Kategoriarkiv: Den mörka spegeln

Spåren av det förflutna

25 lördag Jul 2009

Posted by in Den mörka spegeln, Hälsa och ohälsa, Om mig

≈ 6 kommentarer

Vi bär alla på spår av vårt förflutna; inom oss, i kroppen och själen och minnenas vindlande korridorer, och utanpå, på våra kroppar. Vissa av oss har fler ärr på insidan än utsidan och kan därför dölja vår historia för alla som inte tittar för nära, andra bär sin historia väl synlig för alla som vill se. Det ena är inte mer värt än det andra, och det förflutna är fortfarande förflutet = inte nu. Det blir då när vi väljer att sluta upprepa det och hålla det kvar i nuet – oavsett om det är självdestruktivitet som vi lägger utanpå våra kroppar eller tillfogar dem inuti där andra inte ser det, eller om det är ord som någon gång sagts oss men som vi upprepar som mantran för oss själva. Ord som vi gjort till våra, till en hjärntvätt, till automobbing. När det förflutnas röster tystnat men vi ger orden nytt liv. Fortsatt liv. När vi inte låter oss släppa det förflutna och lägga det till handlingarna utan klamrar oss fast vid det och gång på gång tvingar oss att återuppleva skammen, sorgen, skräcken, det onämnbara.

Det går att tysta rösterna, om du slutar använda orden mot dig själv.
Det går att sluta skada dig, plåga dig till kropp och själ.
Det går att sluta eftersom du en gång börjat.
Det går.
Det går att lägga det förflutna bakom dig och gå vidare ut i nuet.
Det går.
Det är inte lätt, men det går.
Det går.

Jag har flera gånger sedan jag hade kommit så långt att jag valde bort anorexin och resterna av de beteendena och gjorde mig fri(sk) mötts med skepsis och frågor: Kan man verkligen bli frisk? Visst har du väl kvar något av ätstörningen?
Det retar mig att människor inte förstår att man faktiskt kan förändras, att när jag slutar med de beteenden som utgjorde just min ätstörning (svält och kompensation genom överträning och kräkningar) så frigör jag mig också från ätstörningen. Den är inget annat än beteendena, och de tankar och symtom som uppkommer av dem. Ätstörningen fanns inte innan jag började strula med maten, och när jag slutade ”ätstöra mig” så var det ingen ätstörning längre – vilket däremot inte innebar att jag mådde bra. (Vilket inte är så konstigt, för hur många begår ett sådant våld mot sig själv som ätstörningsbeteendena innebär om de mår bra?)

Ibland använder jag uttrycket ”nykter anorektiker” för att knyta an till likheten mellan ätstörningen och andra missbruk. För en ätstörning är inte en sjukdom som uppkommer ur tomma intet utan att jag har gjort något, utan den har fler likheter med ett missbruk. Jag kan inte med hundraprocentig säkerhet säga att jag aldrig går tillbaka in i den igen (dvs ”gör ett återfall”; det är inte heller något som bara kommer av sig självt), men att göra det skulle innebära att jag i princip var tvungen att gå emot alla insikter jag vunnit på vägen ut, allt jag lärt mig om mig själv och mina behov, den jag är och det jag tror på idag – jag skulle vara tvungen att med berått mod begå våld mot mig själv och genom det riskera allt jag har kämpat för och vunnit, allt det jag är idag – och jag tror ärligt talat inte att det händer.

Visst far en förflugen tanke genom huvudet, visst dyker någon enstaka impuls upp, men de får passera. De tillhör det förflutna, inte nuet.

Ärren från de mörka åren då ätstörningen fick sällskap av självskadande, när den inre självförstörelsen fick en yttre motpart – medpart? – sitter på ytan, men är inte särskilt lätt synliga. Vissa som skadar sig själva får många eller stora märken, andra färre eller mindre, en del inga yttre alls, men det innebär inte – som jag många gånger tänkte och som jag nästan lika många gånger har pratat med andra om – att man har mått olika dåligt. Det är inte en tävling om vem som mått sämst och som kan bevisa det genom flest märken – ärren är inte självskadandets Baddare, Järnmärken och Guldfiskar. De är bara tecken på att vi är olika.

Under många år höll jag mer eller mindre tyst om självskadandet, och när jag någon gång nämnde det så upplevde jag att det bagatelliserades eller viftades bort. Jag tror inte att det står nämnt särskilt mycket i mina journaler, och misstänker att det beror på att jag inte slog dem som den självskadande typen just för att jag dolde det. Jag tolkade det givetvis annorlunda: Jag var inte tillräckligt dålig, inte tillräckligt självskadande bara för att jag inte var tvungen att åka in akut och få stygn, bandage, blodtransfusioner, antibiotika, magpumpning osv. Det kändes som att det låg i vägen för att jag skulle bli tagen på allvar, för att jag skulle våga stå på mig och tala om att det var värre än vad läkarna verkade tro. Jag ville ju inte vara någon som bara söker uppmärksamhet. Så jag var tyst och tejpade – jag är en jävel på att tejpa, ska ni veta.

Genom åren har jag mött andra som också vandrat i de mörka källargångarna, och i likhet med dem inte kunnat låta bli att jämföra mig. Naturligtvis har de jämförelserna alltid slutat med att jag förlorar; jag var aldrig tillräckligt smal, tillräckligt akut dålig, tillräckligt självdestruktiv; jag hade för många kilo på kroppen, för få sonder, ärr, vak. Nere i de där självdestruktiva källargångarna är konkurrensen benhård och det finns en hierarki som bara få av oss vågar bryta mot. Smalast är finast och flest ärr vinner. Det är sorgligt men sant. Alla faller inte in i det tänkandet, men det är svårt att inte låta sig påverkas.

Jag kunde ta mig ur först när jag slutade låta mig påverkas av mindervärdeskomplexen och tävlingsinstinkten. Jag bröt med det tänkandet, gång på gång på gång, varje gång tanken på att inte vara tillräckligt dålig för att ha rätt till vård eller hjälp dök upp. (Men så fick jag inte heller någon hjälp med självskadandet.) Men spåren av det sitter kvar.

