”I’ll do my crying in the rain”
Och i sängen, i frukostkaffet, i duschen, i maten, på yogamattan, i soffhörnet, medan jag städar, över mobilen, på Willys, bakom solglasögon på spårvagnen, när jag ska sova, när jag sover.
Det känns som om jag gråter konstant.

Men jag gråter jag inte när jag träffar och pratar med någon. Då är det tvärstopp. Jag håller inte tillbaka; det är bara stopp. Om de inte frågar och kan stanna kvar och lyssna tills jag får fram det. Det är synd. Det finns tröst jag hade behövt kunna få.

Jag gråter sällan i naturen. Eller med dem jag är trygg med. Då får jag bara vara. Det hjälper. Då får livet mer plats och glädjen mer utrymme. Då blir mardrömmen liten och nästan maktlös. Nu håller den mig hårt, tränger in mellan sprickorna och kramar sönder. Rädsla och sorg, vrede och reaktioner som jag tror ska göra mig galen. 

Idag är en sådan dag. En kamp. Ytterligare ett slag att utkämpa. Det här är inte mitt val, men jag måste. Idag sker striden stilla, inombords. Dagen går. Ett andetag i taget. En tår efter den andra.