• Om mig

Lisigt

~ Med lätta steg och öppna sinnen

Lisigt

Kategoriarkiv: Morgonord

Är jag rädd för depressionen?

27 tisdag Okt 2020

Posted by Lisa in Livet, Morgonord

≈ 2 kommentarer

Etiketter

depression, närvaro

Jag läste nyligen någon som skrev att hen var rädd för nästa depression. Och jag kan helt relatera till den rädslan, till en fruktan för nästa depression om man flera gånger varit där och kanske, som jag, upplevt att depressionerna blir djupare och längre. Men är jag rädd?

På ett plan är jag; det finns en gnagande rädsla och en iskall fruktan där, den iskyla som jag många gånger känt i depressionen. Den finns där, som Mårrans ensamma kyla, som ett hot. För den är ett hot, ett mycket verkligt sådant. Och den är inte borta, den försvinner aldrig helt. Inte längre. Men jag har lärt mig leva med och acceptera den såpass mycket att jag ibland knappt är medveten om den. Men den finns där, och den är fruktan.

Så är jag rädd? Tja, under den senaste långa, djupa depressionen tröttnade jag på att vara rädd. Jag resignerade inför den. I surrendered. Jag kan känna rädslan och leva ändå, utan att den styr och utan att spjärna mot den. Efter att ha levt i många år med döden som ständig närvaro i vad som är en dödlig sjukdom, och med vad som ibland varit en kamp på liv och död, så accepterade jag det. Rädslan är en fruktan för mitt liv, och för allt som depressionen kan ta ifrån mig och tar ifrån mig när den förvärras (för den är en sjukdom, inte en del av mig), men rädslan är inte jag. Den är inte i livets tjänst. Helt krasst: den gynnar mig inte här. Inte i den här kampen, inte i levandet. Jag lever så länge jag lever. Jag kan inte gå och vara rädd för något som är en del av mitt liv, jag kan inte leva så. Jag kan inte vara närvarande i nuet, inte leva i förundran, om rädslan är vägledande. Och jag lever med närvaro och förundran, lycka och kärlek, nyfikenhet, lust och tro. Jag väljer dem. De är vägledande.

För många år sedan, i en annan kamp, insåg jag att jag levt större delen av livet med rädsla, med rädslor, och hur mycket jag hade anpassat mig efter dem. De stod i vägen för mig. Då lovade jag mig – committed to – att inte låta rädslan styra igen. Det har gjort skillnad. Jag förnekar inte rädslan, jag förminskar inte fruktan, men jag låter dem vara där, känslor bland andra känslor.
Sedan kom en period då mängder av trauman flöt upp till ytan. Den perioden sammanföll med den djupaste depression jag upplevt, och då upplevde jag ett faktiskt hot mot mitt liv, med både traumabearbetning och livskamp samtidigt. Det var en mardröm med så mycket irrationell rädsla för något som inte längre var i nuet, och med verklig fruktan för något som i högsta grad var i nuet. Att leva med så mycket rädsla är fruktansvärt energikrävande. Jag kunde till slut bara acceptera att jag är maktlös inför rädslan, och för mig är det just det som gör skillnaden: i accepterandet ger jag mig frihet att inte längre styras. Egenmakt.

Så jo, jag känner rädsla för depressionen, men jag är inte rädd. Jag är inte mina känslor; jag känner dem. Men jag känner så mycket mer än rädsla och oro, så de får vara där de är. Depressionen också.

Normaltid, vintertid, mörkertid

26 måndag Okt 2020

Posted by Lisa in Livet, Morgonord

≈ Lämna en kommentar

Det blev vintertid. Normaltid – nej, det är vintertid för mig. Mörkertid. Vad betyder ljus på morgonen när det ändå är mörkt när jag går upp, när varje vardagmorgon ändå är för tidig och allt inom mig spjärnar mot och inte vill vakna? Det är den förlorade timmen dagsljus på dagen som betyder något för mig; att det plötsligt är mörkt när arbetsdagen är slut. Det är som om ha förlorat en timme då det gick att vara utomhus, en timme för en skogspromenad hem från jobbet, i skog utan lampor. Jag förlorar en timme till mörkret. Och det behöver jag inte. För mörkret finns alltid där. Mjukt och välkomnande mörker i natten, eller de kalla skuggorna som vill dra in och lägga sig över allt. Att gå in i mörkertiden lockar mig inte.