När jag för snart två år sedan (tror jag) gick med på Zebraforum och för första gången skrev att jag hade varit självskadande så var det med viss bävan. För om jag inte hade tydliga bevis för det, väl synliga för alla, så hade jag kanske inte rätt att säga att det hade varit så. Men sedan dess har jag sagt det fler gånger, och motarbetat den inre rösten som frågar vem jag väl är att säga något sådant när min kropp är nästan ärrfri medan andras kroppar bär mycket tydligare spår; och jag säger det just för att jag vill visa att vi ser olika ut. Hur självdestruktiv någon har varit kan inte mätas i antalet ärr, och min smärta är varken mer eller mindre värd än din.

Jag har genom åren lärt mig att om jag tänker en tanke, så är det garanterat andra som tänkt likadant, och genom att göra min röst hörd och måla min historia så blir det ytterligare en bild i det stora galleriet och en ny stämma i kören. Ju fler olika bilder och stämmor, desto fler kommer att känna att de också har rätt att göra sina röster hörda och sina historier synliga. Det är inte en tävling; allas tavlor och stämmor är lika fina, lika mycket värda.

Det gör mig ledsen när de av mina vänner vars kroppar bär tydligare spår av deras förflutna känner sig uttittade, ifrågasatta, betraktade som freaks, nu när de har gått vidare. Den friska världen, som de tillhör idag, ifrågasätter dem medan en del av den mörka världen nere i källarhålorna sätter dem på piedestaler och gör dem till idoler. Frågan är vilken av rollerna som är minst önskvärd?

Låt oss lägga det förflutna bakom oss, ta av de där negativa glasögonen och stänga av ljudbandet med självföraktande och självförnekande ord.
Låt oss sluta rabbla upp destruktiva mantran om vår egen oduglighet, sluta trycka ned oss så som vi en gång trycktes ned av andra.
Låt oss sluta spela upp det förflutnas bildspel och inse att det som en gång var, är inte längre.
Låt oss kasta av oss det förflutnas trasor, räta på våra ryggar och stiga ut i nuet som de strålande människor vi är.

Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

Dumma tankar

04 torsdag Jun 2009

Posted by in Den mörka spegeln, Vikten av vikten

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Middag framför ”Supersize v superskinny”. Urkorkat! Jag önskar att jag kunde säga att jag var helt oberörd, men det hade varit en lögn.

En oattraktivt smal kropp är inget som lockar mig, men ändå blir jag på något sätt berörd och litelite avundsjuk. Inte så att jag skulle sluta äta eller att det skulle trigga mig att börja överträna eller banta, men jag känner att jag skulle vilja vara mindre. Det är inte en helt ovanlig tanke i mitt huvud, eller för den delen i de flesta kvinnors huvuden, men jag känner mig på något sätt skamsen över att tänka så.

Varför?

Jag är smal, jag vet att jag är smal, och att säga högt att jag vill vara smalare för att jag inte vill vara så här stor och ha så här normal fettprocent skulle bara uppfattas som provocerande.
Under större delen av mitt liv har jag varit smalare än normalt, och nu när jag inte är det så känns det ibland som att jag är osynlig, en i mängden, normal i betydelsen ospeciell, med inget som särskiljer mig från andra. Även här vet jag att det inte är så, för jag har en hel del saker som borde få mig att skilja mig från mängden, men det är inte så lätt att resonera med känslor och rädslor.

Jag vill inte på några villkor bli anorektisk igen, och det irriterar mig enormt när en av de anorektiska kvinnorna i programmet säger att ätstörningen hindrar henne från att leva normalt – det är hon som hindrar sig själv från ett normalt liv, ätstörningen är ingen yttre kraft utan hennes tankar och beteenden, tvång och ångest som hon ger näring genom att svälta. Det där offertänkandet retar mig, och jag vill under inga villkor bli sådan. Jag tror inte att det går att bli ett offer när man har lärt sig att man har ett ansvar för sina ord och handlingar, och att en tanke aldrig måste omsättas i handling.
Så när jag känner ett sting av avundsjuka inför alldeles för smala kroppar handlar det om en jämförelse med hur jag har sett ut, och lite skam över att jag har tillåtit mig att bli så här stor med så här hög fettprocent. Urdumt tänkt, eftersom det bara är i mitt huvud som någotdera är stort eller högt.
Jag störs av att när jag spänner rumpan så är den ganska hög och fast, men med gropar. Likadant med låren. Jag vill inte det. Det stör mig inte tillräckligt för att göra något åt det, än, men det stör mig mycket. Och jag är lite rädd för att något ska hända som får mig att ta risken och börja försöka gå ner i vikt. Det ligger inom min kontroll, jag bestämmer, valet är mitt hur jag än väljer, men om jag mår sämre så finns det alltid en risk att jag struntar i att tänka klokt och på konsekvenserna.

För det mesta är jag stolt över min kropp och trivs bra med och i den, jag tycker om hur jag kan röra mig och tycker ännu bättre om hur det känns när jag dansar och rör mig sensuellt. Då känner jag mig stark, sexig, grundad, helt i mig själv. Det är en så häftig känsla att jag inte skulle vilja byta ut den mot något annat. Så jag hoppas på att i takt med att jag blir starkare och mer vältränad, och en bättre dansare, och med lite mer tid, så kommer även den här sortens tankar och kroppsmissnöje att blekna mer och mer.

Men tankarna finns, och kanske hoppas jag på att jag gör dem mindre skrämmande genom att sätta ord på dem och yppa dem för världen. Och faktum kvarstår: Jag skulle vilja vara lite smalare, eller kanske rättare sagt lite fastare. Inte med lika mycket mjukt överallt…

Livsolust och orättvist

10 söndag Maj 2009

Posted by in Den mörka spegeln, Kärlek och relationer, Livet, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Dålig dag. Måste egentligen jobba, har massor att ta igen efter deklarationsmåndagen och onsdagschocken, men kan inte tänka bra idag. Och jag måste verkligen ta mig i kragen, för sammanbrott pga att ha blivit dumpad är nog inte en ursäkt som gills i arbetslivet. Och där är jag idag: Sammanbrott. Nära nog i alla fall. Jag är inte den som brukar gråta, men nu kan jag inte sluta.

