Etikettarkiv: Makt

Jaha, Finland?

30 måndag Maj 2011

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Finland inför nya ID-kort för utlänningar. Bruna ID-kort. Vuxna finländare får blå ID-kort och minderåriga lila kort. Anledningen är, enligt projektledaren Ismo Parviainen i Aamulehti, att underlätta övervakningen. De blå ID-korten är nämligen även giltiga som resehandlingar, medan de lila och bruna korten inte kommer att vara det.

Olika ID-kort för finländare och utlänningar, ID-kort som dessutom har olika egenskaper och ska underlätta övervakningen – det ger lite obehagliga vibbar. Vad blir nästa steg? Tygmärken på kläderna så att det blir ännu lättare att övervaka människor? Inopererade chip? Eller varför inte placera utlänningarna inom särskilda områden, så att man lätt kan ha koll på dem?

Nej, Finland, det här känns inte som 2011.

A Safe World for Women

01 torsdag Apr 2010

Posted by in Politik och samhälle

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,


Nätverket Women for A Change har startat kampanjen A Safe World for Women inför 2011 års 100-årsfirande av den internationella kvinnodagen. Det är 100 år då mycket har hänt, men där ofantligt mycket finns kvar att göra.

1993 antog FN Deklarationen om avskaffande av allt våld mot kvinnor, eller Declaration on the Elimination of Violence Against Women:

Staterna bör fördöma våld mot kvinnor och bör inte åberopa någon sed, tradition eller någon religiös hänsyn för att undvika sina åtaganden vad gäller dess avskaffande. Staterna bör med alla lämpliga medel och utan dröjsmål bedriva en politik som syftar till att avskaffa våld mot kvinnor (Kvinnokonventionen.se)

17 år senare har var tredje kvinna, runt om i världen, någon gång i livet blivit slagen, tvingad till sex, eller på andra sätt utsatt för övergrepp. Varför är det så tyst om detta?

Varje år forslas ungefär 800 000 människor över gränserna i människohandel (trafficking). 80 % av dem är kvinnor och flickor. Handeln med kvinnor och flickor är den snabbast växande kriminella verksamheten och på god väg att bli mer lönsam än droghandeln – och minst lika korrupt. Varför gör inte våra regeringar mer?

Kvinnlig könsstympning påverkar cirka 130 miljoner kvinnor och flickor. Varje år utsätts ytterligare 2 miljoner flickor för det. Varför händer det inget?

Upp mot 70 % av kvinnliga mordoffer mördas av sina manliga partner – pojkvänner, sambor, makar. Varför pratar inte människor om det?

Världen spenderar 300 000 gånger mer pengar på vapen än vad FN lägger på att eliminera våld mot kvinnor. Varför?

Det är dags att bryta cirkeln. Det är hög tid att kräva att kvinnor värderas likadant som män, att kvinnans människovärde jämställs med mannens, i stället för att hon ses som en vara.

Tillsammans kan vi åstadkomma en förändring. Tillsammans kan vi bilda världens största folkrörelse för att avskaffa alla former av övergrepp mot kvinnor och flickor:
trafficking, slaveri, påtvingad prostitution, våldtäkter i och utanför äktenskapet, misshandel, våld i hemmet, kvinnlig könsstympning, sexuella övergrepp och trakasserier, samt den tortyr och det psykiska, fysiska och sexuella våld som begås av statsmakter.


En säker värld för kvinnor är en säker värld för alla. Besök A Safe World for Women, se filmen här ovanför, reagera och ta ställning – här på hemmaplan också. Visa var du står och var du har dina värderingar. Vi går till val i höst. Hur viktig är kvinnofrågan för dig?



Tystnaden tafsarnas bästa vän?

16 tisdag Feb 2010

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Mer om Ekots undersökning om sexuella trakasserier inom film- och teatervärlden. Undersökningens resultat har helt klart fått ett stort genomslag i våra medier och bloggar (läs till exempel vad Fi Västra Götaland och Callisto skriver), och man kan ju önska att det blir en förändring nu.

Jag har hört flera äldre skådespelerskor säga saker i stil med att detta har pågått sedan deras yngre dagar inom teatern/filmen och att det var värre förr. Som om det skulle vara någon ursäkt. Hur kränkande måste det inte vara att som utsatt av sexuella trakasserier vända sig till en äldre kollega och mötas av att det var värre förr eller att man får tåla det för ”han är ju som han är”. En dubbel kränkning. Då är det inte konstigt att såpass få av de utsatta skådespelarna vänder sig till sina chefer, skyddsombud eller fackrepresentanter. Inte heller om cheferna eller de arbetstagaransvariga är män och således skulle kunna vara en del av av strukturen.

Ett problem är att många, enligt Teaterförbundets ordförande Anna Carlson så många som 70%, har korttidskontrakt, vilket givetvis gör fackärenden lite komplicerade. Finns det skyddsombud och fackrepresentanter på filminspelningar? Vilka regler gäller för den som anställs över en teateruppsättning?

