Hur gör friska människor när de blir sjuka?

Jag är van vid att – när jag jobbade – gå sjuk till datorn, göra jobbet, hålla deadlines. Nu är jag på andra vändan influensa, sover mest och blir helt slut bara av att duscha. Att ta mig upp, fixa till mig och ta mig iväg till spårvagn, från spårvagn till jobbet (arbetsträningen), jobba och sedan ta mig hem känns snudd på omöjligt när luftrören bråkar så att jag får blodsmak i munnen bara av att gå långsamt till spårvagnen för att åka och handla kattmat. Ändå stressar det mig att stanna hemma och inte orka, och det dåliga samvetet väcks. Borde jag orka? Jag är rädd för att ses som dålig och klen som är hemma, rädd att andra ska tycka att jag inte är någon att satsa på. Efter lång sjukskrivning, och med sämre förutsättningar än andra, känner jag ständigt att jag måste bevisa mig och vara på topp för att inte bli dömd av andras fördomar om depression eller trötthet. Just nu är känslan att jag måste bevisa att jag är duglig, att jag måste vara lite bättre, lite mindre klagande än andra. Duktigare än andra.

Borde jag gå dit så fort jag kommer upp ur sängen? Komma in senare och göra mina timmar även om jag inte får så mycket gjort, och komma hem och bara sova? De är så många som går till jobbet sjuka och sedan självömkar över det i sociala medier för att visa hur duktiga de är. Människor som är för viktiga för att stanna hemma och ta hand om sig, som behövs för mycket för att kunna vara sjuka. Är det så man måste vara för att räknas i de hälsoprivilegierades värld? Viktig, duktig, behövd, självuppoffrande? Det känns dumt. Som att sakna självbevarelsedrift och samtidigt strunta i om man gör andra sjuka. Men kanske är det så man gör. Är. Och jag gör inget viktigt, inget som behövs, så kanske kan jag mest sitta av tiden om jag kan ta mig dit.

Men vad är rimligt? När är man tillräckligt frisk, eller för sjuk?

Men jag är trött och orkar inte hålla mig vaken. Ögonen svider och orkar liksom inte justera synen, ryggen är stel, armarna svaga, huvudet luddigt och jag är väl typiskt influensig. Bortsett från att jag inte har feber, men det får jag ju bara när jag är för trött (de flesta kvällar). Det var länge sedan jag var så här dålig sist. 2005. Då tröttheten blev kvar. Måtte den inte bli värre nu. För jag kommer att gå tillbaka så fort jag förmår.

Just nu vill jag bara gråta för att jag är så trött.