Upptar mat, träning, vikt, och tankar på det, en stor del av din tillvaro?

Dietäter du ständigt, men lyckas inte gå ner och behålla en sund vikt för att du överäter i smyg?

Tränar du för att ”få” äta, eller för att du har ätit?

Mår du psykiskt dåligt om du inte tränar, eller tränar för att inte må dåligt?

Anser du ändå att du är frisk?

Vårt samhälle lider av en ätstörning. Ätstörning UNS, utan närmare specifikation. Det uppfyller inte alla kriterier för någon enskild diagnos, men har helt klart passerat gränsen för hälsotänkande och en sund medvetenhet om kropp, mat och träning. Sedan länge. Vi har i åratal sett det i kvällspress, på Internet, i bloggar och i de så kallade ”livsstilsprogrammen”. Och det syns allt tydligare, inte minst på Twitter, där bantning/dieter, mat och träning är ämnen som ligger högt i topp bland vad människor skriver om. Alltför många. Alltför ofta. Det är inte hälsosamt att vara fixerad.

Har du frågat dig själv varför du äter och tränar som du gör? Vilka som är dina motivationsfaktorer?

Fettfrosseri kontra fettnoja, överätning kontra späkning, bantning kontra att unna sig varje dag. Människor tycks helt ha tappat bort självklarheter som att alla näringsämnen är nödvändiga för kroppen, att kroppen är bra på att reglera sina behov och att den som äter mer än vad hen gör av med går upp i vikt, och vice versa. Vad hände med att äta sunt och må bra? Med balans? O nej, nu frossar man på fredag och lördag och går upp och springer innan de flesta har vaknat andra morgnar. Den som tränar flest pass i veckan, eller längst pass, är duktigast, men ingen frågar sig varför hen tränar. Att uppleva sig ha ätit för mycket, eller något ”förbjudet”, ska straffas med träning. Att inte träna, eller att inte följa sin diet en dag, ger ångest. Vari ligger egentligen skillnaden mellan det friska och det ätstörda?

Många, förhoppningsvis de flesta som tränar gör det av rätt skäl, för att de mår bra av det och för att det är en del av en sund livsstil. Detsamma gäller många som äter enligt en viss metod, utan att bara fundamentalister. Det sunda ligger i att göra det som är bra för kroppen och själen, inte av rädsla eller ångest.

När blev bantning en livsstil och inte en kortvarig diet för att gå ner i vikt?

De tankar och resonemang som jag ser i såväl media som sociala medier känner jag igen från mina ätstörningsår. Ser jag spöken där det inte finns några? Knappast. Det tycks bara ha blivit så vanligt att ha ett stört förhållande till mat, kropp och träning – maskerat till ”sundhet – att få verkar vara medvetna om det. Jag tror dock att de flesta, innerst inne, vet när deras beteende är osunt och ett sätt att försöka skapa kontroll över kaos eller en flykt från ångest, även om de inte skulle erkänna det öppet och än mindre är beredda att göra något åt det.

Jag gick in i en ätstörning så tidigt att medierna, samhällets förväntningar eller ideal inte låg till grund för det. Däremot blev jag ytterst medveten om de ideal som spreds i medierna och de oerhört motsägelsefulla förväntningar som finns på kvinnor (som kvinna kan jag inte tala för män) när jag skulle hitta ett friskt förhållningssätt och en frisk livsstil. Tro mig, det är lättare sagt än gjort att hitta något friskt och sunt att modellera såväl tankar kring kroppen som beteenden kring mat och träning på. Inte minst när ingen tycks ifrågasätta det.
Min lösning blev att släppa förväntningar och ideal, skippa alla rön om vad som är hälsosamt den här veckan och hitta en egen väg, baserad på fakta om fysiska behov och näring och på vad just jag mår bra av. Och det är inte att varva frosseri med bantning eller att kompensera mat med träning. Äter jag för mycket en kväll, eller två, så känns det, framför allt om jag redan mår dåligt av andra skäl. Men jag agerar inte längre på den känslan. Jag låter den vara, ger inte viktångest något som helst spelrum. Att ge ångest utrymme är att ge den näring och växmån.

Det är inte sunt att äta upp sig till en osund övervikt. Det är inte heller sunt att år efter år banta och tokträna utan att gå ner de kilona igen eftersom man samtidigt fortsätter överäta i smyg. Det är inte friskt.
Det är inte sunt att träna för att hålla ångesten borta.
Det är inte sunt att göra bantning till en livsstil.
Det är inte sunt att träna varje dag, flera pass om dagen, för att tvinga kroppen till en lägre vikt än vad den själv ställer in sig på.
Det är inte friskt.

Jag dömer inte. Jag önskar bara att fler funderade över varför de äter och tränar som de gör, att människor öppnade sina ögon och ifrågasatte de sjuka beteenden som har normaliserats i vårt samhälle.

Vårt ätstörda samhälle.