Resultatet innebär att vi måste börja samarbeta med arbetsgivarorganisationen svensk scenkonst för att hantera det här, och nu är arbetsgivaren med oss. SvD

Sture Carlsson, förbundsordförande i just Svensk Scenkonst (arbetsgivarnas organisation), hoppas att situationen inte är så illa som det ser ut att vara och påpekar att det inte går att ändra anställningskontrakten, men att de ska anordna chefsseminarier. Är inte det lite som att daska cheferna på fingrarna och säga ”fy dig”? Fast samma Sture Carlsson säger också följande:

– Man arbetar med sin kropp och sina känslor och kommer mycket nära varandra. Ibland går det fel och det som ska vara privat blandas samman med det yrkesmässiga. SvD

Sexuella trakasserier är inte något privat som inte ska blandas samman med det yrkesmässiga. Det är inte bara något som går fel, någon som trampar över gränsen mellan professionellt och privat. Det är fel. En fysisk relation mellan två samtyckande människor är privat och ska inte blandas samman med jobbet, men sexuella trakasserier handlar om något som en person blir ofrivilligt utsatt för. Det går inte att säga att sådant ska inte förekomma på jobbet och sedan släppa diskussionen. Framför allt inte som företrädare för cheferna.

– Man bör kanske också veta att inom en skapandeprocess finns mycket ångest och sexualitet är ett av de sätt som ångest kommer till uttryck i. SvD

Det här blir bara barockt. Skulle just manliga konstnärer vara mer ångestdrabbade än kvinnliga, och skulle sexuella trakasserier vara deras sätt att självmedicinera sin ångest? Eller är det bara ytterligare ett förlegat sätt att släta över situationen, lägga skulden på det manliga konstnärliga geniets bräckliga känsloliv, något som han inte själv kan styra över och därför inte kan hållas ansvarig för och undvika att ta tag i situationen?

Jag har under många år haft ångest då och då, svårare och lättare, och inte så sällan i samband med just skapande av olika slag. Men jag har inte kanaliserat min ångest genom sexuella trakasserier; tanken har aldrig ens slagit mig. Beror det då på att jag saknar Y-kromosom och penis, på att jag inte är en Stor och Viktig Konstnär eller på något annat? Det finns faktiskt inga ursäkter för att trakassera någon annan eller rentav ta sig makten över en annan människas kropp. Inte konstnärssjäl, inte ångest, inte frustration – det finns INGA ursäkter. Och det är lite farligt när en företrädare för arbetsgivarna inom teatern tycks släta över det som nu synliggjorts som ett stort problem som om det bara är en harmlös liten känsloyttring. Sexuella trakasserier hör lika lite hemma i film- och teatervärlden som i skolan eller på bandet på Volvo.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljerot reagerar i alla fall och kommer att kalla till sig både arbetsgivare och fackorganisationer med anledning av Ekots undersökning.

–Som jag förstår är det arbetsledarna, det vill säga regissörer, chefer och producenter som står för trakasserierna. Då är det skulle jag vilja säga ytterst graverande. Det här är ett ju gemensamt ansvar för fack och arbetsledningen, det finns nog rätt mycket att ta tag i, säger hon. GP

DO Katri Linna reagerar på scenkonstbranschens reaktioner på uppgifterna, inte minst bristen på förvåning hos arbetsgivarsidan:

–Kommentarerna bekräftar snarare en bild som verkar vara gängse. Det är förvånande. Det här är inga normala siffror i sådana här sammanhang. GP

DO anser att diskrimineringsfrågorna borde vävas in i befintliga kollektivavtal och läggas in i arbetsmiljölagstiftningen, i stället för att frågorna, som nu, puttas runt på såväl arbetsgivar- som facksidan utan att någon tar tag i dem.

–Vill de verkligen nå resultat, och det hoppas jag, stoppa då in en bestämmelse i kollektivavtalet som gör tydligt vad som förväntas av arbetsgivaren i såna här frågor, och gör det möjligt för arbetstagarsidan att direkt utkräva de åtgärder som behövs. Det ger en helt annan tillit, framför allt till facket, säger DO. GP

Men ett annat faktum kvarstår: De drabbade håller tyst. Så länge de inte talar om problemet, anmäler, protesterar, våga vara besvärliga och säga Nej i stället för att köpa möjligheten till fler jobb med ett pris som innebär fortsatta trakasserier, så kommer arbetsgivarna inte att få veta att det finns. Tystnaden vidmakthåller strukturerna. Om tillräckligt många säger NEJ, sätter ner foten och förklarar att det räcker nu, en kvinnas kropp är hennes egen, så borde det vara långt från omöjligt att förändra situationen, och göra det ganska snabbt.

Det är inte den drabbade som ska tiga och skämmas av rädsla för att bli av med jobbet, utan förövaren. Men för att den förändringen ska ske måste kvinnorna sluta tiga. Det är kvinnor som i högst grad drabbas, och vi har alla ett ansvar för att stå på oss och sluta tiga bort eller släta över trakasserier och egenmäktigt förvarande gentemot våra kroppar, och att stötta våra medsystrar som höjer sina röster.

Mer om sexuella trakasserier på teatern

15 måndag Feb 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Sveriges Radio Ekot publicerar nu sin stora undersökning om sexuella trakasserier på teatern, och det är ganska talande resultat:

Nästan hälften av de kvinnliga skådespelarna har utsatts för sexuella trakasserier. Det är en ganska hög siffra. När man hör och läser om de enskilda berättelserna handlar det om grova skämt, kommentarer om vad någon vill göra med kvinnan ifråga, förslag, tafsande och rena våldtäktsförsök. Att döma av omfattningen ser det inte ut att vara enskilda händelser utan något som förekommer systematiskt inom teatervärlden. Om det sedan förekommer mer där än i andra branscher får vara osagt.

Det som skrämmer lite är den överslätande och ursäktande attityd som förekommer, och som såväl män som kvinnor varit (är) en del av. De manliga skådespelarna som kränker sina kvinnliga kollegor ursäktas med ”han är ju så där”, att det inte är så farligt och att ”du får tänka på att han är en väldigt stor konstnär”. Som om det borde göra någon skillnad. Att någon är konstnär eller geni eller vad det än vara månde ger honom/henne aldrig någonsin rätt till någon annans kropp!

