Obekvämt apropå World Mental Health Day: Irritationen när någon säger ”Jag vet precis hur det är, jag har också varit utbränd.” Inte minst från människor som idag arbetar med att berätta om när de var utbrända.

Precis? Också? Har varit? Good for you.

Jag säger oftast inget. Man ska inte jämföra situationer eller upplevt lidande, men jag gör skillnad mellan tidigare och pågående ohälsa/sjukdom, jag gör skillnad mellan psykisk ohälsa och psykisk sjukdom, jag gör skillnad mellan tillfällig och bestående funktionsnedsättning, och om du vill jämföra utmattning och trötthet så gör poäng på självskattningsformulär skillnad.

Men jag säger inget.

Jag vill säga: Tänk dig att du när du var som sämst skulle börja nytt jobb, på heltid (med anpassning, men heltid) och ändå rodda ihop tillvaron. Utan terapeut, psykolog eller rehabstöd. Tänk dig att det är precis vad jag – och andra – gör. Tänk dig att alla inte har stödet från företagshälsovård och arbetsplats som du hade, eller tryggheten i en fast anställning. Så nej, du vet inte precis. Personer med utmattningssyndrom kan ofta relatera, men de uttrycker sig sällan som att de också varit utbrända.

När du säger att du ”har varit” visar du att det ligger bakom dig. Jag har inte sådan tur. Ändå lider jag inte. Jag må vara funktionsnedsättande och livspåverkande trött, ha utmattningssymtom och leva med depression och PTSD, men jag har hälsa. Jag lider inte och jag är inte sjuk. Jag har en sjukdom, men jag är frisk.

Så det kanske obekvämaste av allt: Jag har psykisk hälsa.