Jag förstår verkligen inte vad jag gjorde för fel. Eller varför han inte sa något innan, utan vi gjorde gemensamma planer inför sommaren och han betedde sig som om allt var bra, för att sedan bara kallt slänga det i ansiktet på mig. Det är slut, det känns inte rätt, det klickar inte. Men varför sa han inte det innan? Jag förstår inte! Dessutom verkar det som om han får en massa sympatier, när det var han som gjorde slut. Idag känner jag verkligen allt annat än livslust, utan ren och skär livsOlust. Det är inte rättvist!
Livet är förbannat orättvist och jag kan inte riktigt dra mig upp ur mörkret nu. Jag vill verkligen inte frossa i min olycka och tycka synd om mig, men den här gången funkar inte mina vanliga lösningar med att vara hård mot mig själv och säga till mig att rycka upp mig och inte vara så jävla patetisk utan ta tag i mitt liv igen. Det går inte idag.

Så länge jag är upptagen håller jag ihop. Fredag var otroligt upptagen, frukostsamling på FACE studio inför dagens jobb och plocka ihop allt som skulle med till If, sminkningar nonstop 12:30 -17:30, där jag bara hann få i mig några nävar nötter och en snabb macka, tillbaka till studion med alla prylar, snabbt byta om där för att halvspringa till Hard Rock Café för bowling och middag. Igår var jag borta hemifrån för möhippa mellan strax efter 9 och närmare 1 på natten, så då fanns det inte riktigt heller tid att känna. Jag är ju fenomenal på att hålla masken och plocka fram den där sociala, glada och positiva Lisan. Men framåt kvällen kom mörkret allt närmare igen, och idag… Nej. Idag vill jag inte.

Jag vill inte prata om det, jag vet inte hur jag ska hantera om människor tycker synd om mig – är jag verkligen värd deras sympati? jag kanske bara är patetisk och borde kunna klara av att bli dumpad – och dessutom vill jag inte träffa någon när jag är så här ledsen. (Fast träffar jag någon så åker förstås masken på igen.) Samtidigt vill jag egentligen inte vara ensam, eller vill jag det? Gah, jag vet varken ut eller in! Jag vill inte bli distraherad, jag vill inte prata om det, jag vill bara glömma. Eller att det inte ska vara så här. Tänk om det bara vore en mardröm och jag kunde vakna och allt var bra igen. Tänk om jag kunde vakna och vara hel igen. För jag känner mig trasig. Det här var inte den stora, himlastormande kärleken, så varför gör det så ont? Varför känner jag mig så trasig? För att jag var dum och litade på honom? För att jag lät mig tro att allt var bra bara för att det verkade bra och kändes bra? För att jag var så dum att jag trodde att jag skulle räcka till, att jag skulle vara bra nog? Jag menar inte att vara urpatetisk eller att jag vill ha en massa bekräftelse, utan det är retoriska frågor – det är de frågorna som inte slutar surra i huvudet. Tills jag har en förklaring så kan jag inte hjälpa att jag tänker att det var något som jag gjorde eller inte gjorde.

Broken girl, lost in the shadows…

Natten tillhör mig

Ut ur ljuset
Tillbaka in i mörkret
Det trygga, vana mörkret
Ljusets värld är inte min
Jag tillhör mörkret, natten
(Natten tillhör mig)
Jag är en skuggvarelse, en nattlig drömbild
Lika ogripbar, lika flyktig

Varje skärva av ljus karvar djupa hål i mig
Ristar nya ärr bland de andra — Ett nät av ärr; en spindelväv av minnen
Låt mig gå in i mörkret
Natten helar mig
Med glömskans fingrar slätar den ut mina rynkor
Ger mig en frist
Mörkret fyller håligheterna med Intet
Och för mig är intet Allt

Mest av allt, inga minnen

 

22 februari 1998
© Lisa Isaksson

Bara fånig?

05 tisdag Maj 2009

Posted by in Den mörka spegeln, Empowerment, Hälsa och ohälsa, Känslor, Om mig, Vikten av vikten

≈ 1 kommentar

Den mörka passageraren är tillbaka, och tjatigare än på länge.

Jag vet att jag inte borde lyssna på henne, att jag bara är fånig som tänker så här, och jag anar att tankarnas tilltagande styrka egentligen handlar om något annat, något som gör mig osäker, men ändå… Det är som om jag ser mig i den mörka spegeln igen. Den där som fungerar som en skrattspegel, men är allt annat än rolig.

Kanske började tankarna göra sig påminda när allt fler runt mig började banta, kanske började de tidigare. De har aldrig helt försvunnit, men det är länge sedan de var så påträngande som nu. Kanske för att jag är mer sårbar, mer osäker. Kanske för att M kommenterade att en tjej var så liten, och sedan höll med när jag sa att hon är mindre än vad jag är. Vilket är sant. Tror jag. Hon är i alla fall minst 15 cm kortare än jag, väldigt späd, men säkert minst 5 år äldre än jag. En enda oskyldig kommentar, eller ett oskyldigt medhåll, när jag råkade säga något som visade en av mina svaga punkter, och så lever tankarna sitt eget liv.
Inte för att de inte redan hade börjat innan denna enkla kommentar. M har inget alls med det att göra. Jag minns inte riktigt hur länge jag har gått och haft lite ångest över att jag känner mig ”för stor” och inte trivs i min kropp, men det har varit så ett litet tag. Och det verkar som om jag dessutom ”ser fel” igen; tycker att andra är smalare än jag, men när jag säger det så håller mina vänner inte med. Mycket förvirrande.

Så här är det nu: Jag vet, förnuftsmässigt, att jag är smal. Men jag ser mig i spegeln, och plötsligt är jag inte det längre. Jag ser något helt annat. Det är som att titta in i den mörka spegeln igen. Att stå på den andra sidan av spegeln är något helt annat än att titta in i den. Där är jag inte. Jag har inte stigit in i spegeln igen och tänker inte heller göra det. Men när det jag ser i spegeln, eller det jag ser när jag tittar på mig själv, är något helt annat än vad jag vill se, något helt annat än vad andra säger att de ser, då lockar den. Då kan jag drabbas av tanken: ”Hur kunde jag låta mig bli så här stor? Det här är inte jag.” Tanken har ingen makt över mig än, men jag skulle ljuga om jag sa att den inte påverkade mig. Jag skulle också ljuga om jag sa att jag inte vill bli smalare. Inte mycket, men tillräckligt för att bli av med vissa bitar jag inte gillar. Jag vill inte se anorektisk ut, jag vill inte bli en waif – bara stå ut med mig själv. Känslan av att vara fånge i en kropp som jag inte trivs i, av att nästan få panik och vilja krypa ur huden, den är inget jag önskar att någon annan får uppleva. För det är hemskt!

Jag vet att jag måste acceptera att det är så här jag ser ut som frisk, men vissa perioder är det mycket svårare än andra, och vissa saker kan jag bara inte acceptera. Det innebär inte att jag tänker göra något åt det, men de här tankarna är just nu så starka att det är ganska jobbigt att stå emot dem. Men jag kan inte riktigt prata om de här tankarna med särskilt många, för dels vill jag inte att människor runt mig ska få fel uppfattning och tro att jag har tagit några steg bakåt – eller att nya vänner ska tro att jag är knäppare än vad jag är; dels vill jag inte att de jag pratar med ska tro att jag bara fiskar efter komplimanger eller någon slags försäkringar om att jag ser bra ut. Det förstår jag redan att en del tycker. Det är inte vad det här handlar om, utan det handlar om mina osäkerheter och min motvilja mot att se mig som större än vad jag vill vara.

Det är ett par nyare tjejkompisar som jag har kunnat prata med, tjejer som har samma bakgrund i ätstörningar som jag (vilka har inte det?). Jag pratade med en av dem om att jag tycker att det är jobbigt med friska människor som är smalare än jag. Inte så att jag tycker illa om dem, utan det är bara jobbigt och känns orättvist. Hennes svar var intressant, för så kände hon första gången hon träffade mig. Hon sa till och med att det hade varit en liten knäck för självkänslan. Hon som är så söt! Men jag tror inte att det är likadant längre, för vi har blivit nära vänner.
Inför M skulle jag däremot inte säga mer än vad jag redan gjort, för jag vill inte att han ska behöva försäkra mig om att han tycker att jag ser bra ut, jag vill verkligen inte vara en av de där osäkra tjejerna som hela tiden behöver höra hur bra de är. Så i stället för att berätta allt håller jag tyst. Nästan helt tyst. Som vanligt.

Så vad ska jag göra? Fortsätta hålla tyst inför alla som inte redan är invigda, inte lyssna till den mörka passageraren som talar med rösten från mitt förflutna och låtsas som ingenting? Följa rösten och låta passageraren bestämma vägen?
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Sanningen är att jag inte vill riskera att hamna i en situation där tankar på vikt och kroppen börjar styra igen, och att jag hellre vill se hur smal jag är nu än att bli smalare. Jag vill vara smal – inte mager. Och jag tänker fortsätta boosta självkänslan i dansen och i andra positiva sammanhang, så att den negativa tankespiralen kan hävas innan det bir värre.

De fyra senaste dagarna har varit jobbiga, med ångest och viktnojja. Jag hoppas att det blir bätre snart…

Kunde det ha varit jag?

02 fredag Jan 2009

Posted by in Den mörka spegeln, Fri(sk)het

≈ 3 kommentarer

Etiketter

Jag satt tidigare idag och zappade på TV:n och kom till reprisen av en ätstörningsdokumentär, Thin, som jag sett en gång förut. Även denna gång blev jag dels fundersam inför hur en del av tjejerna inte egentligen var intresserade av att bli friska och av orättvisorna i det amerikanska sjukförsäkringssystemet, dels fick det mig att tänka lite på om det hade kunnat vara jag som efter avslutad vistelse på behandlingshem snabbt återgick till gamla beteenden och tappade de där kilona som jag hade gått upp.

Ja, det hade kunnat vara jag. Det hade varit så enkelt att bara åka hem och fortsätta som om veckorna på behandlingshemmet aldrig hade ägt rum. En del av mig ville inget hellre än att än en gång fly in i anorexians inrutade tillvaro där känslorna dövades med mat och svält och inget betydde något mer än att gå ner i vikt. Men en annan del, den friska delen, hade bestämt sig för att ge det friska en ärlig chans. Jag var nyfiken på 1) om jag kunde bli frisk efter över två decennier (och således enligt alla läkare kroniker), 2) hur det skulle vara att vara frisk och 3) vem jag var utan ätstörningen. Dessutom hade jag min envishet; eftersom så många verkade tvivla på att det går att bli frisk från en ätstörning, så ville jag bevisa att det går, inte minst för mig själv. Om jag kunde göra mig själv sjuk måste jag väl kunna göra mig osjuk också.

Men jag vacklade i flera år, tog två steg fram och ett tillbaka, trillade ned i gropar som jag inte hade varit medveten om att de ens fanns, lurade mig själv många gånger, ignorerade varningsklockor och ville inte ens för en sekund gå upp i vikt. Våren efter behandlingshemmet kom jag nära ett rejält återfall, tappade ett antal kilon i vikt och har för mig att jag fick så nära ett ultimatum jag någonsin fått av en behandlare. Men jag gick inte tillbaka. Jag reste mig upp igen, tog igen tappade kilon, förlikade mig med att tillfrisknande innebär en frisk vikt även för mig och arbetade med att acceptera min kropp med något kvinnligare former. Faktum är att accepterandet av den nya kroppen inte var lika svårt som jag hade trott, inte lika svårt som att acceptera att jag måste släppa ätstörningen med alla dess beteenden helt och hållet för att bli frisk. Det var det svåraste beslutet i hela processen. Att ta det första steget mot att bryta med anorexin var det mest skrämmande, ett steg ut i det okända, ett leap of faith, men att ta det sista steget och släppa resten av ätstörningen var det största.

