Något jag ångrar…

Det finns i själva verket ganska lite jag ångrar i livet. Jag kan ångra saker jag har sagt och gjort som sårat någon jag tycker om. Jag ångrar att jag släppt vissa människor nära och litat på dem, något jag kommer att vara mer varsam med.

Faktum är att jag snarare ångrar det jag inte gjort än det jag gjort. Chanserna jag aldrig tog, orden jag aldrig uttalade, känslorna jag aldrig visade, frågorna jag aldrig ställde. Jag kan ibland känna att jag ångrar att jag inte tagit för mig mer, att jag inte vågat mer, men det är inget jag ältar och går omkring och tänker på. Tanken far genom huvudet ibland, men det är allt. Att gå omkring och ångra är bara slöseri med tid.

Jag ångrar däremot inte, vilket kanske kan förvåna en del, de mörka åren på den andra sidan spegeln, åren med ätstörning. Visst har jag missat det mesta som tillhör de flestas ungdomstid, men det är inget jag saknar. Jag har nog tagit igen det jag vill ta igen. Utan ånger. De åren har ju fört mig hit, gjort mig till den jag är nu. Hur kunde jag ångra det?

Så om jag ska säga något jag ångrar, så är det främst detta: Att jag inte alltid har litat på min instinkt, min magkänsla, och att jag inte har bejakat allt jag är.

Men jag tar igen det nu. Spiller inte tid på ånger.