Nu börjar tiden med många tända ljus varje kväll, mjuka filtar, ombonat, stilla. Vi går mot vilan, och min kropp svarar på naturen. Jag är en del av naturen, naturen är en del av mig. För vart år som går känns det allt tydligare hur årets hjul snurrar i mig. Det är inte naturligt att vara lika aktiv året runt.

Jag söker alltid ljuset; min själ hittar det. Glimtarna som alltid finns. Och allt finns där; förundran, lycka, ljus, kärlek. Under mörkertiden behövs det ännu mer. För jag ser inte alltid lika klart. I år är mörkret redan lite för nära, skuggorna kryper närmare. Jag söker ljus och vilar i mörkret.

Novembermorgon

13 fredag Nov 2015

Posted by Lisa in Morgonord

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

höst, livstecken, november

Regnet knackar försiktigt på fönstret innan hon slår till. Vinden är mindre diskret, sliter i fönstren så att de skallrar i spärrarna och viner runt vindskivorna. Höstens ljud. Men alla sörjer inte vinden. Över takpannorna dansar gula björklöv som om de var små kanariefåglar. Höstens danser.

Mellan skurarna en promenad över gården i 12° och en känsla av vår. Kvittrande talgoxar, tusenskönor i gräsmattan, som fortfarande växer. Kommer den att klippas en gång till?

Hortensiorna har fått nya blommor, höstanemonerna står okuvade i blåsten och olvonen börjar sin höstblomning. Det förunderliga i hur livfull hösten är, hur en blomning tar vid där löven faller och rabatterna faller i sömn. Sött doftande vitrosa blommor på kal kvist. Ett tag till. Gärna länge till.

Dessa nätter

22 onsdag Jul 2015

Posted by Lisa in Morgonord

≈ Lämna en kommentar

Jag sover gott i två timmar. Slumrar resten. In i och ut ur mardrömmar. Med otillfredsställelse som ökar för varje uppvaknande. Irritation när jag sedan vaknar på riktigt, ska stiga upp men är för trött. Jag kan inte sova men lyckas heller inte riktigt vakna.

Kanske var natten en lång ångestattack. Tårar i kudden och skrynkliga svettvåta lakan. Täcket för kallt och för varmt.

Jag vaknar irriterad och full av frågor.
Jag behöver hitta svar.

Gryningsljus

21 tisdag Jul 2015

Posted by Lisa in Morgonord

≈ Lämna en kommentar

Gryningsljus. Jag öppnar fönstret mot morgonen, hör tystnaden brytas av fågelkvitter när dagen vaknar.

Jag somnar snart om, men den här stunden är min. 

14 tisdag Jul 2015

Posted by Lisa in Morgonord

≈ Lämna en kommentar

Somna vid 2. Vakna före 6.
Ligga och lyssna på lekande katters galopp.
Jag vill ut. Jag vill skog. Orkar jag gå upp och ut? Nja. Nej. Snart.

Trött. Så trött.

Uppdaterat: Jag somnar om när klockan ringt, efter tre snoozningar när jag varit uppe, gett katterna mat, och lagt mig igen. Jag ska bara blunda lite, njuta av morgon, sol och blå moln utanför, vila i dagens möjligheter, bara vila lite. Xerxes kommer och skedar, med huvudet på min arm, och jag somnar. Drömmer. Vaknar med en sval vind mot benen, grå moln och vill inte gå upp längre. 

Jag vaknar i saknad

12 söndag Jul 2015

Posted by Lisa in Morgonord

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

saknad

Saknad.
Jag vaknar med en känsla av saknad. Var det en dröm, var det tankar i sömnen? Tankarna tycks ha sitt eget liv, drar upp de mest onda ting, sveper runt mig med hullingförsedda band och piskar, håller sig kvar. Det jag lyckas väja undan och stilla som vaken tränger in i drömmarna.
Det är lömskt att ge sig på mig i drömmarna, där jag inte kan göra något, inte bemöta tvivlen.

Vad saknar jag? Mycket.
Vad saknar jag här, just nu, vilken saknad följde mig ur sömnen? Meningsfulla samtal. Närhet. En delad värld. Delade samtal.

Kudden är våt efter nattens mardrömmar. Och jag lyssnar på regnet porla i stuprören och drömmer mig bort.

Arkiv

Kategorier

Follow Lisigt on WordPress.com

Klicka här om du vill få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Follow Lisigt on WordPress.com

Webbplats byggd med WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Lisigt
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Lisigt
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält