De senaste dagarna har jag påmints om ett par av alla saker som stör när man lever med utmattning och bestående trötthet. Det första är hur människor tycker att det är så bra att jag sätter gränser, prioriterar och värnar mer om mig, mina behov och min tid, men bara så länge det inte drabbar dem. Drabbar det dem kan de tvärtom bli stötta och sura, som när jag inte svarar på saker eller inte hör av mig tillräckligt snabbt och tillräckligt ofta.

Det andra, vilket ofta gäller samma personer som ovan, är uttalanden om hur ”det där” drar energi, men ”det här” (det de vill) orkar jag, det är ju inte jobbigt. 1) Du är inte jag och vet inte vad som är jobbigt för mig, 2) en förekomst av ”det här” är kanske inte jobbigt, men när det är många av både det här och det där, då blir det jobbigt. Nä, det är kanske inte så jobbigt att träna ibland, men det är bara en av flera (många) saker jag ska räcka till, så att du orkar träna flera gånger i veckan och får energi av det säger inget om mig. Och att svara på dina meddelanden eller fika med dig kanske inte är jobbigt för dig, men det är kanske det för mig, för att jag har annat att lägga energi på och för att du inte är den enda som vill något av mig.

Skedteorin, eller the spoon theory, är en bra bild av det där med allt som energin ska räcka till. Jag skulle gärna fika med någon, men då måste jag ta bort något annat. Och för att prioritera mina grundbehov och min återhämtning behöver jag ha skedar kvar efter måstena. Det är lätt att glömma att vi är olika, vi har olika energinivåer och olika svårigheter och utmaningar, och därför går det inte att jämföra dig med mig eller någon annan, eller säga att det som är lätt för mig är lätt för dig, eller det som har en hög tröskel för mig har det även för dig.

Just nu känner jag t.ex. att min ork är maxad, mitt liv är maxat. Jag är halvtidssjukskriven och har en del stora förändringar jag jobbar med, försöker fokusera på jobbet, hantera känslan av att vara kass som inte presterar så bra som jag kan, röra på mig, äta bra och se till att få tid till återhämtning. Själen behöver också sitt i natur, promenader, mina kvinnocirklar och kontakt med vänner. Jag är inte en så bra vän som jag vill vara och känner ibland hur övermäktigt det är att svara på meddelanden, samtidigt som jag kan fastna på sociala medier. Jag vill mycket men har svårt för att inte fastna i distraktioner, något som är lätt för andra. Det är inte ”bara att sluta” för mig, även om det är det för dig. Och jag orkar inte med en enda person till som önskar något av min tid och energi och förväntar sig svar, för även om en person inte tar så mycket energi, så är det aldrig bara en person. Det är en gräns jag drar nu: ingen mer. Nu sätter jag mig främst, vilket är nog så energikrävande. Eller ja, katternas behov går före mina. Det är bara så det är.