Koltrastens drillar i gryningen. En sång så skön att den överbryggar gränsen mellan världarna. I den trolska halvdagern är allt möjligt, slöjan mellan här och där tunn, på sina ställen omärklig.

Jag sparkar av mig skorna i skogsbrynet och tassar på lätta fötter in i skogen. En matta av barr, gräs och mossa, väl trampade stigar.

Jag kliver genom slöjan, ett par steg in i dunklet och världens ljud är borta, allt utanför stammarnas vägg lämnat bakom mig. Här är jag fri. Här är mitt hem.

Mina fötter känner markerna, varje barr, strå och sten; skogen känner och välkomnar mig.

Fågelsång, kvitter, ett stilla sus i trädtopparna ovanför. Ögonen vänjer sig vid dunklet, jag tråder en lekfull dans mellan trädstammarna.

Här finns mitt liv ristat i stammar och sten, speglat i dammarnas yta, min längtan leker i ängens dimmor och daggkåpans blad samlar mina tårar. Min själ lever i tjärblomster och ängsull, med en kärlek lika blodröd som den hemliga källans näckrosor. Mitt gäckande, pärlande skratt kan höras mellan stammarna, min sångs klanger spelas av linneans spröda klockor, av konvalj och blåklocka.

Mitt hem. Skogstagen.

Jag har druckit månljus i den mörka tjärnens vatten, mött en konung på bländvit snö i silverskenet i en ekglänta, sett korparna leka i skyn.

Jag har dansat med älvorna över kärr och hedar, somnat på mjuk mossa under sammetsblå stjärnhimmel, andats daggfrisk morgon och frostnatt.

De första morgonstrålarna silar in genom stammar och lövverk, tänder kristaller i nattens spindelväv, färgar världen ljusgrön.

Än en stund dröjer sig nattens skuggor kvar, än en stund dansar dimman över ängen, än en stund är du hos mig, älskar till koltrastens sång.

(C) Lisa, 20120121 & 20120206