Kanske kan en sådan här undersökning som belyser omfattningen av trakasserierna leda någonvart, öppna för en dialog inom teatervärlden, göra att de utsatta kvinnorna och männen börjar prata öppet om trakasserierna i stället för att tiga och ta emot. Kanske kan det leda någonvart när det ger svarta rubriker i medierna. För teatercheferna verkar inte ha gjort något, i den mån de ens har varit medvetna om problemet. Att döma av vad Staffan Böhm säger i P1 Morgon har han inte varit särskilt medveten om problemet.

Staffan Olzon säger till Kulturnytt att han mycket möjligt kan ha utsatt medarbetare för sexuella trakasserier genom åren (det är skönt att någon faktiskt erkänner att de har varit en del av den här kulturen) men att han funderar över det här problemet:

– Det är inte lätt att säga ifrån till en teaterchef. Man kan svälja en hel del. Därför man vet att man kanske inte får nåt jobb nästa termin.

Även regissör Sara Giese funderar över det svåra i var gränserna går.

– Det är ju det som jag funderar på idag. Var går gränsen? Vad är det som jag har utsatt skådespelare för som egentligen inte är tolerabelt? Som skådespelare är man i händerna på en regissör. Man överlämnar sig rätt mycket och sen efteråt tänker man kanske: vad fan är det jag har varit med om?

Det är inte en lätt fråga att avgöra var gränsen går för när en människa känner sig kränkt, oavsett intention, men början till en lösning måste ändå gå i en ökad öppenhet och ett klimat där det är tillåtet att prata om kränkningarna. Tillåts de att ske i det fördolda kommer de att fortsätta ske; riktar man ljuset mot dem och faktiskt pratar om dem så finns det en möjlighet till förändring. Det är än en gång tystnaden som är de befintliga strukturernas bästa vän och möjliggörare.

Barbariska sedvänjor och ett stort feltänk i hederskulturen

04 torsdag Feb 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Jag vet inte hur många som undgått DN:s artikel den 4 februari om en 16-årig flicka som begravdes levande i Anatolien (Turkiet). Hennes ”brott”? Hon hade manliga vänner. Den här typen av barbariska sedvänjor lever kvar än idag, och inte bara i Turkiet, Pakistan, Afghanistan och andra avlägsna delar av världen. Hederskulturen finns även bland oss. Den ser inte likadan ut överallt, men den finns och är en del av det pågående kvinnomordet.

Att en kvinna drar vanära över släkten genom att prata med en man, eller ha manliga vänner, bygger på en otroligt mystisk syn på kvinnans heder och sexualitet. Mig veterligt har en kvinna aldrig blivit vare sig av med oskulden eller gravid av att samtala med någon (möjligen med undantag av den där jungfrufödseln) och för de allra flesta kvinnorna i världen leder ett samtal inte med säkerhet till sex. Tror männen i de här kulturerna på fullt allvar något annat? Eller handlar det om något så enkelt som att kvinnan ifråga inte blint lyder sin fars order om att i princip vara hemma och osynlig för världen?

Men det som verkligen förbryllar är att det är kvinnorna som straffas om de blir våldtagna. Genom att bli stenade, levande begravda, levande brända, ihjälslagna, skjutna eller förskjutna. Var sker felet i att inte se att ansvaret väl borde ligga på den aktiva parten, förövaren, och inte på offret? Är det inte förövaren som dragit skam över släkten och borde straffas? Vi vet ju att våldtäkter används som vapen för att dra skam över såväl familjer som släkter och folkgrupper – varför är det då den drabbade som ska straffas? Ska man se till barbariska sedvänjor hade Eddans blodsfejder tett sig lite mer begripliga. Men att straffa offret? Nej, det är helt obegripligt och drar i min syn att se det bara ytterligare skam över familjen.

Det ska bli spännande att se hur det turkiska rättsväsendet behandlar den mördade flickans gripna far och farfar. Om Turkiet blundar för barbariet borde kanske den där dörren till EU bli lite trögare att öppna (och ja, jag tycker att man borde kunna dra tillbaka medlemskap för länder som inte klarar av att uppfylla mänskliga rättigheter).

Det här är bara ytterligare en av raden av nyheter om kvinnovåld och kvinnomord, det som Per Wirtén har kallat för ”männens globala krig mot kvinnorna” (se bl.a. Expressen den 17/1) som möter oss dagligen. Det går inte att slå upp en tidning utan att läsa om nya våldtäkter och våldtäktsförsök, kvinnomord, -misshandel, -våld och -förtryck, av såväl fysiskt, psykiskt, strukturekonomiskt och socialt slag. Någonstans måste någon reagera. Vi är många som reagerar, men än så länge är det många som bara bläddrar vidare. Jag kanske låter tjatig, men vi får den värld vi skapar och accepterar och jag kan inte acceptera det här.

Stop Rape Now

31 söndag Jan 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

“The extreme violence that women suffer during conflict does not arise solely out of the conditions of war ; it is directly related to the violence that exists in women’s lives during peacetime.”
–Women War Peace: The Independent Experts’ Assessment, UNIFEM 2002

Upp till 500 000 kvinnor våldtogs under folkmordet i Rwanda, så många som 64 000 i Sierra Leone och över 40 000 i kriget i Bosnien-Hercegovina. 4 500 i en enda provins i Kongo-Kinshasa på bara 6 månader, och varje dag blir hundratals kvinnor våldtagna i Darfur.

Det här är inte bara enstaka handlingar som begås av individuella soldater, utan en militär taktik i syfte att dra vanära över och demoralisera kvinnor, slita sönder samhällen och kontrollera befolkningar.

Många kvinnor och flickor utsätts för tortyr och stympning inför ögonen på sina familjer, andra görs gravida för att förändra den etniska balansen i regioner. Alla drabbas av de fysiska, känslomässiga och sociala följderna av våldtäkt.

Det här måste få ett slut, men vi behöver er hjälp. Tillsammans kan vi åstadkomma en förändring genom att hjälpa till att ändra de attityder som vidmakthåller våld mot kvinnor, genom att förändra lagar och politik som låter förövarna gå straffria, genom att stå enade för att sätta stopp för detta brott mot mänskligheten. Tillsammans kommer vi att sätta stopp för våldtäkter.
Stop Rape Now: UN Action Against Sexual Violence In Conflict (eller UN Action) är ett samarbete mellan 12 FN-organisationer i syfte att sätta stopp för sexuellt våld i krig och konflikter. För precis som jag skrivit om tidigare pågår detta, i detta nu, 2010. Det handlar inte om individers snedsteg eller lust att kränka kvinnor, utan är ett systematiskt vapen som drabbar flickor och kvinnor. Sexuellt våld i konflikter är ett brott mot mänskligheten, könsmord, och en mycket medveten strategi för att förödmjuka och demoralisera motståndare, skrämma befolkningar och ödelägga samhällen och familjer. Kvinnor och flickor utsätts dessutom för sexuella övergrepp och utnyttjas av dem som har till uppgift att skydda dem.

Många tycks betrakta det sexuella våldet som en tragisk men ofrånkomlig konsekvens av konflikter och flyktingströmmar, en attityd som låter förövarna förbli ostraffade och tystar offren. Det är också en återspegling av att kvinnan och hennes kropp inte anses tillräckligt mycket värda för att resa sig upp i en gemensam protest. Brott mot mänskligheten är inte något som kan lösas på lokal basis, utan en fråga för oss alla. Vi har alla ett ansvar att agera, att inte sitta tysta.

UN Action drivs av några grundprinciper (från UN Actions broschyr; min översättning):
  • Våldtäkt är inte en ofrånkomlig konsekvens av krig. Det måste stoppas.
  • Könsbaserat våld, inklusive sexuellt våld, är ett brott mot grundläggande mänskliga värden och rättigheter.
  • Försök att sätta stopp för och svara på sexuellt våld måste även riktas mot könsskillnader, värna om och stärka kvinnors rättigheter och ge kvinnor ökad egenmakt (empowerment).
  • Kvinnor är ofta ledande i kampen mot sexuellt våld och för fred. Deras röster måste vara vägledande i arbetet och handlingsprogrammen.
  • Det är mycket viktigt att män och pojkar på ett konstruktivt sätt är delaktiga i arbetet för att hjälpa till att förhindra och svara på sexuellt våld i konflikter.
  • Fungerande metoder och befintliga program mot sexuellt våld måste förstärkas.
  • Sexuellt våld i konflikter och straffrihet för förövare av dess brott är några av historiens största tystnader.
  • Vi har alla en skyldighet att agera.

Ja, vi har en skyldighet att agera, att ta del av vittnesmålen utan att vända bort blicken och vilja glömma. De som utsätts för våldtäkter och övergrepp i krig, och överlever, har ingen chans att glömma. De är våra medsystrar. Kan vi verkligen förtränga det våld som kollektivt riktas mot oss som kvinnor? Kan vi klicka bort webbsidan, stänga av TV:n, bläddra vidare i tidningen och glömma det vi sett, glömma det som dagligen drabbar andra kvinnor? Du frågar dig kanske vad du kan göra, vilken skillnad du kan åstadkomma, men genom att skriva om det, prata om det gör du redan mycket för att medvetandegöra och ifrågasätta. Alla stora förändringar måste börja hos oss själva. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.


Vi må vara förskonade från krig, men inte ens i vår s.k. civiliserade del av världen går kvinnor fria från sexuellt våld, eller könsbaserat våld. I stort sett varje dag läser jag om nya våldtäkter – till och med i den här bittra vinterkylan! – och det går inte en dag utan att jag påminns om hur kvinnor betraktas som mindre värda och deras kroppar bemöts med hat och likgiltighet. Det är mycket möjligt att några av er tycker att jag tar i och tjatar om den här frågan, men hur skulle jag kunna göra på något annat sätt? Jag vet att jag har varit ytterst förskonad från det könsmord som pågår i hela världen, men är också själv i högsta grad medveten om det jag har drabbats av och de följder det har och har haft för mig. För hur stark, fri och självständig jag än är, så kommer jag ibland på mig med att av rädsla hålla tillbaka mig själv för att undvika att hamna i situationer som jag redan upplevt. Kvinnor ska inte behöva vara rädda för att vara sig själva. Och det är vi själva som måste revoltera mot rädslan, räta på ryggen, lyfta ögonen från marken och med fast blick förkunna att det räcker nu. Vi är värda att försvara och försvaras, ingen har rätt att kränka oss i vare sig ord eller handling. Det måste börja med att vi vet om vårt värde och står upp för det, och för rätten att försvara oss.

Det kungjordes idag att Margot Wallström av FN-chefen Ban Ki-Moon har utsetts till FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krigsdrabbade länder. Det är bland annat det här arbetet, realiseringen av FN-resolution 1820 om sexuellt våld i krigsdrabbade länder, men också om kvinnors utsatta situation generellt i dessa länder och deras roll i återuppbyggnaden efter en konflikt. Jag hoppas att hon kan åstadkomma något och inte minst att hon kan aktualisera den här frågan i svensk politik.

Besök Stop Rape Now, ta del av vittnesmålen och gör det du kan för att ändra de rådande attityderna. Blunda inte. Låt inte tystnaden fortsätta.

Könsmord och könssjälvmord 2010

29 fredag Jan 2010

Posted by in Citat

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Det här är delvis en uppföljning och fortsättning av inlägget Kvinnors tystnad ett samhällsproblem? från den 22 januari. Men det är också en reaktion på en krönika, ett blogginlägg och tankar som spinner vidare utifrån det enorma samhällsproblem som könsmord, gendercide, utgör.


Katrine Kielos skriver i sin ledare i dagens Aftonbladet, Kvinnohatet är vår tids största skam, på temat kvinnohat och det våld som kvinnokroppen utsätts för runt om i världen. Hon tar sitt avstamp i den etymologiska definitionen av ordet vagina som ”slida, skida”, dvs i betydelsen svärdsskida. Mannen betraktar kvinnan som ett hölje åt hans svärd. Och i det sexuella våldet som äger rum i såväl krigshärdar (bl.a. Kongo Kinshasa idag, tidigare i Bosnien Herzegovina) som i våra så kallat civiliserade områden använder han inte bara sitt skinnsvärd för att penetrera och fylla henne, utan även vapen och diverse tillhyggen. Ofta med livslånga men till följd. Det här sker idag. 2010. Jag undrar nu som jag undrade när jag förra veckan läste Per Wirténs ”Könsmördare” i Expressen varför det är så tyst om det. Varför säger ingen något, varför blir det inte ett ramaskri?

Och så undrar folk varför jag är feminist…

Callisto skriver ett mycket välformulerat svar på Kielos ledare, Om hatet mot kvinnokroppen, där hon frågar sig var omvärldens fördömande finns.

Jag tror tyvärr att en anledning till att detta inte sker ännu i den grad man kunde önska eller förvänta sig, är kvinnosynen också i den ”civiliserade” världen. Kvinnan är helt enkelt inte så mycket värd ännu, inte ens den egna inhemska modellen, att det skulle vara intressant att ge sig ut i världen för att försvara vår rätt till våra kroppar, och våra liv.

Tyvärr är jag böjd att hålla med. Det är mycket lättare för oss som påstår oss leva i den civiliserade världen att vända bort blicken, stänga av TV:n, gå tillbaka till Facebook och glömma. Att vi genom vår tystnad accepterar är det nog få som tänker på. Vår passivitet blir ett tyst godkännande av det som sker våra medsystrar – det våld som dagligen drabbar vårt kön, vår kollektiva kvinnlighet.

Jag upprepar än en gång Ursula Le Guins ord:

The power of the harasser, the abuser, the rapist depends above all on the silence of women.

Det är inte männen som ska resa sig upp i protest och hävda vårt värde som kvinnor, utan vi kvinnor. Så länge vi accepterar att kvinnokroppen behandlas som ett objekt för mannens maktbehov och lustar kommer det att pågå; så länge vi tiger om det könsförtryck och könsmord som pågår, accepterar vi det. Jag kan inte acceptera att den i mitt tycke helt fantastiska kvinnokroppen reduceras till ett hål för mannens behag att göra vad han vill med. För vad är ett hål egentligen? Tomhet, ett intet, något man inte behöver ta hänsyn till för det finns ju inte. Hålet är avsaknad av innehåll. Är det så ni vill bli betraktade, systrar?

Men hatet mot kvinnokroppen går längre än till det rent fysiska sexuella våldet, längre än till de systematiska fysiska, psykiska, sociala och ekonomiska kränkningarna mot kvinnor. Det riktas mot kvinnor på ett mycket mer sinnrikt sätt, nämligen i form av skönhetsindustrin. Att skapa och underblåsa kvinnors osäkerhet över sina kroppar, rent av hat mot sina kroppar, är ett mycket effektivt sätt att hålla kvinnor på plats och få oss att frånta oss själva mycket av den kraft och makt vi egentligen besitter. Det blir ett perfekt sätt att få oss att förminska oss själva, hindra oss själva från att ta plats i samhället, från att leva den enorma styrka som kvinnor besitter (vi kan ju för sjutton hakar föda barn – det kan inte en man!), och tar fokus från orättvisorna och könsdiskrimineringen. Skönhetsen är helt enkelt ett mycket effektivt vapen för att hålla kvinnan tillbaka, fast i ett fälla av osäkerhet och kroppshat.

Den som är osäker är mindre benägen att ställa sig upp och protestera, och lätt att få tyst på. Det räcker ofta med en kränkande kommentar om en kvinnas utseende för att hon ska bli tyst. Efter andra världskrigets relativa uppsving för kvinnornas värde i samhället kom en motreaktion i form av en fokus på kvinnan som söt prydnad vid mannens sida, den perfekta hemmafrun vars uppgift var att i lugn och ro skapa det perfekta hemmet och ta hand om den perfekta familjen. Nu behövdes hennes tjänster inte längre på arbetsmarknaden. Och många kvinnor lydde. Kvinnan reducerades åter till ett objekt. Till en mottagare av handlingar, inte utförare av dem.