Skulle jag, med nu över fyra år som frisk = nykter, ätande anorektiker, före detta anorektiker, kunna trilla tillbaka? Nej, inte om ordet ”trilla” används, eftersom det antyder något som råkar hända, något man inte riktigt rår över. Återfall är ett val, inget man är ett oskyldigt offer till. Inget som råkar hända över en natt. Men ja, det är ett val jag har och alltid kommer att ha. Det är inte längre självklart, och kommer troligen aldrig mer vara ett förstahandsval, ett naturligt och självklart val, eller ens ett lätt val. Jag minns hur man gör, men har inte längre motivationen att gå emot min kropps naturliga behov på det sättet som behövs för att bli anorektisk igen. Det krävs en hel del vilja och självdestruktivitet för att gå emot naturen och behoven på det sättet som krävs för den maniskhet som anorexin kräver. Och jag har för mycket att förlora för att vilja lägga den energi på att svälta som det skulle krävas.

Men det är idag. Jag vet inte om något skulle kunna få vågskålen att väga över till den sidan igen, om livet skulle kunna drabba mig med sådana överraskningar att jag väljer att gå in i spegeln igen och riskera allt det som jag skapat och vunnit de senaste åren. Jag vet inte. Det jag vet är att jag klarat av saker som jag tidigare hade trott skulle kunna få mig att fly in i ätstörningen – övergrepp, oönskad graviditet, abort, svek, depression, ångest – utan minsta önskan att vare sig svälta mig eller skada mig själv på andra sätt. Så jag tror att jag klarar mig oavsett vad som händer.
Faktum är att jag inte alls tror att något som ”händer” eller drabbar mig skulle kunna få mig att gå in i anorexin igen, utan om det skulle hända så skulle det vara ett val jag gör, och inför det valet så skulle jag kunna skylla på vilken orsak som helst. Alla orsaker och ursäkter duger för ätstörningen. Vill jag så kan jag, men varför skulle jag göra det? Låt gå för att en del av mig troligen alltid kommer att vilja att vågen ska visa mindre och mindre och mindre, men den mycket större friska delen vet att det inte är värt det. Inte alls.

Om jag hade varit mindre trött på ätstörningen, om jag inte hade varit så envis och så fast besluten att bevisa för mig själv och alla andra att det inte finns några hopplösa fall och att ingen är dömd att vara kroniker, så hade jag lätt kunnat vara kvar där jag var för sådär åtta år sedan. Fortsatt svälta och kräkas, fortsatt överträna, fortsatt låtsas att allt var OK tills kroppen lade av. Så som flera av tjejerna som var på behandlingshemmet gjorde, så som alltför många jag känner gjort. Det är inte ett självklart beslut att sluta svälta, hetsäta och kompensera, men det är ett beslut som alltid står öppet, för alla. Det är inte lätt, men det går.

Går ränderna aldrig ur?

13 lördag Dec 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Fri(sk)het, Om mig, Vikten av vikten

≈ 2 kommentarer

En god vän, som också haft anorexia, sa härom dagen när vi av någon anledning kom in på samtalsämnet komplex något om att ränderna aldrig går ur när man haft en ätstörning. Jag vet inte om jag håller med henne. En del av mig vill säga att komplex inte är detsamma som en ätstörning och att ätstörningen är över när man har frigjort sig från den och inte lever ut den längre eller känner att man styrs av den. En annan del blir tveksam. Inte för att jag tror att komplexen är en rest av ätstörningen, utan för att jag inte vet hur det är för andra som inte haft ätstörningar och därför inte vet hur man avgör när ränderna har gått ur.

De flesta har väl komplex för någon kroppsdel, och jag har märkt genom åren att mina komplex verkar vara färre eller mindre än för många som aldrig haft ätstörningar. Men de finns där. Är det en skillnad bara för att jag levt större delen av mitt liv med anorexia som ständig följeslagare? Räknas just mina komplex eller kroppsnojjor (som på intet sätt styr mitt liv eller mitt mående) som en rest eller del av en ätstörning bara för att jag har haft en? Även om jag inte tycker det?

Ibland kan det hända att jag jämför mig storleksmässigt med hur jag såg ut förr, när jag vägde mycket mindre, och då är jag onekligen större även om jag själv tycker att jag är smal och inte riktigt kan se var alla de där kilona har lagt sig. Men så verkar alla göra – jämföra med hur de har sett ut – så det kan ju inte räknas som sjukt. Framför allt inte när jag inte tänker att jag ska bli så smal igen. Om jag hade gjort det så skulle det ha ringt en liten varningsklocka.

Varför alla dessa tankar just nu? Är det dags för nästa steg i frigörelsen av resterna? Dags att släppa mer av rädslan för hur andra bedömer, eller dömer, mig utifrån mitt utseende och min historia? Kan man gå vidare och frigöra sig från sitt förflutna, eller måste man alltid släpa runt på det och bedömas utifrån det?

Går ränderna någonsin helt ur, eller blir det snarare så att de långsamt bleknar, precis som ärren på mina armar?

Viktfobi?

10 onsdag Dec 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Om mig, Vikten av vikten

≈ 2 kommentarer

Etiketter

För två veckor sedan när jag hade terapi så hamnade vi i en diskussion kring vikten, något jag har märkt är ett lite känsligt område. Nej, inte känsligt förresten, utan mer något som jag helst inte pratar om.
Den gången påpekade jag att jag hade gått upp två kilo på två veckor, eftersom jag hade märkt att jag hade tappat lite mer än jag trodde (effekt av bristande aptit pga antidepp), och tyckte att jag var jäkligt duktig som hade gått upp dem igen. Jag förstod visserligen inte riktigt hur det hade gått till på vare sig ned- eller uppvägen eftersom jag inte tyckte att jag hade ändrat på något, men kanske hade jag det ändå utan att tänka på det. Men upp hade jag gått i alla fall.

