Det var inte du. Det var jag. Det var jag som lämnade dig.
Du hade redan gått.

Jag reste mig upp och gick mot dörren. När jag vände mig om såg du inte efter mig. Oseende ögon, sedan länge.
Du hade redan gått. Du lämnade mig inte, du bara försvann.

Jag saknade dig när jag låg bredvid dig, jag längtade efter dig trots att du borde ha varit precis där. Men du såg inte.
Som om du inte var där. Som om jag inte fanns.

Ja, det var jag som lämnade dig. Men det var jag som ensam bar saknaden. Som att sakna en dimfigur. 

Jag saknar dig inte längre.

Men jag vill att du ska sakna mig.

Att du ska minnas mig.