Jo, egentligen visste jag väl. Att jag inte bara kan skriva pliktskyldiga, enkla svar på de olika dagarnas teman. Jag skulle kunna ha gjort som andra jag läst genom åren och bara skummat på ytan lite, men nej – inte jag, inte. Jag är, som jag nämnde i det första 30-dagarinlägget, förtjust i listor och annat som ger mig en möjlighet att lära känna mig bättre, och det är också så jag närmat mig det här. Med stor ärlighet och vilja att söka efter sanna svar, inte enkla. Kanske för stor ärlighet ibland. Men det är så jag gör. Jag skriver tämligen ocensurerat, mer för mig själv än någon annan. Stream of consciousness, eller kanske snarare stream of emotion.
För känslomänniska, det är jag. Jag vet inte hur jag i några decennier kunde tro att jag skulle kunna förneka det, förneka min sanna natur, men så var det. Sedan kom känslorna allt starkare under några år, inte minst från det att jag (åter)upptäckte vem jag är och mitt kall. Att gå igenom utbildningen i Glastonbury utan att känna hade varit omöjligt, och ändå fanns det fler lager att upptäcka… Jag går hela tiden djupare in mot kärnan av mig själv, mot mitt sanna Jag, och vägen dit går genom skuggiga och nattsvarta partier, genom lager på lager av slöjor med gamla föreställningar om mig själv, gamla ”sanningar”, oläkta sår, minnen. Ju längre in jag kommer, desto djupare känner jag allt. Det är oerhört smärtsamt, och ofta skrämmande att möta mig själv i den mörka spegeln, att konfronteras med undangömda händelser, djupt rotade rädslor och minnen, ibland från längre tillbaka än detta livet.
Att skåda in i mig själv för att skriva en del av dessa temainlägg har inneburit att öppna mig för känslor som jag tidigare gömt, smärtsamma minnen, att rikta ljuset mot mörka partier, och – i och med inlägget om drömmar – att ge ord åt rädslor. Djupa rädslor. Men det är dags för dem att komma fram, dags för mig att erkänna och ge röst åt dem, för att inte längre låta rädslorna framstå som sanningar. De är inte sanningar. En något oanad effekt är det dock. Jag trodde nog inte att jag skulle gå så djupt.
Nu är det kanske inte enbart de här inläggen som får mig att skåda djupare, och vandra genom mörka och smärtsamma partier, utan en del av ett större skeende. För första gången på länge känner jag en trygghet och vilja att öppna mig, att inte backa för rädslan och modet att ibland våga luta mig mot någon annan när jag behöver. Det är annars något jag räds; att ta hjälp av andra, att be andra om stöd.
Just idag, i kväll, känner jag mig dock mer än på länge som en Nattens Drottning, en Sorgens Drottning, som med högburet huvud långsamt går genom ett natt med ett regn av tårar glittrande i ögonfransarna. Jag är en sårad liten flicka i en stark och sant lysande kvinnas kropp, omfamnar och läker det oälskade barnet inom mig. Och jag känner mig i ett slag oerhört avlägsen alla andra; som en fjärran ö. Eller på en fjärran ö, högst på toppen i virvlande obeveklig nattstorm, blickandes ut över landet. Himmelen och jorden. Det är en plats jag känner till, där brukar jag återfinna mig vid sådana här tillfällen. Jag på min bergstopp, som en ö över vida vatten under en stjärnklar himmel. Men jag är inte längre helt ensam.
Allt blir bra. Det här är en del av processen. Att känna rädslan, sorgen, saknaden, längtan, är viktigt. Jag bär känslorna som en mantel, utan att huka under dem annat än korta stunder. På andra sidan mörkret finns gryningen.
Lisigt 