När jag hade märkt att jag gått ner så funderade jag lite på vad som skulle hända om jag gick ner mer och hamnade runt ett anorektiskt BMI. Skulle någon reagera, skulle någon säga något? Någon i vården, alltså. Jag tror ärligt talat inte det. Men vi diskuterade ändå det, eftersom det är en intressant fråga hur man definierar det om någon har en anorektisk vikt men inte i övrigt en ätstörning. Nu ligger jag inte ens på en anorektisk vikt, så det är en hypotetisk diskussion, men ändå. Säg att jag gjorde det. Jag svälter inte, kompenserar inte på något sätt, har ingen viktfobi och anledningen till att jag inte har mens är att jag har hormonspiral (dessutom hade jag mens även på ett BMI under 13, så jag blir inte av med den). Huruvida det är en ätstörning eller inte handlar ju inte om vikten, vilket alla vi som varit där är väl medvetna om, även om vikten är en del av det. Är det en ätstörning om man går ner till en anorektisk vikt men inte har några anorektiska tankar och beteenden och inte uppfyller de andra kriterierna? Och spelar det någon roll för svaret om man haft en ätstörning tidigare?

Min terapeut ifrågasätter dock att jag inte skulle ha viktfobi. Anledningen är att jag inte vill gå upp mer i vikt, och inte tänker göra det. Men jag nojar inte över vikten, jag försöker inte gå ner utan tvärtom se till att jag inte går ner för mycket, men samtidigt har jag noll och ingen lust att gå upp. Det har jag aldrig haft och kommer aldrig att ha. Jag anser inte att det är viktfobi. För mig är viktfobi det jag brukade ha när jag fick ångest och sug i bröstet av blotta tanken på att gå upp i vikt och när jag kunde börja gråta för att vågen visade mer än gången innan. Nu är jag mer likgiltig till de där siffrorna, men jag kommer nog aldrig att vilja gå upp. Och ärligt talat: Hur många kvinnor vill gå upp i vikt? Gå ut på gatan och fråga 100 kvinnor så kan jag svära på att minst 75% inte vill gå upp, oavsett storlek. Troligen fler. Varför skulle just jag behöva vara annorlunda för att jag varit anorektisk?

Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag funderar över om det kan ligga ett uns av sanning i terapeutens ord. Det känns inte så, jag känner ingen fobi eller ångest eller rädsla för att gå upp, men kan det vara så att jag bara tänker och känner på ett annat sätt nu? Faktum är visserligen att jag gick upp en massa kilon utan att vilja det när jag tog mig ur anorexin, så att jag inte vill betyder egentligen ingenting. Men jag tänker inte anstränga mig för att lägga på mig mer. Går jag upp så går jag upp, helt enkelt. Att hela tiden behöva tänka på vad jag äter känns alldeles för onormalt, och jag vet ju av erfarenhet att jag guppar lite upp och ner i vikt. Dessutom är det inte som om jag väger jättelite, men jag ligger strax under normalt nu eftersom jag upptäckte igår att jag tappat lite igen (har höjt antideppet).

Men jag tycker fortfarande att det är jobbigt att prata om vikten, känner mig alltid liksom anklagad och går in i försvarsställning. Vilket är jättebarnsligt, för jag vet att jag inte gjort något fel även om det känns som om min terapeut tycker att jag har det när jag går ner. Jag har inget att försvara. Ska det här alltid vara ett känsligt kapitel, eller är det bara just med min terapeut eftersom hon har sett mig som nästan sämst också och jag är rädd för att hon ska stämpla mig som ätstörd trots att vi båda är väl medvetna om att jag inte är det? Jag är ju fri(sk) från ätstörningen och har inte gått tillbaka bara för att jag tappat ett par kilo! Varför räcker det plötsligt inte med att jag vet vad jag har för beteenden, varför vågar jag inte bara lita helt på mig själv utan tar åt mig av vad andra kanske tänker och tycker? Är jag rädd för att andra ska tro att ”ränderna aldrig går ur” som en kompis uttryckte det, eller är jag rädd för att de faktiskt inte har gått ur och jag fortfarande kan förleda mig själv?

Då och nu – i bild

08 lördag Nov 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Om mig

≈ 7 kommentarer

Då och nu. Ibland slås jag av hur mycket som hänt på de senaste 10 åren, hur i stort sett allt faktiskt har förändrats bara på de senaste 4 åren. Jag har varit fri(sk) i bara fyra år, sedan september 2004 då jag en dag insåg att det nog var över nu. Visst är jag en nykter = icke svältande anorektiker, men jag lever ett friskt liv och har friska tankar och beteenden, till och med jämfört med många som alltid varit friska.

En av de största förändringarna har handlat om kroppsuppfattningen. Jag har gått från att vara rejält underviktig men ändå uppleva och se och känna mig tjock, eller i alla fall inte smal, till att gå upp nästan 20 kilo, vara normalviktig och både se att jag är smal och faktiskt uppleva mig som smalare än förr. Visst är det häftigt vilken förändring det kan bli?!

Så länge jag aktivt svalt mig och var underviktig så strävade jag alltid efter att bli tillräckligt smal, vilket inte satt i ett visst antal kilo – eftersom jag aldrig var smal nog vid något av viktmålen – utan handlade mer om hur jag upplevde min egen kropp. Problemet med den tanken är bara att ju mindre du väger, desto mer svält- och underviktigspåverkad blir du, och då får du allt sämre kroppsuppfattning och det kan till och med bli så att ju mindre du väger, desto större uppfattar du dig. Och låt mig tala om att det är otroligt frustrerande att uppleva det eftersom du ser att vågen visar mindre och ändå inte kan se att du blir smalare trots att du vet att du borde bli det. Jo, visst märker du av mer ben, men det där mjuka mellan benknotorna, har det inte blivit lite mer och lite mjukare? Ju smalare jag blev, desto mer rädd blev jag för att bli tjock. Självklart handlade det här med att vara smal nog inte om kroppen egentligen, utan om att få en känsla av att trivas med mig själv, en känsla av lugn, tillförsikt och ro som jag felaktigt trodde skulle infinna sig bara jag blev tillräckligt smal.

