Livet går vidare.

Under den senaste månaden har jag hela tiden levt med försöken att förstå det som hände i Norge den 22 juli. Det ofattbara. En människas hat som bragte 77 människor om livet. Men det som består är inte hat. Utan kärlek. Ljus. Solidaritet. Sorgen som en stärkande kraft, något som skapar en vilja till något bättre. Inte hämnd.

Skillnaden mellan den amerikanska hämndretoriken efter den 11 september 2001 och Jens Stoltenbergs ord om mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet efter den 22 juli 2011 är milsvid. Den talar sitt tydliga språk. Hat kan lätt föda mer hat. Låt oss inte gå den vägen.

Två texter har särskilt berört mig den här månaden. Den ena – ”Til Ungdommen” av Nordahl Grieg (tonsatt av  Otto Mortensen) – har sjungits vid flera av de minnesceremonier som har hållits. Det är lätt att förstå varför. Den har mer än något annat kommit att symbolisera minnet av och sammanhållningen efter det som hände.

Til Ungdommen
av Nordahl Grieg

Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm –
vi deg til strid!

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må – men:
øk det og styrk det!

Stilt går granatenes
glidende bånd
Stans deres drift mot død
stans dem med ånd!

Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!

Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.

Ubygde kraftverker,
ukjente stjerner.
Skap dem, med skånet livs
dristige hjerner!

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.

Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.

Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.

Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.

Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!

 

Den andra texten, ”22 7 2011”, skrevs av Lars Saabye Christensen och framfördes av Aksel Hennie vid den minnesceremoni som hölls i Oslo Spektrum igår, den 21 augusti. Texten publicerades idag, den 22 augusti, i Aftenposten. Samt här.

22 7 2011
av Lars Saabye Christensen

rammet av flamme og skygge
slipper jeg alt jeg har i hendene
og ser: tingene mister sin vekt
himmelen mister sin farge
vinden mister sine seil
tankene mister sin tyngde og ordene sin mening
natten mister sin morgen
dagen mister sin sol

jeg ser: sorgen etter et hardt materiale
vi er sorgens arbeidere
vi hamrer den, bender den og bøyer
og former den
til vi ser: sorgen har ikke
tilbakevirkende kraft

å minnes de døde er å huske dem
slik de levde
i øyeblikk og år, i time og sekund
å ære de døde er å oppfylle deres liv
selv om ingenting blir det samme

rammet av flamme og skygge
slipper vi alt vi har i hendene
og løfter en rose
rosen har rett

så samle dine blomster i en vid bukett
samle ditt lys for å se gjennom mørket
samle din glede for å bære all gråt
samle ditt håp for å holde på drømmen
samle dine tanker for å tåle all tvil

så samle ditt menneske
samle våre medmennesker
samle oss sammen