Skönhets- och modeindustrierna är mångmiljardbranscher. De ändlösa raderna med bantningspreparat och kosmetiska ingrepp, underviktiga modeller och retuscherade reklambilder säljer genom den osäkerhet som många kvinnor har; osäkerheten inför sitt eget värde i en värld där målet alltför ofta tycks vara perfektion. Inte minst den perfekta kroppen och det perfekta utseendet. I stället för att ta makten över våra liv och kroppar försöker alltför många av oss att förminska och förändra, objektifierar kroppen i stället för att inse att den är en del av oss och något vi kan använda för vår enorma styrkas och lyskrafts skull. Det pågår dagligen och stundligen en självobjektifiering av kvinnokroppen, som är ett lika stort hot som könsmord. Som faktiskt är ett allvarligt led i samma könsmord, om än i mindre våldsam form och utan andra förövare än vi själva. Genom hatet mot våra kroppar objektifierar vi oss själva och begår våld mot våra kroppar och vår kvinnlighet, mot oss själva. Det är disempowerment i händerna på oss själva. Hur ska vi kunna resa oss upp och protestera, höja våra röster och raka i ryggen stå starka i ljuset av vår enorma styrka om vi förminskar oss själva och berövar oss denna styrka? Om vi gör oss till samma tomma objekt som männens svärdsskidor? Är inte det ett långsamt könssjälvmord?

I vissa länder sker könsmordet genom mord på flickbebisar, abort av flickfoster, systematiska våldtäkter och mord på kvinnor, hedersmord, kvinnomisshandel som undgår straff eller rentav sanktioneras av stater, brister i vården för kvinnor och flickor, politisk och ekonomisk diskriminering; i andra stater sker det genom att kvinnor lockas och luras att glömma bort vilka de är i osäkerhet över och hat mot sina egna kroppar. Resultatet blir detsamma. Kvinnorna förblir svaga, tysta, tigande. Det är vår tystnad som låter det fortsätta. Accepterar du? Det gör inte jag.

Kielos frågar sig också vad i kvinnans kön det är männen hatar så. Kanske att vår ”erektion” inte sviktar och sviker på samma sätt som deras kan? Eller att vi kan ”go for hours” om vi så vill? Att den utövar en så stark lockelse på dem att de ibland ballar ur? Att vi kan utöva denna lockelse, men säga nej om vi inte vill? Jag förstår verkligen inte.

Jag förstår inte heller varifrån detta hat kommer, eller denna rädsla som lett till hat. Men jag förstår en sak: Vi kan säga nej. Vi har en plikt att säga NEJ om vi inte ställer upp längre. Jag har sagt mitt nej. Har du?

Mona Sahlins väska eller olika regler för män och kvinnor?

23 lördag Jan 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Få har väl undgått debatten om Mona Sahlins väska. En Louis Vuitton-väska som var en 50-årspresent har än en gång aktualiserat såväl Jantetänkande som härskartekniker, småsinthet och den alltför uppenbara inställningen om att kvinnor shoppar och ägnar sig åt lyxkonsumtion, medan män investerar när de lägger ner mångfalt större belopp på lyx som stadsjeepar och klockor. Det blir tyvärr bara alltför uppenbart att debatten inte egentligen handlar om Väskan, utan är ett illa förtäckt försök att underminera förtroendet för Mona Sahlin. För ja, hon är en kvinna som genom att ha lyckats och nå en maktposition sticker ut. Den som sticker ut ska vi sätta på plats, framför allt om hon är en kvinna. Därför har det verkligen stuckit mig i ögonen när andra kvinnor blir en del av drevet och använder samma gamla unkna härskartekniker mot sina medsystrar.


I Aftonbladet skrev Katrine Kielos att det inte finns någon mall för hur kvinnor med makt ska klä sig och att Mona får lägga sina pengar på vad hon vill. Hon kontras av Lena Mellin som tycker att det är ”inte särskilt smart, kanske till och med dumt” att bära en väska från ett av världens lyxigaste märken.

Ska en kvinna som företräder ett politiskt parti som vill avskaffa klyftorna i samhället inte ha rätt att bära vilken väska som helst, eller vilka kläder som helst? Här handlar det inte ens om något som Sahlin själv har köpt, utan om en present. Småsintheten och missunnsamheten skriker från indignerade människors sidor på nätet. Skulle drevet ha gått om Sahlin hade haft en 50-kronorsväska från H&M? Hade det varit bättre om hon kom med en Kånken, eller en ICA-kasse? Kan någon av alla indignerade skribenter tala om hur Mona Sahlin borde klä sig och vilka accessoarer hon borde ha – och tala om varför? Och sedan göra likadant med Fredrik Reinfeldt.

Göran Greider går så långt som att säga att Mona Sahlins väska är ett hot mot socialdemokratin. Nej, inte bara mot socialdemokratin, utan mot planeten. Denna väska är ett utslag för konsumismen, livsfarlig konsumtion som hetsar människor att handla mer och mer i en konsumistisk kedjereaktion.
Men än en gång: Väskan var en present. Och varför är det alltid kvinnor och vår konsumtion som kritiseras, i socialdemokratins eller miljöns namn? Greider räknas själv till en höginkomsttagare och för att framstå som kanske lite mer trovärdig de ideal han basunerar ut kanske han solidariskt borde dela med sig av sina inkomster, som lär uppgå till över 700 000 kr om året.

Varför är det ingen som tar en närmare titt på våra manliga politikers statussymboler – deras kostymer, skor, slipsar, klockor, bilar? Är det bara kvinnorna som ska granskas?

Konsumtionsforskare Magdalena Petersson Macintyre förklarar i DN att det handlar om genuskodade tolkningar av konsumtion:

Det uppfattas som onödig lyx med kvinnors handväskor samtidigt som mäns konsumtion snarare uppfattas som investeringar, som något viktigare.

