Jag säger det direkt: Jag är en lipsill. Jag är lättrörd. Så där så att det stockar sig i halsen och tårarna tränger fram. Oftare för att jag är rörd av skönhet, lycka eller glädje än för att jag är ledsen, frustrerad eller arg, men vid alla starka känslor. Och jag känner starkt, djupt och intensivt, jag lever med alla sinnen.

Jag gråter när jag blir så arg och frustrerad att jag inte får plats i mig själv. Jag gråter när jag försöker och försöker och försöker, och misslyckas. Jag gråter när mörkret är för stort och jag inte hittar vägen ut, när jag känner mig låst, vill för mycket och orken tar slut. När jag är så liten i en alltför stor värld och bara behöver en famn, men ingen finns där.
Jag gråter när sorgen över det jag förlorat och sorgen över det som aldrig blir sköljer över mig.
Jag gråter däremot sällan på begravningar, för min sorg och mitt farväl äger inte rum där. Döden i sig väcker inte mina tårar; det är saknaden och sorgen som gör, och de är mer privata.

Djur får mig att gråta. Jag gråter av vanmakt och vrede åt sommarkatter och djur som misshandlas – något som gör mig så förtvivlad att jag numera försöker stänga av alla sådana tankar, sålla bort nyheter, filmsnuttar, filmer, böcker och Facebookfoton eftersom det helt enkelt inte är vettigt att vilja dö för något jag inte kan förhindra.
Jag gråter av glädje och hjärtnypande lycka åt djur som räddas och har det bra, åt lejonet Christians återförening med sina hussar, åt filmen Eight Below, åt räddningar efter katastrofer, katten Oscar som fick benproteser, katten som blev ledsagare åt en blind hund och hundar som adopterar kattungar.

Den lilla människans storhet får mig att gråta. Allt från prisutdelningar till Susan Boyles audition på Britain’s Got Talent, solskenshistorier, människor som överträffar sig själva och anhörigas stolthet.

Jag gråter av stolthet över barns bedrifter. Barn som sjunger, dansar, tävlar, som utan tanke på prestation bara gör. Jag hade varit den där mamman med en hög näsdukar i knät efter luciatåg, dansuppvisningar, idrott och avslutningar.

Jag rörs till tårar av mäktig körmusik, Cavalleria Rusticana, The Voice, musik som väcker minnen, Den blomstertid nu kommer. Åt fantastisk dans som rör både själ och sinnen, åt att själv nå tillståndet när musik och kropp blir en helhet.

Jag gråter av lycka för andra. Förlovningar och bröllop, graviditeter och förlossningar, deras lycka. Jag gråter när jag fylls av lycka och kärlek, när hjärtat känns som om det ska sprängas av kärlek.

Jag gråter åt skönhet som fyller hjärtat med lycka, helhet och en förnimmelse av evigheten; det må vara musik, dans, bild, ord eller natur; intensiv närvaro, passion. Det som får mig att rysa och som fyller alla sinnen. Av heligheten i ögonblick då tiden står stilla men allt är närvarande.

Raindrops on roses and whiskers on kittens.
Bright copper kettles and warm woolen mittens.
Brown paper packages tied up with strings.
These are a few of my favorite things.

Lite så är det. Det är ofta de enkla småsakerna som får mig att må bättre. Jag är nog ganska enkel.

Solsken, åska, en kattpanna som lutas mot min kind, en puss, ett vänligt ord, ett barns leende och glittrande ögon, den barnsliga nyfikenheten och entusiasmen jag kan känna för livet, en dikt, en bild, en sång.
Stunden när dansen stiger genom kroppen och blir känsla i rörelse.
När ett skrivet ord föder nästa, och nästa, och orden flödar.
När musiken är en del av luften jag andas.

Naturen. Den får mig att må bra.
Vågorna som kluckar eller slår mot stranden, brusande stormhav eller stilla med lekande solglitter.
Skogen som susar, doftar och rör sig runt mig. Stilla och levande.
En blomma som lyser, en doft från ingenstans, en citronfjäril, lekande trollsländor.
Sången från tre olika grodor i samma mosse.

Att se det lilla i det stora, och det stora i det lilla.
Att se det som inte alla ser, och min egen förundran inför det. Inför det levande. Inför livet.
Explosionen av sinnesintryck. Sinnligheten själv.
Stunden av intensiv närvaro, när kropp och själ, hjärna och hjärta är här och nu, en del av allt, när hjärtat liksom växer av kärlek och allt bara är. Helhet. Helighet.

Samtal. Om det lilla, det stora, det skämtsamma, det allvarliga.
Att prata med någon som får mig att tänka och växa genom samtalet.
Att känna tilliten att prata om det svåra, och bli lyssnad på.
En trygg famn att vila i, en varm kram. Närhet.

Allt detta, och mer därtill.

Allt jag finner, och återfinner, mig själv i. Det får mig att må bra.

