bla.

Så varför i helvete går det snett? Var? Vad är vilja och vad är reaktion?

Det är no big deal. Jag trampade snett, men kom tillbaka. Inget att prata om. Och ändå gör jag det.

Kanske bagatelliserar jag. Men när det inte är något mer än ”jobbigt”, för det mesta i varje fall, då är det väl inget att hänga upp mig på? Då är det väl bara ett symtom på att livet just nu är mer stressande än vad jag kan hantera. Eller? (Vad vet jag?)
Men det känns som en bagatell. Som en liten del av en större bild; en liten del som jag vet att andra skulle kunna hänga upp sig på och missa det som egentligen är problemet. För att det vore enklast så, för dem. En enkel förklaringsmodell.

Hur stor är en bagatell och hur stor kan den växa sig innan den slutar att vara en bagatell?

Det är ett problem när jag inte orkar laga mat och därför tar en bit kladdkaka till, eller två, och sedan känner att det var fel – inte nödvändigtvis för mycket, utan just fel för att jag egentligen inte vill ha det – och den första impulsen är att göra det ogjort.

Det är ett problem när jag känner ett sådant sug efter just de sakerna jag inte riktigt kan hantera nu att jag känner mig som en knarkare på jakt efter en fix.

Det är kanske ett problem så fort det känns så. Så fort det tar upp tid och tankar.

Men vad kan jag göra? Stå ut. Försöka lösa. Låta bli att vilja. För vad hjälper det att prata? Vad kan någon annan göra? Ingen kan ju ändå göra det lättare. Förväntade svar ger mig inget – säg något jag inte redan vet i stället. Tala inte om för mig de uppenbara sakerna jag ska göra, förutsätt inte att du vet vad jag tänker och känner, ge inga självklara råd, peppa mig inte. Jag hatar att bli peppad.

Kanske är det jag som är fördömande och fördomsfull, cynisk rentav. Men ingen som tror att de vet kan ge mig råd. Nej, förresten, ingen som försöker ge råd kan göra det. Bara de som inte vet och därför inget förutsätter, utan lyssnar med ett rent sinne och pratar med mig. Eller de som verkligen vet och har något vettigt att säga, inte samma saker som alla andra. Inte samma som jag redan hört och sagt hundratals gånger, eller som jag säger till mig själv. Det hjälper inte. Jag har varit med för länge för det.

Men som sagt, det är nog inget. Nu fortsätter jag som om inget hänt. Syns inte, finns inte.

Skuggorna i mörkret bakom spegeln väser triumferande att de kommer. Jag kan fly men inte gömma mig. De hittar alltid.
Och de har rätt. Det är en sak att stå emot när jag är stark. Något helt annat när allt rasar och jag inte får utlopp för frustrationen och känslorna.
Ränderna går visst aldrig ur. Den mörka spegeln släpper inte helt greppet. Så många gånger jag kapat de banden och ändå växer de tillbaka.
Det förflutnas sorger och bojor släpper jag, en efter en. Men det här… Det är bara skuggor. Tystnad.

Skuggorna i spegeln är jag. Min mörka passagerare, delen av mig jag lade bort. Det här är det närmaste jag kommer att prata om det nu.

Skrivet på Twitter, 9 april 2012