I kveld er gatene fylt av kjærlighet. (1)

Förra lördagen, den 23 juli 2011. Jag vaknar tidigt, vid fem, efter bara ett par timmars sömn. Ruskar på mig för att komma tillbaka till min kropp, till verkligheten utanför drömmen. Drömmen dröjer sig kvar. Av ren vana sträcker jag ut handen, tar mobilen, kollar twitter. Ser ett twitterinlägg om 80 döda i Norge och fryser till is. Illamående, ofattbar chock och sorg som en klump i magen. Det kan väl inte vara sant? När jag gick och lade mig talade de om kanske 10 skjutna… Bläddrar i inläggslistan och hittar en tweet från en nyhetsbyrå.

Går in på nrk.no och får det bekräftat. 80 skjutna barn, ungdomar och vuxna på Utøya. Tårarna rinner. Ser polisens presskonferens från tre på natten, hör vad de säger men kan inte förstå. 80?! Försöker somna om. Det går inte. Väntar in den första nyhetssändningen kl 6. Följer sedan direktsändningen från NRK i mobilen. Dåsar bort med lillkatten bredvid mig. Den förmiddagen försvinner i ett töcken av nyhetssändningar, ofattbarhet och sömn. Jag funderar på att skriva något, men kan inte. Mina reaktioner kan inte göra det rättvisa, och det handlar inte om mig. Det handlar om döda unga, om spillda liv, om ofattbar grymhet.

Det börjar komma in vittnesberättelser, och jag ser genom dem, känner genom dem, vad de varit med om. Scener som hämtade ur en film, men på riktigt. Rädsla, död, blod, skott. För varje vittnesskildring trillar tårarna och iskylan hänger kvar. Det är overkligt. Det är på riktigt. Jag läser blogginlägg, tittar på nyhetssändningar, hör intervjuer och försöker förstå. Hör Jens Stoltenbergs lugna, trygga stämma mitt i kaoset. Även han påverkad, drabbad, men samlad, värdig och utan hat.

–For meg er Utøya mitt ungdomsparadis som i går ble forvandlet til et helvete. (2)

Ungdomarna på Utøya var där på sommarläger med AUF. Den sortens sommarläger som är fullt av glädje, entusiasm, unga möter likasinnade, vänner för livet, blir förälskade, diskuterar politik och liv, drömmer om en bättre framtid, spelar fotboll, dansar disko, smyger ut på Kärleksstigen för sin första kyss, förlorar kanske oskulden i ett tält eller på en klippa. Det ska vara en idyll, ett utsnitt ur paradiset, fullt av glädje, ljus och liv. Därför blir tragedin så mycket större. Men också beslutsamheten i att inte låta hat och våld segra.

Jag var på sommarläger som 16-åring. Inte politiskt, men ändå. Jag minns hur det var, spänningen, förväntan, drömmarna, framtidstron. Känslostormar, vänskap, glädje. Innebandy, kantinmat, badning. Att sitta i en buss och skratta tills jag hade ont i magen och nästan kissade på mig med nya vänner. Att sjunga med och dansa till MTV vrålhögt, grilla och spela biljard. Se vänners förälskelser men själv stå utanför. Komma hem och prata världens lustigaste dialekt efter att ha hängt med vänner från Abbekås, Kumla, Stockholm och Överkalix och plockat upp allas dialekter. Att mitt i något sådant kunna mötas av besinningslöst dödande…?

Vi er et lite land, men vi er et stolt folk. Vi er fortsatt rystet av det som traff oss, men vi gir aldri opp våre verdier. Vårt svar er mer demokrati, mer åpenhet og mer humanitet. Men aldri naivitet.

 Ingen har sagt det finere enn AUF-jenta som ble intervjuet av CNN: ”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen.” (3)

Jag ser, hör, gråter, sörjer – men mitt liv går vidare. För samtidigt skrattar jag, känner livslusten i kroppen, växer mig starkare för varje tår jag släpper fram. Jag fylls av kärlek, inte hat. Jag gläds åt den solidaritet som väcks i sorgen, en genuin medkänsla över nationsgränserna.   Och jag äcklas av alla som försöker vinna politiska poänger på det som hänt – oavsett partifärg. Det är ovärdigt.

Han tok noen av de vakreste rosene våre. Men han kan ikke stanse våren. (4)

Den här veckan har jag gått en balansgång mellan mediernas känslofrosseri och en vilja att stänga av. Jag har känt förtvivlan över en värld där något sådant här kan hända. Jag har känt ilska över medier som dag efter dag frossar i detaljer kring Anders Behring Breivik, hur jag möts av hans åsikter och bild så fort jag ser en löpsedel, medan hans offer tycks vara ointressanta. Jag har valt att känna med det som hände, att låta sorgen finnas där utan att ta över. Och jag väljer att inte hata.

Inga ord kan göra det som hände ogjort. Inga tårar kan ge döda barn, syskon, vänner och föräldrar livet tillbaka. Vi kan bara dela sorgen, ge av vår styrka och medkänsla, och arbeta för den värld vi själva tror på och vill se. Jag väljer kärlek, öppenhet.

Jag skrattar igen. En spontan, naturlig glädjeyttring visar att livet går vidare. Jag känner lust, jag längtar, jag lyser, jag retas och fnissar. Sorgen över dem som dött, lika naturlig som sorgen över alla andra som dött, dör och kommer att dö runt oss, finns alltid kvar parallellt med livet som fortsätter. Vi ler igen, vi skrattar till och med igen. Det innebär inte att vi glömmer, någonsin. Bara att sorgen aldrig segrar.

Referenser:

(1) Kronprins Haakon, blomsterceremoni i Oslo, den 25 juli 2011

(2) Jens Stoltenberg, presskonferens den 23 juli 2011

(3) Jens Stoltenberg, minnesgudstjänst i Oslo Domkyrka, den 24 juli 2011

(4) AUF-ledaren Eskil Pedersen, blomsterceremoni i Oslo, den 25 juli 2011