Rävsax

Jag stirrar på datorskärmen. Gråter. Det är helt tomt i huvudet. En mental version av ”Does not compute”. Hittills idag har jag har fått gjort en tiondel av vad jag behöver göra per dag för en inkomst som gör att jag precis får ihop ekonomin. Jag har en deadline imorgon. Så här har det sett ut alltför länge.

I natt sov jag två timmar. Osammanhängande, en stund i taget mellan halvslummern. Det var inte oron som gjorde mig sömnlös från början; den kröp fram när jag inte kunde slappna av, när försvaren föll undan. Sedan var det kört. Skatten ska in den här veckan. Jag har inte pengar till den. Jag har inte kunnat betala restskatten för förra året. Jag har inte pengar till den. Kan jag betala hyra och räkningar den här månaden? Kanske, om jag maxar krediten igen. Och nästa månad? Och nästa? Det är inte som om jag fått mer energi och fokus de senaste månaderna, eller för den delen jobb.

Jag sitter i en rävsax. Jag kan inte få socialbidrag eller a-kassa eftersom jag är egenföretagare. Om jag lägger ner firman bryter jag villkoren för det uppdrag jag nyligen påbörjade och spolierar möjligheten till den enda försörjning jag haft de senaste 11 1/2 åren. Som om jag ens klarar av att jobba 25% nu…

Jag mår lite bättre, eftersom antideppet tar udden av depressionen. Tyvärr ger det också sömnstörningar (värre än vanligt) och löser vare sig stress, utmattning, bakomliggande faktorer eller det faktum att jag inte klarar av både jobb, ekonomi, hem och resten av tillvaron. Ångestdämpande kan mildra ångest, men inte trötthet, sorg eller den i högsta grad konkreta oron över ekonomin. Jag får inte ihop det, hur jag än försöker. Jag blir bara tröttare och mer stressad. Min läkare ville inte sjukskriva i mer än en månad – pengar jag inte fått – och hur jag mår och hur slutkörd jag är tog hon inte ens med i intyget till Försäkringskassan. Bara depression, ”för det borde de godkänna”.

Jag försöker låta bli att tänka på det. Jag försöker hålla oron borta, tänka att det ordnar sig, jobba på, bita ihop, kämpa på. Inte gnälla över och älta det jag ändå inte orkar göra något åt, inte tjata om hur jag gråter framför datorn, känner att jag går sönder av stress och oro och rädslan för att aldrig komma ur det här. För jag ser ingen utväg, inte på egen hand. Jag försöker se de fina sakerna i tillvaron, träffa vänner, skriva – även om det oftast blir i 140-teckensjok på Twitter – komma ut… Jag har ju en frisk, glad och positiv sida också. Jag kommer alltid att ha den, kunna plocka fram den så fort det finns andra människor runt mig. Hur hopplöst det än känns, hur uselt jag än mår, så kan jag le, samtala, bry mig om andra, se tillvarons magi och skönhet. Det är den sidan som gör att jag överlever.

Men helt ärligt: jag har ingen kamp kvar i mig, och jag vet inte hur länge till jag ska behöva orka.

Vissa blir sjukskrivna, i månader, medan andra helt klart måste fortsätta arbeta sig ännu längre in i väggen. Det är inte rättvist. Jag orkar bara inte bråka med läkare, vården, Försäkringskassan…

Och jag vet inte hur jag ska komma ur den här rävsaxen.

Du hade redan gått

Det var inte du. Det var jag. Det var jag som lämnade dig.
Du hade redan gått.

Jag reste mig upp och gick mot dörren. När jag vände mig om såg du inte efter mig. Oseende ögon, sedan länge.
Du hade redan gått. Du lämnade mig inte, du bara försvann.

Jag saknade dig när jag låg bredvid dig, jag längtade efter dig trots att du borde ha varit precis där. Men du såg inte.
Som om du inte var där. Som om jag inte fanns.

Ja, det var jag som lämnade dig. Men det var jag som ensam bar saknaden. Som att sakna en dimfigur. 

Jag saknar dig inte längre.

Men jag vill att du ska sakna mig.

Att du ska minnas mig.

I den dimhöljda morgonens ljus

Jag vaknar vid 5. Huset är omsvept av mjölkvit, tät dimma som smeker rutorna och gör sikten i det närmaste obefintlig. Det är stilla, rofyllt och vackert. Gatlyktornas ljus lyser suddigt upp töcknet. 