I kritiken av konsumtionsmönster och konsumtionssamhället är könsperspektivet oerhört uppenbart och det blir tydligt att det finns djupt rotade tendenser att se ned på kvinnors beteenden; kvinnor shoppar, män investerar. Men det är större än så. Det är på något sätt OK för en man att tjäna pengar och visa upp sina statussymboler, men det är långt ifrån lika OK för en kvinna att göra det. Då finns där snart ett koppel bittra och missunnsamma kvinnor som kritiserar henne, och som i kritiken riktar sig inte mot det hon gör utan mot hennes utseende och person. I klassisk härskarteknisk anda. Männens kritik behövs inte ens; kvinnor är tyvärr alldeles för bra för att trycka ner varandra. Frågan handlar givetvis egentligen inte om miljö eller konsumtion: den handlar om kön.

Claes Borgström lyfter detta perspektiv genom att påpeka att Fredrik Reinfeldts klocka kostar 13 gånger mer än Mona Sahlins väska.

Vi gör uppenbarligen skillnad på mäns och kvinnors lyxkonsumtion.
Detta är naturligtvis inget annat än ett klassiskt uttryck för könsmaktsordningen där männen upphöjs för ett beteende medan kvinnorna skuldbeläggs för samma sak.

…

Varför upphöjs en kostymklädd man med märkesklocka på handleden medan en kvinna med en 6 000 kronorshandväska etiketteras som ansvarslöst slösaktig? Låt oss slippa att härskartekniker används mot kvinnliga politiker i valrörelsen och låt konsumtionsdebatten fortsätta – men utifrån ett jämställt perspektiv.

Ja, tack! Ska vi fokusera på vad politikernas kläder och accessoarer kostar ska vi väl åtminstone göra det jämlikt. Men tyvärr har det blivit en del av den journalistiska bevakningen att uppmärksamma Mona Sahlins, Maud Olofssons och andra framstående kvinnors utseende och framtoning, medan deras manliga kollegor i högre grad uppmärksammas för sina handlingar. Tyvärr räknas kvinnor som shopoholics och män som samlare. Tyvärr får en kvinna inte visa att hon är framgångsrik medan mannen premieras för det. Hans halvmiljonkronorsbil väcker beundran, hennes sextusenkronorsväska förlöjligas och ses som en symbol för såväl miljöförstörande lyxkonsumtion som ökade klassklyftor.

Är det inte dags att släppa de här förlegade mönstren nu? Lite mer fokus på sakfrågor vore trevligt. Så färre härskartekniska påhopp på kvinnor, fler sakliga diskussioner om varför fokus blir så här skevt. Och låt oss slippa mer väskfjomperi.

Kvinnors tystnad ett samhällsproblem?

22 fredag Jan 2010

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Sedan jag skrev inlägget ”Det får räcka nu – om den manliga kulturelitens trakasserier” har jag fortsatt att följa debatten i medierna. Det har dels handlat om just hur den manliga kultureliten (eller en del av den) uppför sig och tillåts uppföra sig; ett tillåtande som beror på omgivningens tigande; dels om hur en del debattörer gått in för att kritisera debatten genom personangrepp på de kvinnliga debattörer som har uttalat sig kritiskt mot dessa trakasserier; dels om kvinnors utsatthet i stort och hur kvinnans kropp och sexualitet betraktas.

Bland de artiklar jag har läst finns bland annat Katarina Wennstams ”Avslöja kulturelitens tafsande alfahannar” i Aftonbladet den 19 januari. Även Wennstam skriver om den manliga kulturelitens beteenden och den mytiska genikulten, och det samtidiga undervärderandet av det kvinnliga konstnärskapet. Unga kvinnliga skådespelerskor förväntas i stort sett att ta emot sexuella kommentarer och närmanden från äldre manliga kollegor, och det tycks ha blivit så accepterat att det endast i undantagsfall kommer ut utanför teatern. Det framstår med all icke önskvärd tydlighet att manliga konstnärer behandlas på ett helt annat sätt än sina kvinnliga kollegor. Det som ursäktas en man skulle helt fördömas hos en kvinna.

Per Wirtén skrev i Expressen den 17 januari om Könsmördare; om ”männens globala krig mot kvinnorna”. Vid det här laget vrider säkert många på sig och tycker att det är en kraftig förenkling, och dessutom diskriminerande. Men är det verkligen diskriminering? I Sverige anmäls nästan 30 000 fall av mäns våld mot kvinnor, men bara en tredjedel leder till åtal, och ytterligare färre till straff. Tänk då också på att mörkertalet är enormt. Dessa siffror är bara en bråkdel av situationen för världens kvinnor, i något som faktiskt är ett globalt problem, kanske rentav att betrakta som könsmord, gendercide.
Wirtén nämner att det under de senaste 50 åren har mördats fler flickor mördats, just för att de är flickor, än antalet män som har dött i krig. Varje årtionde dödas fler flickor än antalet människor som har mördats under 1900-talets samtliga folkmord.

Flickfoster aborteras, nyfödda flickor dödas eller lämnas att dö; kvinnor misshandlas, våldtas och dödas systematiskt som politiskt maktmedel och osystematiskt som en del av ett system där mannen visar sin styrka genom övergrepp; kvinnor får inte tillgång till adekvat hälsovård, eller för den delen förlossningsvård; kvinnor könsstympas; kvinnor bränns levande eller får syra kastat på sig; våldtäkter utreds inte; kvinnor förhindras genom det Saudiarabiska förmyndarsystemet att leva ett fritt och rättvist liv, eftersom deras rörelser kontrolleras av manliga förmyndare.

