Regnet. En viskning i vinden, en fläkt av regn och kaprifol genom fönstret, ett stilla prasslande mot löven. Lätt, knappt där. Sedan lätta knackningar mot fönsterblecket och fönstret, små slag som om dropparna spelar upp till dans. I varje droppe en ton, i varje droppe en upp- och nervänd värld som rinner längs rutan. En sång som trotsar tiden, når sinnenas tidlösa rum och för mig mellan verklighet och dröm.

Det lockar mig ut. Ut i stilla dans i regnet. En kort promenad runt huset, barfota, i klänning. ”Kom!” viskar det. ”Kom ut till oss och lek!”

Och jag kommer. Nu.