Nu i september firar jag 6 år som fri(sk) från mina ätstörningar, och ändå kan jag periodvis känna mig väldigt ensam om mina tankar och funderingar och fortfarande undra över om det är ”normalt” eller friskt att tänka si eller så. För skuggorna försvinner inte helt.

Vissa dagar, som idag, önskar jag verkligen att specialistenheterna hade något slags program för uppföljning även flera år efter avslutad behandling. Framför allt för diagnoser som man vet kan sitta i eller ha sviter med sig länge. För även om jag är frisk, så har jag perioder när jag inte vet om det som händer – fysiskt och/eller psykiskt – är sviter av mina alldeles för många år med ätstörningar, eller rester, eller bara normala reaktioner på en kanske inte helt hållbar livssistuation. Ni vet, för att kunna ställa de där frågorna om det är normalt att …, om andra också …, finns det något sätt att bemöta … osv. De där frågorna som jag inte har någon att ställa, som ibland gör att jag känner mig helt ensam med mina funderingar och faktiskt bara måste stå ut. För jag känner ingen som levt med en ätstörning så länge som jag gjorde och som sedan blivit så frisk som jag är. Och det är skillnad på att ha haft en ätstörning i några år och att ha vuxit upp och levt nästan hela livet med och i den. Det är stor skillnad på att ha varit sjuk och på att ha levt det. Det säger jag inte för att bagatellisera, utan för att det är en skillnad jag märkt av när jag pratar med andra. Själva helvetet är lika stort oavsett hur länge det varar, och lidande är inget man kan sätta mått på, men det är just normalitetsaspekten som påverkas av hur länge man levde med det. I 25 år var det en del av mitt liv.

Andra jag känner som levt länge med ätstörningar är i de flesta fallen inte friska, och de som är det pratar sällan eller aldrig om det. Jag pratar sällan om det. Det är svårt att hitta orden för att prata om tankar som egentligen är oskyldiga eftersom de inte slår över i beteenden, när så många tror att man inte kan bli fri(sk) från en ätstörning, eller när människor tolkar det som att ”jaja, men det är ju bara tankar”. Ibland hade det bara varit så skönt att bolla med någon som också varit där, som också levt det, och kommit ut igen. Utan att bli dumförklarad, eller för den delen sjukförklarad igen. En gång kroniker är inte alltid kroniker.

Jag upplever att den lilla kontakt jag hade med specialistvården (behandlingshem i Varberg) försvann väldigt snabbt när jag inte längre hade behandlingsveckor där (=när de inte längre kunde tjäna pengar på mig). Det talades något om uppföljning med ett visst intervall, men bortsett från en enkät via brev minns jag inte att de faktiskt följde upp. Öppenpsykiatrin, där jag var den största delen av tiden, har inte heller någon form av uppföljning efter avslutad behandling, och tidigare terapeuter har jag tyvärr inte råd att ta avstämningssamtal med. Så vad återstår? Försöka bolla med vänner? Kanske. Friska vänner i så fall. Men det är svårt, och det tar emot. ”Du… jag behöver prata om något som egentligen inte är något men som kanske är något ändå och som skulle vara skönt bara bolla lite.” Alla andra har så mycket med sitt, och när det inte egentligen är något är det svårt att begära det. Jag har i alla fall svårt för att ta den platsen, plus att jag är rent otroligt selektiv med vilka jag ”kan” prata med. Då hade det underlättat SÅ mycket med professionella uppföljningar. Inte för att det finns så värst många proffs som kan det här bättre än jag, men för att de är objektiva lyssnare på ett helt annat sätt än vad vänner är. De har betalt för att jag ska ta av deras tid…

Fast kanske handlar det här om att det är drygt 6 år sedan, och att livet går i spiraler, så att vissa saker blir aktuella med jämna mellanrum, när man närmar sig samma ställe i spiralen. Jag har gått vidare, men vissa saker är jag inte färdig med än. För jag vet ju att allting alltid går vidare ☺