”Men jag är så passionerad. Det är därför jag blir svartsjuk.”

Vi har nog alla hört det. Kvinnor och män som skyller sin ibland ganska besinningslösa svartsjuka på passion, på att de älskar den andra så mycket att de inte kan låta bli. Som om svartsjuka var en helt naturlig del av passion och kärlek; om du inte är svartsjuk så älskar du nog inte så värst djupt, då är du nog inte brinnande passionerad.

För mig handlar det inte om vare sig passion eller svartsjuka. Om starka känslor, ja. Starka och brinnande, ibland på gränsen till galenskap (jag säger bara ”kaninkokerska”), men andra känslor.

Som jag ser det, i allt jag har sett av och om svartsjuka i verkligheten såväl som i litteratur och film, handlar svartsjuka för det mesta om två saker: kontroll och egoism. Viljan, eller behovet, av att ha kontroll över den andre och en vilja att äga vederbörande. ”Du är min, bara min.

Är det något annat än kontrollbehov att leta igenom brev, e-post och mobiler? Att göra sig till vän med någons alla vänner på Facebook, Twitter och i andra sociala medier och följa vännernas bloggar för att se om de skriver något om den svartsjukes partner (det har hänt – en väninnas otroligt kontrollbehövande pojkvän spionerade på henne bl.a. genom min då aktuella blogg)? Att leta igenom väskor och fickor, granska kvitton och lukta på kläder efter någon annans parfym?

Är det inte äganderätt som väcker viljan att veta att man är den enda, den viktigaste, den som får allt? Det räcker inte att få kärleken eller uppmärksamheten eller dela livet med sin partner, utan det är allt som gäller. Helst varenda tanke och känsla.

Det finns ett element av tillit som inte kan negligeras. Men där känns det som om vi lämnar svartsjukan och går över till något annat; att söka bevis på faktiska eller anade osanningar eller att hämnas. Att inte kunna lita på någon är hemskt, att inte våga lita på någon är värre. Jag har upplevt båda.

Jag har inte varit oskyldig, inte helt förskonad från svartsjuka, men jag har lärt mig att se vad den handlar om för mig och kan på så sätt släppa den. Jag kan drabbas av lusten att äga, att vara allt för någon, jag kan önska att jag kunde läsa en annans tankar, eller rent av styra dennes känslor. Men samtidigt vill jag inte det. Det rimmar så illa med den frihet jag själv behöver, och med hur min kärlek ser ut.

Jag är passionerad och jag älskar djupt och hett, men fritt. Min kärlek vill inte fjättra någon och slå i bojor, den vill inte äga, lika lite som jag vill bli fjättrad eller ägd. För mig är frihet en absolut grundläggande del av både kärleken och passionen. Sätt en glaskupa över elden och den slocknar. Den finaste kärleken för mig är att välja friheten tillsammans, att älska och ära varandra som individer, i ett gemensamt val, utan att binda eller vingklippa varandra.

Det är inte lätt att våga älska så, men med öppenhet och just kärlek, tror jag att det är möjligt.