I den dimhöljda morgonens ljus kommer en välbekant längtan över mig.

Jag känner plötsligt en önskan att gå ut och gå upp i dimman, bli en del av den. Låta mig suddas ut, varje cell bli en vattendroppe, som uppgår i det mjuka, vita. När solen stiger kommer dimman att skingras och lösas upp, dropparna glimra till helt kort innan de faller till marken eller dunstar. Att bli till ljus och… försvinna.

 

Det är inte det att jag vill dö, eller inte leva, utan ibland vill jag bara försvinna. Lösas upp, gå upp i naturen, bli något annat.
Jag har avgett livet och mig själv ett löfte om att leva livet fullt ut tills det är slut – i ljus och mörker, lust och olust, lycka och sorg – och längtar efter mer liv, inte ett slut. Men ändå… ibland.
Jag har mycket kvar, min kvot av lycka, kärlek, skratt, lek, åtrå, kyssar och ren och skär lust är inte på långt när fylld. Jag har lust på mer. Men ändå… ibland.

Det ätstörda samhället

Etiketter

Upptar mat, träning, vikt, och tankar på det, en stor del av din tillvaro?

Dietäter du ständigt, men lyckas inte gå ner och behålla en sund vikt för att du överäter i smyg?

Tränar du för att ”få” äta, eller för att du har ätit?

Mår du psykiskt dåligt om du inte tränar, eller tränar för att inte må dåligt?

Anser du ändå att du är frisk?

Vårt samhälle lider av en ätstörning. Ätstörning UNS, utan närmare specifikation. Det uppfyller inte alla kriterier för någon enskild diagnos, men har helt klart passerat gränsen för hälsotänkande och en sund medvetenhet om kropp, mat och träning. Sedan länge. Vi har i åratal sett det i kvällspress, på Internet, i bloggar och i de så kallade ”livsstilsprogrammen”. Och det syns allt tydligare, inte minst på Twitter, där bantning/dieter, mat och träning är ämnen som ligger högt i topp bland vad människor skriver om. Alltför många. Alltför ofta. Det är inte hälsosamt att vara fixerad.

Har du frågat dig själv varför du äter och tränar som du gör? Vilka som är dina motivationsfaktorer?

Fettfrosseri kontra fettnoja, överätning kontra späkning, bantning kontra att unna sig varje dag. Människor tycks helt ha tappat bort självklarheter som att alla näringsämnen är nödvändiga för kroppen, att kroppen är bra på att reglera sina behov och att den som äter mer än vad hen gör av med går upp i vikt, och vice versa. Vad hände med att äta sunt och må bra? Med balans? O nej, nu frossar man på fredag och lördag och går upp och springer innan de flesta har vaknat andra morgnar. Den som tränar flest pass i veckan, eller längst pass, är duktigast, men ingen frågar sig varför hen tränar. Att uppleva sig ha ätit för mycket, eller något ”förbjudet”, ska straffas med träning. Att inte träna, eller att inte följa sin diet en dag, ger ångest. Vari ligger egentligen skillnaden mellan det friska och det ätstörda?

Många, förhoppningsvis de flesta som tränar gör det av rätt skäl, för att de mår bra av det och för att det är en del av en sund livsstil. Detsamma gäller många som äter enligt en viss metod, utan att bara fundamentalister. Det sunda ligger i att göra det som är bra för kroppen och själen, inte av rädsla eller ångest.

När blev bantning en livsstil och inte en kortvarig diet för att gå ner i vikt?

De tankar och resonemang som jag ser i såväl media som sociala medier känner jag igen från mina ätstörningsår. Ser jag spöken där det inte finns några? Knappast. Det tycks bara ha blivit så vanligt att ha ett stört förhållande till mat, kropp och träning – maskerat till ”sundhet – att få verkar vara medvetna om det. Jag tror dock att de flesta, innerst inne, vet när deras beteende är osunt och ett sätt att försöka skapa kontroll över kaos eller en flykt från ångest, även om de inte skulle erkänna det öppet och än mindre är beredda att göra något åt det.

Jag gick in i en ätstörning så tidigt att medierna, samhällets förväntningar eller ideal inte låg till grund för det. Däremot blev jag ytterst medveten om de ideal som spreds i medierna och de oerhört motsägelsefulla förväntningar som finns på kvinnor (som kvinna kan jag inte tala för män) när jag skulle hitta ett friskt förhållningssätt och en frisk livsstil. Tro mig, det är lättare sagt än gjort att hitta något friskt och sunt att modellera såväl tankar kring kroppen som beteenden kring mat och träning på. Inte minst när ingen tycks ifrågasätta det.
Min lösning blev att släppa förväntningar och ideal, skippa alla rön om vad som är hälsosamt den här veckan och hitta en egen väg, baserad på fakta om fysiska behov och näring och på vad just jag mår bra av. Och det är inte att varva frosseri med bantning eller att kompensera mat med träning. Äter jag för mycket en kväll, eller två, så känns det, framför allt om jag redan mår dåligt av andra skäl. Men jag agerar inte längre på den känslan. Jag låter den vara, ger inte viktångest något som helst spelrum. Att ge ångest utrymme är att ge den näring och växmån.

Det är inte sunt att äta upp sig till en osund övervikt. Det är inte heller sunt att år efter år banta och tokträna utan att gå ner de kilona igen eftersom man samtidigt fortsätter överäta i smyg. Det är inte friskt.
Det är inte sunt att träna för att hålla ångesten borta.
Det är inte sunt att göra bantning till en livsstil.
Det är inte sunt att träna varje dag, flera pass om dagen, för att tvinga kroppen till en lägre vikt än vad den själv ställer in sig på.
Det är inte friskt.

Jag dömer inte. Jag önskar bara att fler funderade över varför de äter och tränar som de gör, att människor öppnade sina ögon och ifrågasatte de sjuka beteenden som har normaliserats i vårt samhälle.

Vårt ätstörda samhälle.

30 dagar: Day 19 – Something you regret

Något jag ångrar…

Det finns i själva verket ganska lite jag ångrar i livet. Jag kan ångra saker jag har sagt och gjort som sårat någon jag tycker om. Jag ångrar att jag släppt vissa människor nära och litat på dem, något jag kommer att vara mer varsam med.

Faktum är att jag snarare ångrar det jag inte gjort än det jag gjort. Chanserna jag aldrig tog, orden jag aldrig uttalade, känslorna jag aldrig visade, frågorna jag aldrig ställde. Jag kan ibland känna att jag ångrar att jag inte tagit för mig mer, att jag inte vågat mer, men det är inget jag ältar och går omkring och tänker på. Tanken far genom huvudet ibland, men det är allt. Att gå omkring och ångra är bara slöseri med tid.

Jag ångrar däremot inte, vilket kanske kan förvåna en del, de mörka åren på den andra sidan spegeln, åren med ätstörning. Visst har jag missat det mesta som tillhör de flestas ungdomstid, men det är inget jag saknar. Jag har nog tagit igen det jag vill ta igen. Utan ånger. De åren har ju fört mig hit, gjort mig till den jag är nu. Hur kunde jag ångra det?

Så om jag ska säga något jag ångrar, så är det främst detta: Att jag inte alltid har litat på min instinkt, min magkänsla, och att jag inte har bejakat allt jag är.

Men jag tar igen det nu. Spiller inte tid på ånger.

30 dagar: Day 18 – Your favorite birthday

Födelsedagar är inget speciellt för mig, och det var längesedan de betydde något särskilt. Jag kan inte dra mig till minnes någon födelsedag som sticker ut särskilt, någon jag minns med extra värme. Det finns nog inte någon.

Men årets födelsedag får nog räknas till en av de bättre, åtminstone på senare år. Jag hade funderat på att ordna något enkelt, bjuda hem lite folk, men eftersom jag en vecka före födelsedagen fick en ganska rejäl hjärnskakning som gjorde mig rejält trött struntade jag i det. I stället bokade jag in mig på ett spa med middag och övernattning kvällen före min födelsedag, så jag gav mig själv bra avkoppling, god mat och en natts ostörd sömn. På morgonen kunde jag vakna skönt, fira mig med rejäl frukostbuffé, se solen stiga över klippor och hav från en varm utomhusbassäng och lugnt göra mig i ordning för att åka hem. Det var en strålande solig, men kall dag.

Väl hemma sov jag lite och var sedan bjuden på den bästa sortens födelsedagsmiddag – den som andra lagar – till nära vänner. Enkel trerätters, lite bubbel och praliner, skratt och film. Kort och gott.

Familjefirandet avlöpte lika enkelt: vi gick på Brunch Americain, som visade sig passa även de av syskonbarnen som var med.

Det enda smolket var väl att det hade varit roligare att ha någon vid min sida att fira med. Men… det kommer, det också. Nu vet jag i alla fall att jag med gott samvete kan strunta i att ordna stora kalas – det är faktiskt mycket skönare att lägga den tiden och de pengarna på avkoppling.

När

När tusen tankar surrar i huvudet och blandas med oro så att jag inte kan sova på nätterna.
När känslorna gång på gång rinner över.
När tröttheten paralyserar och kroppen protesterar.
När jag knappt har någon kamp kvar i mig.

När röster från det förflutna åter tränger sig på och påminner om hur djupt jag trodde på och lärde mig att följa deras råd.
När nya insikter ställer gamla ”sanningar” på ända.
När ett helt liv måste läras om.

När grunden har rasat och jag måste bygga en ny bas.
När jag vet vem jag är men gång på gång går vilse och glömmer mig.

När jag inte räcker, inte finner svaren utan bara fler ”hur?”

När jag behöver någon att prata med, någon utanför, någon som lyssnar och förstår utan att döma, som kan säga det jag behöver höra även om det inte är vad jag vill höra, som kan hjälpa mig hitta rätt frågor.
När de jag har vänt mig till sagt ”nej”.

Då vet jag inte längre vart jag ska vända mig.

Jag bär för tungt och orkar det inte ensam, men vem kan hjälpa mig lätta bördan?

Skogstagen

Koltrastens drillar i gryningen. En sång så skön att den överbryggar gränsen mellan världarna. I den trolska halvdagern är allt möjligt, slöjan mellan här och där tunn, på sina ställen omärklig.

Jag sparkar av mig skorna i skogsbrynet och tassar på lätta fötter in i skogen. En matta av barr, gräs och mossa, väl trampade stigar.

Jag kliver genom slöjan, ett par steg in i dunklet och världens ljud är borta, allt utanför stammarnas vägg lämnat bakom mig. Här är jag fri. Här är mitt hem.

Mina fötter känner markerna, varje barr, strå och sten; skogen känner och välkomnar mig.

Fågelsång, kvitter, ett stilla sus i trädtopparna ovanför. Ögonen vänjer sig vid dunklet, jag tråder en lekfull dans mellan trädstammarna.

Här finns mitt liv ristat i stammar och sten, speglat i dammarnas yta, min längtan leker i ängens dimmor och daggkåpans blad samlar mina tårar. Min själ lever i tjärblomster och ängsull, med en kärlek lika blodröd som den hemliga källans näckrosor. Mitt gäckande, pärlande skratt kan höras mellan stammarna, min sångs klanger spelas av linneans spröda klockor, av konvalj och blåklocka.

Mitt hem. Skogstagen.

Jag har druckit månljus i den mörka tjärnens vatten, mött en konung på bländvit snö i silverskenet i en ekglänta, sett korparna leka i skyn.

Jag har dansat med älvorna över kärr och hedar, somnat på mjuk mossa under sammetsblå stjärnhimmel, andats daggfrisk morgon och frostnatt.

De första morgonstrålarna silar in genom stammar och lövverk, tänder kristaller i nattens spindelväv, färgar världen ljusgrön.

Än en stund dröjer sig nattens skuggor kvar, än en stund dansar dimman över ängen, än en stund är du hos mig, älskar till koltrastens sång.

(C) Lisa, 20120121 & 20120206

Bakom svartsjukans murar

”Men jag är så passionerad. Det är därför jag blir svartsjuk.”

Vi har nog alla hört det. Kvinnor och män som skyller sin ibland ganska besinningslösa svartsjuka på passion, på att de älskar den andra så mycket att de inte kan låta bli. Som om svartsjuka var en helt naturlig del av passion och kärlek; om du inte är svartsjuk så älskar du nog inte så värst djupt, då är du nog inte brinnande passionerad.

För mig handlar det inte om vare sig passion eller svartsjuka. Om starka känslor, ja. Starka och brinnande, ibland på gränsen till galenskap (jag säger bara ”kaninkokerska”), men andra känslor.

