Den mörka medresenären är tillbaka. Den envisa baksätesföraren har tröttnat på att viska i mitt öra och kika mig över axeln, tröttnat på att bli ignorerad. Så nu sitter hon bredvid mig i framsätet, lockar på mig, frestar mig.

Jag leker med elden, flörtar med mörkret. Jag är medveten om det. Jag är också medveten om hur otroligt korkat det är. Men jag har kontroll. Eller har jag verkligen det? Kommer jag någonsin att kunna vara säker på om jag gör något för att jag vill eller om jag vill göra det bara för att det mildrar den ständiga, gnagande ångesten? Jag vet att jag är beroende av det här, att jag har varit beroende av de här beteendena. Jag vet att jag alltid kommer att vilja ha mer, jag vet hur snabbt det kan bli närmast tvångsmässigt. Jag vet allt det.

Och ändå leker jag med elden. Jag intalar mig själv att den här gången är det annorlunda. Den här gången kommer jag inte att tappa kontrollen. Kanske har jag rätt, kanske inte. Just nu vet jag inte. Kommer det att eskalera eller sluta? Kommer jag att eskalera det eller sätta stopp för det? Jag vet att jag inte i stundens hetta kommer att skära upp armarna, hur gärna jag än skulle vilja göra det vissa stunder. Det skulle helt enkelt vara för svårt att dölja. Så jag kontrollerar mig.

Hur var det nu det började igen? Bit för bit sjönk jag allt djupare ner i en depression, som sedan följdes av allt starkare ångest och till och med panikattacker. I takt med att jag har kunnat se att jag inte bara är deprimerad, att jag har börjat urskilja vad som är jag och vad som är sjukdomen, depressionen, har något förändrats. Jo, visst har jag fortfarande en depression, smärtsamt lågt självförtroende, bristande initiativkraft, energibrist; jag har ingen aptit, gråter för allt och inget och vill skada mig – men samtidigt är jag lycklig och positiv. Att äntligen kunna se den här tudelningen och kunna skilja på vad som är jag och vad som är sjukt innebär att jag inte är depressionen, jag är inte ångesten. Jag lider av depression och ångest, men det definierar inte vem jag är.

Tyvärr är det ganska tröttande att ha panikattacker, vara spänd och behöva kämpa för att kunna andas. Och det påverkar dansen. Jag hatar verkligen ångesten och paniken, men jag låter den inte styra mitt liv. Jag trotsar den genom att försöka leva normalt. Jag tar mig ut, jag träffar människor, jag pratar, jag interagerar, jag älskar, jag arbetar. När jag går in i en professionell roll kan ingen ana vad som finns bakom fasaden. Fast mina närmaste vänner, mina systrar, de ser mer. De kan känna hur jag vibrerar, fysiskt, känslomässigt, mentalt. De känner hur nära bristningsgränsen jag är. Men det här är den förvandling jag måste gå igenom, min metamorfos. Det sköra skalet runt mig är det som finns kvar av mina gamla murar, och eftersom det är så tunt måste jag skydda mig. Jag släpper inte in särskilt många. Jag kan inte göra det. Jag tänker inte göra det. Men varje andetag är en seger, varje morgon vaknar jag lite starkare, en dag närmare då jag bryter igenom skalet och kan breda ut mina vingar i frihet, skönhet och kraft.

Jag hoppas och önskar bara att det inte går för långt innan dess, och att genombrottet inte blir ett sammanbrott. Jag är orolig, och lite rädd. För jag vill verkligen skada mig – inte någon allvarlig skada utan bara lite grann. Och jag har gått ner lite i vikt eftersom jag inte har någon aptit och ibland är för trött för att tvinga mig att äta, och även om jag inte tror att det handlar om särskilt mycket är jag rädd att jag ska komma till en gräns där jag går in genom spegeln igen. Jag har redan mer tankar på att medvetet gå ner mer i vikt, kommer på mig själv med att titta på bantningskurer och måltidsersättningar. Jag noterar tankarna utan att agera på dem, läser etiketterna, kikar på näringsinnehållet, jämför priser. Tack och lov är de dyra och jag är alldeles för smart för att gå på de där tankarna. Jag behöver inte gå ner i vikt och jag har inga avsikter att göra det heller. Jo, en del av mig vill, en del av mig vill alltid det, men jag tänker inte göra det.

Samtidigt är jag medveten om att om jag går ner mer så kommer motståndskraften, viljan att stå emot, den mörka medresenären att minska medan hennes röst blir allt starkare och högre. Så jag håller tummarna för att det inte ska dröja alltför länge innan jag får den där tiden på öppenpsyk och att jag behåller kontrollen och håller ihop mig själv tills dess. Och att jag kan tvinga mig att äta. Mer. För jag tänker inte gå in genom spegeln igen! Den resan har jag ingen som helst lust att göra om.

Jag vet att det är fullkomligt idiotiskt av mig att leka med elden, men jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna låta bli. Hur knäppt det än låter, så är det ungefär bara så jag vet hur jag kan ta hand om mig själv, hålla ihop mig utan att gå under av ångest och depression. Och även om panikattackerna på ett sätt får mig att känna att jag är sämre än någonsin tidigare, och trots utmattningen, den stora tröttheten, depressionen och allt det där, så är allt faktiskt tusen miljoner gånger bättre än förr. Jag kommer att ta mig genom det här också.