Detta pågår idag, år 2010, och ingen säger något. Makthavarna tiger, tidningarna skriver inte om det. Det kan i sammanhanget tyckas trivialt att klaga över att några kända skådisar och artister tafsar på kvinnor, men det är en del av samma övergripande förtryckt och skeva syn på kvinnan och hennes kropp. På kvinnligheten. Är det inte mer än hög tid att förändra den synen?

Det får räcka nu – om den manliga kulturelitens trakasserier

16 lördag Jan 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Den senaste veckan har jag läst många artiklar, debattinlägg och bloggar om den manliga kulturelitens fortsatta objektifiering av kvinnors kroppar, trakasserier, elitism och andra utslag för sin egen manliga fåfänga. Den utlösande faktorn har varit den arbetsrättsliga anmälan mot Operans balettchef Marc Ribaud för sexuella trakasserier. Ribaud hade redan innan han fick tjänsten vid Operan fått kritik för just sexuella trakasserier, och att han ändå tillsattes, och dessutom till viss del försvaras av Operans chef, Anders Franzén, ger en fingervisning om att det där med sexuella trakasserier tydligen inte tas på alltför stort allvar på Operan. Eller för den delen inom kultursfären. (För den som inte är insatt i hur ett balettkompani fungerar, så är det balettchefen som tillsätter roller i balettuppsättningarna, vilket innebär att alla dansare i Operans kår är utelämnade till Ribauds vilja; något som antagligen gör att man inte riktigt vågar höja rösten.)

Callisto skrev i torsdags ett läsvärt blogginlägg på detta tema, Sexistiska svinerier okej bland kultureliten?, och det har under veckan även dykt upp ett antal debattinlägg och artiklar om hur manliga skådespelare upprepade gånger handgripligen har trakasserat kvinnliga kollegor och blivande kollegor, hur manliga författare tar sig rätten att verbalt trakassera och förlöjliga kvinnliga kollegor och så vidare. Det framstår tyvärr med all icke önskvärd tydlighet att en stor del av den manliga kultureliten har en minst sagt mossig kvinnosyn och verkar anse sig ha rätt att objektifiera kvinnan och ta sig ungefär vilka friheter de vill mot hennes kropp – för att de är kända män, eller?

Åsa Beckman skrev igår en artikel i DN om den manliga kulturelitens beteenden, Manliga genier med rätt att svina, om hur Stig Larsson på slutet av 1990-talet slängde ur sig en rejält sexistisk harang mot henne, efter att under ett föredrag lagt stor tid på att mer eller mindre idiotförklara just Åsa Beckman. Och han gjorde det oemotsagd. Ingen sa ifrån, ingen trädde till Beckmans försvar. Inte ens hon själv. Någonstans har det byggs in en föreställning om att man som kvinna måste acceptera att reduceras till kropp; en kropp som är tillgänglig för männen att trakassera och kränka nästan som de vill. Detta fortgår än idag.

I stället för att reagera med ilska vid kränkningarna och aktivt försvara sig genom att slå tillbaka och höja sin röst för att säga ifrån reagerar alltför många med ett passivt försvar; de backar undan och tiger. Ja, det är otroligt kränkande att reduceras till kropp och kritiseras inte för det man gör, utan för sitt utseende, men så länge vi kvinnor ger männen rätt att göra det genom att acceptera och tiga så behåller de den rörelsefriheten. Vår tystnad vidmakthåller deras makt och bemäktigande över våra kroppar. Är det verkligen så vi vill ha det?

Jag förstår att man som (ung) kvinna i en mansdominerad kultursfär känner sig svag och utsatt och är rädd att inte få jobb om man blir känd som besvärlig, men är lösningen verkligen att spela med i männens sexualiserande machospel?

Är lösningen att acceptera, låta sig reduceras till en tillgänglig kropp och därigenom bevara den manliga kulturelitens beteenden, eller är den att stå upp för sin rätt att behandlas med respekt och kräva att behålla makten över sin egen kropp? Antalet kvinnor i kultursfären är inte bara en handfull, och där finns många starka, intelligenta kvinnor som vet att använda sina röster. Varför reser de sig inte upp gemensamt och förklarar att det räcker nu. Nu är det slut på gubbväldet och männens trakasserier. Och det handlar inte bara om kultureliten.

Att tiga är att tyst acceptera. Det är att bevara maktordningen. Det är att genom passivitet lämna walkover och ge männen rätt att fortsätta reducera och trakassera. Det är inte rätt.

SF-författarinnan Ursula Le Guin har uttryckt det här bra:

The power of the harasser, the abuser, the rapist depends above all on the silence of women.

En man har aldrig rätt att kränka en kvinna, på något sätt. En kvinnas kropp är alltid hennes egen och borde inte vara något hon behöver försvara. Men som det ser ut idag måste vi kvinnor stå upp och försvara våra kroppar. För att göra det måste vi börja med att faktiskt tycka att de är värda att försvara, att vi är värda att försvara. Hur ska vi annars kunna försvara oss?

Det måste vara grunden för allt kvinnligt självförsvar: Jag har något som är värt att försvara. Jag är värd att försvara.

Den kvinna som inte tycker att hon är värd att försvara gör inte heller det. Då blir det kanske bara ett indignerat uttalande om hur kränkt hon kände sig i efterhand; utan handling, utan påföljd. Den som verkligen tycker att hon är värd att försvara tillåter ingen att ta sig friheter mot henne; säger ifrån direkt och låter sig inte kränkas. Hon tar inte emot. Hon är inte passiv.

Männens makt bibehålls av kvinnornas tystnad. Av kvinnornas acceptans och tillåtelse av trakasserierna. Det får räcka nu.