Men med fler kilon, normalt ätande och en hjärna som tolkar signalerna sannare, arbetade jag mig fram till en mer verklighetsanknuten kroppsuppfattning. Det var en process som pågick både vid matbordet och hos sjukgymnasten; jag fick bättre kroppsuppfattning både genom att gå upp i vikt och äta bra och genom att arbeta med kroppskännedom och dessutom bearbeta mina egna tankar och ideal. Jag är fortfarande inte helt säker på att det jag ser i spegeln är detsamma som andra ser när de ser mig, men jag vet att det jag ser åtminstone överensstämmer bättre med vad andra ser än hur det var förr. För 5-6 år sedan vet jag att alla som jag tyckte var lika stora som jag vägde 10 kilo mer. Idag skulle jag gissa att det handlar om max 5 kilos ”synfel”. Om ens det. Jag vet att jag är smal, men normalsmal i stället för mager, och jag tycker faktiskt riktigt bra om en del av de där mjukare bitarna, som bröst och rumpa.

Här kommer två foton, med nästan 9 års mellanrum – millennieskiftet och Halloween i år – och kanske 10-12 kilos skillnad. Kortet från millennieskiftet är nog ett av de foton där jag väger minst, trots att jag vägde betydligt mindre senare, men då stod jag alltid bakom kameran. Men de kanske åskådliggör skillnaden lite grann. Jag kanske bör tala om att jag har korsett på fotot från i år och är ganska så snörd, så jag ser nog lite smalare ut än vanligt.

31 december 1999:

31 oktober 2008:

Jag har tvekat om att lägga in foton eftersom jag inte vill att någon ska använda dem som thinspiration, men väljer ändå att göra det nu. Om ni vill bli inspirerade, bli hellre det av foto nr 2. för idag mår jag bra och är hälsosam. Det var jag inte för nio år sedan… Och bra, det mådde jag inte. Jag hade superångest den kvällen för att jag kände mig ”för stor” och för att jag skulle behöva äta en 5-rätters middag.

En sak jag kan tillägga: Jag kan fortfarande inte se att jag skulle vara sådär jättesmal på det första kortet. Jag vet att med det BMI jag hade då så borde jag vara det, men kan fortfarande inte riktigt se det när det handlar om foton på mig själv. Jag och foton har inte ett kärleksförhållande, om man säger så, för jag är extremt självkritisk och tycker sällan att jag blir tillräckligt bra på dem. Idag går det dock ungefär 1000 gånger bättre än förr, troligen på grund av att jag trivs med hur jag ser ut oavsett om bilderna blir bra.

Många mår dåligt – självmord, självbevarelsedrift och hopp

04 tisdag Nov 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Om mig

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Det är många runt mig som mår dåligt nu, som har det jobbigt på ett eller annat sätt, och jag orkar inte riktigt bry mig längre. Fast jag bryr mig ändå, för jag är en person som bryr mig. Jag försöker att ta några steg bakåt för att ge mig själv det utrymme jag behöver, för att bry mig om mig först och främst, men det påverkar mig ändå. Jag har lätt för att tycka om människor, även människor jag aldrig har träffat, och då är det oundvikligt att jag känner med dem. Det är inte längre som förr, när jag önskade så hett att jag skulle kunna ställa allt tillrätta för alla, frälsa världen ungefär, och därför körde slut på min energi, men jag skulle fortfarande vilja kunna hjälpa, kunna göra skillnad. Jag är däremot realist och vet hur lite jag kan påverka eftersom jag är väl medveten om hur lite någon annan kunde påverka mig eller få mig att göra på ett annat sätt när jag var som mest destruktiv och inne i ätstörningen och självskadandet. Ingenting kunde ha stoppat mig då. Det var först när jag insåg att jag har ett val, att jag kan göra på ett annat sätt som viljan att göra på ett annat sätt dök upp. När jag började lyssna på min friska sida.
Den skillnad som andra har gjort för mig är att de fanns där, de gav min friska sida uppmärksamhet, näring och utrymme, de sa saker som jag kanske inte ville höra men som gick direkt genom det anorektiska blurret och trängde fram till det friska och som därför har betytt så otroligt mycket. Det var människor som tog mig på allvar, som såg igenom all bullshit jag höll på med, som inte lät sig luras och manipuleras eftersom de faktiskt såg igenom försvaren och såg den jag var egentligen. Sedan jag blev friskare har jag strävat efter att behandla andra på just det sättet, att aldrig någonsin låta mig luras av ätstörningar, självdestruktivitet och alla dessa ursäkter, ursäkter, ursäkter. Jag tänker inte bli medberoende, jag tänker inte bli en möjliggörare genom att acceptera att någon jag tycker om skadar sig själv. Ibland är det svårt, när någon är så fast i det att de inte själva ser sin friska sida, och då tar jag en paus från den personen. Jag vet mina gränser idag, och tänker inte låta någon suga musten och livsglädjen ur mig igen.

Nyligen tog en person på ett forum som jag är med på livet av sig, och några personer runt mig har gjort allvarliga självmordsförsök. Jag tar åt mig mindre än vad jag trodde, orkar inte riktigt just nu, men jag tycker att det är så synd. Jag vet själv hur jag tänkte, hur jag på ett sätt ville dö men ändå inte. Jag ville bara ha förändring. Döden är så slutgiltig, då finns det inte längre något hopp om förändring, hopp om något bättre, och jag inser idag att hur nattsvart allt ändå kändes så fanns ändå det där hoppet hos mig. Jag ville dö, men inte från hela livet och existensen utan dö från det liv jag hade. För det var inget liv. Jag ville desperat bryta mig fri från alla tvång och slå mig ut ur mörkret och fängelset där jag hade stängt in mig, ville dö från den jag var i anorexin, depressionen och självdestruktiviteten för att återfödas frisk, eller friskare.

