Hon rider mig. Griper efter mig med kalla fingrar. Lämnar ingen ro.
Längs min ena vad har det dykt upp en rad med 6 runda blåmärken, som om någon med 6 fingrar hållit hårt om den och kört in fingertopparna i köttet. Längre ner, ytterligare fyra runda märken, en natt yngre. På den andra vaden är märkena större, som efter långa fingrar och en hand.
På båda handlederna finns också märken. Och lite här och där på underarmar, knän, lår, händer, fötter. Som om jag har slagits.
Som om de inre striderna har lämnat spår.
Märkena uppstår spontant. Ibland blir huden först vit på en fläck och sedan breder ett blåmärke ut sig där. Ibland vaknar jag och så är de där. Där huden är tunn, som på händerna, pirrsticker det till, som ett bett, och sedan blommar blodet ut under huden.
Är det marans märken? Inte nog med att hon rider mig genom många kvällar, nätter och dagar, hon lämnar spår också. Vill att jag ska veta att mardrömmen är verklighet, att dag eller natt inte gör någon skillnad. Att hon kan nå mig var och när som helst, att ingen plats är trygg. Hon förebådas av en isande kyla som kommer inifrån. Fasans kalla händer.
Som att dräneras på liv, på värme. Som om livsenergin falnar.
Jag föredrar nog att se det så här, som onda väsen. Det gör det mer levande, på något sätt mer begripligt, när jag kan göra metaforer av det. Och märkena finns där.
Lisigt 