Det finns mycket som gör mig upprörd. Den dumhet som är ignorans, rasism och diskriminering, den där sortens halvdolda egoism som gör att någon glömmer att tänka på andra än sig själva, människor som tjafsar, diverse uttryck… listan kan göras lång. Nej, det är oftast inte en upprördhet som innebär att det går åt en massa energi, utan vanlig allmän upprördhetsirritation. Några saker retar mig dock mer än andra.

Vissa floskler ger mig spykänslor. Tomma uttryck som inte betyder något, som någon slentrianmässigt slänger ur sig i någon vek imitation av välvilja.
Kämpa på! Det ordnar sig nog, ska du se. Du är stark, det klarar du. Styrkekram.

Rosa sockervaddsfluff ger mig mental diabetes. Tänk er ordbildens motsvarighet till rosa enhörningar i solnedgång och delfiner som hoppar i motljus. Mental sockervadd. Som människor som strösslar med hjärtan och kramar i sociala medier och hela Carpe Diem-sekten med sin blinda tro på att positivt tänkande löser allt.
Carpe Diem är för övrigt ett uttryck jag hatar. Det används i allmänhet av människor som gör allt annat än fångar livet. Det sitter på väggarna hos människor som inte vill sticka ut en millimeter, Solsidan-wannabes som skapar sig en bild av hur de vill verka vara i stället för vad de faktiskt är. Människor som slänger sig med citat och fluff som om de vore kloka och inkännande, men som när man skrapar på ytan inte har några egna kloka ord, insikter eller tankar att komma med.

Oombedda råd och krav på tacksamhet. Framför allt från människor som sedan kräver tacksamhet för sina råd, hur irrelevanta eller oönskade de än är. Och tro mig, när man är öppen med att man inte alltid mår bra får man en uppsjö av just sådana oönskade råd som är långtifrån applicerbara vare sig på mig eller min situation.
De där som kräver tacksamhet utgör för övrigt en kategori med människor för vilka det skulle finnas en särskild krets i helvetet, om det fanns ett sådant, för de ger råd, stöd och hjälp i syfte att samla finhetspoäng för egen del, inte för någon annans skull. Egoism maskerad bakom godhet.

Men det som gör mig mest upprörd av allt är människor som plågar eller överger djur. (Nu talar jag inte om livsmedelsindustrin, utan om att aktivt överge eller plåga djur.) Framför allt katter. Bara tanken på sommarkatter ger mig ont i magen, och jag undviker numera att läsa artiklar eller klicka på länkar om djurplågeri. Det får mig att se rött, vilja utsätta dem för samma smärta och vanmakt och sedan mörda dem. Eller själv dö eftersom jag inte vill leva i en värld där människor gör så utan kännbara straff. Inget gör mig så arg. Inget.

Jag är 5 år och har precis blivit frisk från någon barnsjukdom. Påssjuka, tror jag, eller vattkoppor – jag hade dem båda inom loppet av några månader. Min 4-åriga syster och nästan 2 år gamla lillebror är fortfarande sjuka. Ja, ni vet på det där sättet barn ofta är sjuka: aktiva och gnälliga.

Mamma går ner på staden tillsammans med mormor, medan pappa är hemma med oss barn. När hon kommer hem har hon köpt två små nallar till mina syskon. Jag står bredvid och väntar, men jag får ingen. Hon glömde mig.

Som den duktiga storasyster jag är, jag som snart ska börja förskolan och allt, säger jag bara: ”Jag behöver ingen nalle.”

Ett ögonblick. En händelse som kan te sig liten och trivial, men som vägrat släppa taget om mig. Som, när jag återfann den i ett av minnets mörka hörn, gjorde mig oändligt ledsen för den lilla flickan som stod bredvid och såg andra få men förklarade att hon inte behövde. Flickan som hade lärt sig att vara stor, inte bråka och vara ledsen och visa besvikelse, flickan som redan var van vid att bli glömd. Som än idag blir glömd.

Jag kan inte förstå, kommer aldrig att förstå, hur man kan glömma något av sina barn.
Jag kan inte förstå hur jag så liten kunde vara så samlad.
Någonstans vid den åldern började jag stänga av känslor. Jag förstår varför. För när jag mindes den här händelsen, drygt 25 år senare, så var det med barnets oförstående besvikelse och den vuxnas sorg och ilska över barnets sorg. Barnets ovisade sorg.

Det skär i hjärtat. Det gör ont i själen. Det har inte läkt.

Den här månaden. Ja, augusti har precis börjat, så vad finns det att säga? ”Ett tomt ark.” Klichéartat värre. Almanackan är ganska tom, ytterst lite är planerat. Det känns just nu som ännu en månad av väntan. Och mitt tålamod rinner ut.

Den här sommaren har inte alls blivit vad jag hoppades. Kanske kan en augusti med full sommar ta igen det. Soldagar, varma nätter, havsbad. Fräknar, blåmärken och glassar. Kanske kan jag ta mig ut mer, tanka en massa sol, hav och minnen att ta med mig in i vintermörkret. Kanske får jag må bättre. Kanske kan det äntligen vända.

Jag försöker se det positivt, skrapa ihop hoppet.
Det är lite skört nu.

Så ”This month” blir för mig en bön och en förhoppning om en sommarmånad som räcker mig genom vintern.