Den självdestruktiva delen av mig förbannade många gånger den självbevarelsedrift som hindrade mig från att skära för djupt, göra intoxen allvarlig, från att svälta mig för långt eller kräkas tills matstrupen sprack; men jag är djupt tacksam för just min självbevarelsedrift, för den räddade livet på mig. Så många gånger som jag kom nära att göra slut på det, men alltid höll mig tillbaka. Eftersom jag inte gjorde tillräckligt allvarliga försök för att hamna på akuten så är detta något som människor runt mig inte vet och det står inte i några journaler. Då tyckte min självdestruktiva sida att jag var feg – fegfegfeg fetochfulochfeg – men det var inte feghet. Det var hopp, och modet att stå kvar i mörkret och våga tro att det kan ändras. Utan garantier.

Jag vågade be om hjälp ibland när jag märkte att det började gå för långt och förvarades då på psyk ett tag. Ren förvaring, aldrig någon som försökte hjälpa mig ändra på det eller ge behandling. Idag förundras jag över hur jag måste ha lyckats lura alla att jag hade kontroll. Visst hade jag en slags kontroll, men tvånget att självskada, svälta och låtsas att allt var bra var så starkt att jag inte kände att jag hade ett val. Jag tror inte att det var ett OCD-klassat tvång, men kraften var nog lika stark. Jag såg inte att jag hade något alternativ.

Så här mer än ett decennium efter vissa av de händelserna inser jag hur många gånger det varit så nära att det skulle gå snett. Jag hade lätt kunnat bli hospitaliserad och institutionaliserad, men kanske var det prestationstvångesten (tvånget att prestera som gav enorm prestationsångest) som höll mig utanför de vita väggarnas fängelse. Kanske fanns det en mening med, en silver lining på, den förbannelsen. Jag kunde nämligen inte ge upp. Jag visste inte och vet än idag inte hur man ger upp, så det alternativet fanns inte. Periodvis, när jag kände mig helt likgiltig, önskade jag att något annat skulle avgöra valet mellan liv och död – en bil som sladdar av vägen, bussen som kör in i en bergvägg, mitt hjärta som bestämmer sig för att stanna – men allra längst in fanns alltid ett hopp, ett aldrig så litet gryn av hopp om ett värdigt Liv. Jag kunde inte själv ta steget att lämna livet, jag kunde inte ge upp.

Och idag Lever jag, med stort L.
Livet är inte alltid toppen, just nu är det rent av riktigt motigt vissa dagar, men skillnaden mot då är milsvid. Jag vet att mörkret kan skingras igen, jag vet att jag kommer ur den här svackan också. Det ska bli bra igen. Jag tänker inte ge upp, jag kan inte ge upp.

Mer om hur min bakgrund påverkat den jag är idag

25 lördag Okt 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Om mig

≈ 2 kommentarer

När jag tänkte vidare efter inlägget igår slog det mig att det givetvis är en massa saker förutom vägen bort från anorexia, självskadande och depression som påverkat vem jag är idag. Precis som för alla andra är det ju hela vår historia, alla våra erfarenheter som gör oss till dem vi är, inte bara några år även om vissa händelser kanske bidragit mer och varit vad dr Phil kallar för ”defining moments”.

Jag tror på astrologi, så jag är ganska säker på att min personlighet påverkas av mitt horoskop; jag har fått lite för tydliga tecken på det för att helt förkasta allt. Och om världshaven kan påverkas av månen, vad säger att inte vi kan påverkas av de himlakroppar som ändå har samma ursprung som atomerna vi är uppbyggda av?
Jag är äldsta barnet av fem, en ganska typisk storasyster, ansvarstagande och med pliktkänsla, en duktig flicka (inte lika duktig längre men det finns ändå kvar) som haft lätt för att förneka mina behov och sätta andras före eftersom ”de behöver det mer än jag”, och extremt självständig eftersom jag i princip klarat mig själv sedan jag var 15 månader och fick min första lillasyster. Då fanns det inte samma tid till mig längre.
Min mamma hade psykiska problem när jag var liten, periodvis så svår panikångest att hon inte kunde lämna tomten, och även om jag inte minns det (jag var 4 eller 5 när det var som värst) så vet jag att det har påverkat mig, för hon kunde aldrig ge mig den grundtrygghet jag hade behövt eftersom hon inte var trygg i sig själv. Hon kunde inte finnas där känslomässigt, och min far är inte en känslomänniska heller, så den biten saknades i min barndom. Det är nog också pga detta som jag alltid känt att jag inte ska lägga på dem jobbiga saker utan har skyddat dem genom att hålla mig för mig själv och hålla tyst om mobbing, ångest, nedstämdhet, depression osv. Till och med när jag insåg att mina föräldrar och min barndom hade spelat viss roll när det gäller ätstörningen så kände jag att jag inte får skylla på dem (vilket jag inte har tänkt göra, det handlade om att hitta förklaringar och ledtrådar, inte en syndabock, för det var trots allt jag som svalt mig, inte de) utan måste skydda dem. Som om de inte var vuxna människor som måste ta hand om sig själva.
Under min uppväxt kan jag inte minnas att jag en enda gång fick höra att mina föräldrar älskade mig eller att jag fick komplimanger för den jag var. Det handlade bara om prestationer, och de enda gångerna jag fick uppmärksamhet utöver prestationerna var när jag var sjuk. Så jag lärde mig att mitt värde handlar om vad jag presterar, och det enda som räknas är toppresultat, och att människor bara bryr sig om mig om jag verkligen behöver dem. Alltså kan jag inte önska att någon ska bry sig om jag är frisk, för då har jag väl inga behov? Det låter lite knasigt, men så tänkte jag, det var ju det mönstret jag såg.

Sedan har jag självklart påverkats av gener, arv, miljö, av att växa upp på 70-talet, av min intelligens, min känslighet osv. Hela min historia har bidragit till den jag är idag, men just vägen ut ur ätstörningen och kampen för att hitta mig själv och ta reda på vad jag behöver för att må bra och vara lycklig, och att jag har lärt mig bejaka den jag är, allt jag är, som har påverkat mig mest. Åtminstone än så länge.