Jag vaknar vid 5. Huset är omsvept av mjölkvit, tät dimma som smeker rutorna och gör sikten i det närmaste obefintlig. Det är stilla, rofyllt och vackert. Gatlyktornas ljus lyser suddigt upp töcknet. 

I den dimhöljda morgonens ljus kommer en välbekant längtan över mig.

Jag känner plötsligt en önskan att gå ut och gå upp i dimman, bli en del av den. Låta mig suddas ut, varje cell bli en vattendroppe, som uppgår i det mjuka, vita. När solen stiger kommer dimman att skingras och lösas upp, dropparna glimra till helt kort innan de faller till marken eller dunstar. Att bli till ljus och… försvinna.

 

Det är inte det att jag vill dö, eller inte leva, utan ibland vill jag bara försvinna. Lösas upp, gå upp i naturen, bli något annat.
Jag har avgett livet och mig själv ett löfte om att leva livet fullt ut tills det är slut – i ljus och mörker, lust och olust, lycka och sorg – och längtar efter mer liv, inte ett slut. Men ändå… ibland.
Jag har mycket kvar, min kvot av lycka, kärlek, skratt, lek, åtrå, kyssar och ren och skär lust är inte på långt när fylld. Jag har lust på mer. Men ändå… ibland.