Jag stirrar på datorskärmen. Gråter. Det är helt tomt i huvudet. En mental version av ”Does not compute”. Hittills idag har jag har fått gjort en tiondel av vad jag behöver göra per dag för en inkomst som gör att jag precis får ihop ekonomin. Jag har en deadline imorgon. Så här har det sett ut alltför länge.

I natt sov jag två timmar. Osammanhängande, en stund i taget mellan halvslummern. Det var inte oron som gjorde mig sömnlös från början; den kröp fram när jag inte kunde slappna av, när försvaren föll undan. Sedan var det kört. Skatten ska in den här veckan. Jag har inte pengar till den. Jag har inte kunnat betala restskatten för förra året. Jag har inte pengar till den. Kan jag betala hyra och räkningar den här månaden? Kanske, om jag maxar krediten igen. Och nästa månad? Och nästa? Det är inte som om jag fått mer energi och fokus de senaste månaderna, eller för den delen jobb.

Jag sitter i en rävsax. Jag kan inte få socialbidrag eller a-kassa eftersom jag är egenföretagare. Om jag lägger ner firman bryter jag villkoren för det uppdrag jag nyligen påbörjade och spolierar möjligheten till den enda försörjning jag haft de senaste 11 1/2 åren. Som om jag ens klarar av att jobba 25% nu…

Jag mår lite bättre, eftersom antideppet tar udden av depressionen. Tyvärr ger det också sömnstörningar (värre än vanligt) och löser vare sig stress, utmattning, bakomliggande faktorer eller det faktum att jag inte klarar av både jobb, ekonomi, hem och resten av tillvaron. Ångestdämpande kan mildra ångest, men inte trötthet, sorg eller den i högsta grad konkreta oron över ekonomin. Jag får inte ihop det, hur jag än försöker. Jag blir bara tröttare och mer stressad. Min läkare ville inte sjukskriva i mer än en månad – pengar jag inte fått – och hur jag mår och hur slutkörd jag är tog hon inte ens med i intyget till Försäkringskassan. Bara depression, ”för det borde de godkänna”.

Jag försöker låta bli att tänka på det. Jag försöker hålla oron borta, tänka att det ordnar sig, jobba på, bita ihop, kämpa på. Inte gnälla över och älta det jag ändå inte orkar göra något åt, inte tjata om hur jag gråter framför datorn, känner att jag går sönder av stress och oro och rädslan för att aldrig komma ur det här. För jag ser ingen utväg, inte på egen hand. Jag försöker se de fina sakerna i tillvaron, träffa vänner, skriva – även om det oftast blir i 140-teckensjok på Twitter – komma ut… Jag har ju en frisk, glad och positiv sida också. Jag kommer alltid att ha den, kunna plocka fram den så fort det finns andra människor runt mig. Hur hopplöst det än känns, hur uselt jag än mår, så kan jag le, samtala, bry mig om andra, se tillvarons magi och skönhet. Det är den sidan som gör att jag överlever.

Men helt ärligt: jag har ingen kamp kvar i mig, och jag vet inte hur länge till jag ska behöva orka.

Vissa blir sjukskrivna, i månader, medan andra helt klart måste fortsätta arbeta sig ännu längre in i väggen. Det är inte rättvist. Jag orkar bara inte bråka med läkare, vården, Försäkringskassan…

Och jag vet inte hur jag ska komma ur den här rävsaxen.