Som jag ser det, i allt jag har sett av och om svartsjuka i verkligheten såväl som i litteratur och film, handlar svartsjuka för det mesta om två saker: kontroll och egoism. Viljan, eller behovet, av att ha kontroll över den andre och en vilja att äga vederbörande. ”Du är min, bara min.

Är det något annat än kontrollbehov att leta igenom brev, e-post och mobiler? Att göra sig till vän med någons alla vänner på Facebook, Twitter och i andra sociala medier och följa vännernas bloggar för att se om de skriver något om den svartsjukes partner (det har hänt – en väninnas otroligt kontrollbehövande pojkvän spionerade på henne bl.a. genom min då aktuella blogg)? Att leta igenom väskor och fickor, granska kvitton och lukta på kläder efter någon annans parfym?

Är det inte äganderätt som väcker viljan att veta att man är den enda, den viktigaste, den som får allt? Det räcker inte att få kärleken eller uppmärksamheten eller dela livet med sin partner, utan det är allt som gäller. Helst varenda tanke och känsla.

Det finns ett element av tillit som inte kan negligeras. Men där känns det som om vi lämnar svartsjukan och går över till något annat; att söka bevis på faktiska eller anade osanningar eller att hämnas. Att inte kunna lita på någon är hemskt, att inte våga lita på någon är värre. Jag har upplevt båda.

Jag har inte varit oskyldig, inte helt förskonad från svartsjuka, men jag har lärt mig att se vad den handlar om för mig och kan på så sätt släppa den. Jag kan drabbas av lusten att äga, att vara allt för någon, jag kan önska att jag kunde läsa en annans tankar, eller rent av styra dennes känslor. Men samtidigt vill jag inte det. Det rimmar så illa med den frihet jag själv behöver, och med hur min kärlek ser ut.

Jag är passionerad och jag älskar djupt och hett, men fritt. Min kärlek vill inte fjättra någon och slå i bojor, den vill inte äga, lika lite som jag vill bli fjättrad eller ägd. För mig är frihet en absolut grundläggande del av både kärleken och passionen. Sätt en glaskupa över elden och den slocknar. Den finaste kärleken för mig är att välja friheten tillsammans, att älska och ära varandra som individer, i ett gemensamt val, utan att binda eller vingklippa varandra.

Det är inte lätt att våga älska så, men med öppenhet och just kärlek, tror jag att det är möjligt.

Sommardröm

Drömmen lockar.

Doften av solvarm kropp på slitna bryggplankor, vinden som en lätt smekning över huden, vågskvalp mot berg.

En stund av total frihet, utan krav och ansvar.

Bara sol och hav, lätta smekningar då varma kroppar snuddar vid varandra.

Loj passion.

Din arm så nära att jag kan sträcka på armen och röra vid din axel, rufsa om ditt hår, ännu blött av senaste badet.

Jag vadar ut i vattnet, doppar mig hastigt och står med vatten till höfterna, droppar som rinner längs ryggen och glittrar från mina bröst. 

Går upp i elementet, låter mig omfamnas av vattnet, bli ett med det. Står med solen i ryggen och blickar kisande ut över havet. Närvaro.

Med slutna ögon lyfter jag armarna mot himlen, fylls av ljuset, kraften. Lysande, fri, mindre mänsklig än någonsin och ändå aldrig kvinnligare.

Kom till mig när jag står där. Lägg dina armar om mig, dra mig nära. Dela stunden med mig.

 

Du kommer till mig genom vattnet. Lägger armarna om mig och drar mig till dig så att jag känner din nakna lem mot min stjärt. Du nafsar mig i halsen, precis ovanför nyckelbenet, smeker mina bröst, nyper retfullt i ena bröstvårtan. Jag drar häftigt efter andan och lutar huvudet bakåt, mot dig, blottar strupen. Din hand rör sig neråt, under vattenlinjen, och smeker mig lätt. Jag rör min hand och griper lätt om dig. Känner dig hård i min varma hand, livet som pulserar i dig.

Jag vill ha dig där. I vattnet. Nära. Vill att du ska tränga in i mig och förenas i vattnet.

Tätt omslingrade, som två som blir en som är två står vi där. Älskade av sol, och vatten, med droppar som smeker vår hud mellan våra händers smekningar. Ett stim med småfisk kittlar våra ben när de orädda simmar runt oss. Där, i den stunden, är vi sannerligen en del av Naturen. Salig förening.