Etikettarkiv: Försäkringskassan

Försäkringskassan – vad finns det att säga?

18 fredag Mar 2011

Posted by in Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Efter fyra veckors officiell sjukskrivning (med sjukintyg) ringer en handläggare och talar om att de inte kommer att godkänna de första veckorna, då jag inte hade intyg eftersom jag inte kom mig för att ringa vårdcentralen och sedan fick vänta några dagar och inte orkade tjata om att bakåtdatera intyget, och att jag inom kort kommer att få en bekräftelse om att de har tagit emot mitt ärende. Den kommer efter fem veckor och säger ungefär så mycket som att de har tagit emot handlingarna och ska behandla mitt ärende, samt räkna ut hur stor ersättning jag ska få. Trots att det var förifyllt på sjukförsäkran jag fyllde i vilken SGI som skulle användas för beräkning. Eventuell ersättning, bör jag tillägga, eftersom de inte tycks ha börjat behandla ärendet – mer än att jag inte har rätt till ersättning för hela tiden. Och så de där 7 karensdagarna som riksdagen lagt på oss egenföretagare.

Idag, en halv vecka senare, kom ett brev till: nu vill de ha ett nytt sjukintyg för tiden från efter den första månaden för att kunna behandla ärendet. Vad?! Kan de inte behandla den tid de har fått? Nu ligger visserligen intyget från förra veckan, på ytterligare 2 veckors halvtidssjukskrivning, i ett kuvert bredvid mig på skrivbordet, men ska det verkligen vara så att en sjukskrivning måste gå ut innan de behandlar ärendet och skickar ut pengar? Det är inte som att jag kommer att få särskilt mycket pengar heller; 50 % av min alltför låga inkomst, och så bara 80 % av det, blir typ väldigt lite. Men det känns mer och mer som att man måste ha en buffert för flera månader när man blir sjukskriven, eftersom det är den tid det tar innan man eventuellt får ersättning. Den bufferten hade jag en gång, men de senaste årens lågkonjunktur har effektivt eroderat den, och idag har jag inga marginaler.

Det där sociala skyddsnätet som fanns i folkhemmets Sverige när jag växte upp tycks inte finnas längre. Inte som egenföretagare i alla fall. Man ska vara frisk och rik för att ha det bra här. Minsta svaghet, eller ”särskilda behov”, innebär försämrad ekonomi och att man behöver stå på sig för de rättigheter som borde vara självklara. En chans att komma tillbaka i en takt som innebär att man bygger upp en långsiktigt hållbar situation finns det inte rum för. Jag misströstar över det samhälle som vuxit fram och börjar bli dyrt och heligt trött på att ständigt oroa mig för pengar och för när nästa totala energidipp kommer. Jag har inte kunnat arbeta heltid på flera år, men utan någon hjälp från staten eftersom jag inte räknat med att kunna få sjukskrivning ändå eftersom diagnos ”extrem trötthet” antagligen inte är hållbar. Tack vare att jag är min egen har jag ändå kunnat skapa ett arbetsliv som jag kan anpassa hyfsat helt på egen hand, men när konjunkturen blev sämre, villkoren försämrades så orkade jag inte jaga nya uppdrag i tillräcklig omfattning, parallellt med allt annat, och bufferten försvann bit för bit. Av såväl pengar som stresstålighet och energi. Men som egen verkar det inte finnas några alternativ, det är bara att bita ihop och köra.

Dagens öööh: Fånge får skadestånd för magsår

02 onsdag Feb 2011

Posted by in Aktuellt

≈ 1 kommentar

Etiketter

Barometern.se har en liten blänkare om hur en fånge på fängelset i Kalmar får 22 000 kr i skadestånd för att han mår psykiskt dåligt och har fått magsår av oron över att inte veta vad som ska hända från dag till dag. Han bedöms dessutom av sina problem, sömnsvårigheter och viktnedgång ha fått 2% medicinsk invaliditet.

Detta i ett system där graviditet inte berättigar till sjukskrivning, ens vid svåra besvär och där människor med långt mycket värre problem än oro och magsår utförsäkras. Här har vi någon som själv orsakat sin situation genom att begå ett brott som är så allvarligt att han har dömts till fängelse, och som finner fängelsemiljön stressande, och får skadestånd och en invaliditetsklassning. Bisarrt!

Magsår behandlar man med antibiotika, lite viktnedgång är det få som dör av och jag misstänker att många, däribland jag, lever med både sömnsvårigheter och i stort sett konstant oro och stress över att inte veta hur tillvaron ska se ut från dag till dag (i mitt fall om jag kommer att ha jobb eller om jag kan betala både hyra och skatt nästa månad). Då känns det här rätt så skevt.

Hur många som lever i ovisshet, stress och mår dåligt får någonsin sina besvär prövade som ”medicinsk invaliditet”? Skulle man kunna döma Försäkringskassan till att betala skadestånd för samma problem som den här mannen tycks ha lyckat få ut sitt skadestånd för – de är väl ändå orsaken till långt värre oro och stress?

Allt fler unga får förtidspension

27 torsdag Jan 2011

Posted by in Aktuellt, Fri(sk)het, Mänskliga rättigheter

≈ 3 kommentarer

Etiketter

Jag hörde på Ekot i morse att antalet unga förtidspensionärer ökar, trots att antalet nya förtidspensionärer generellt sett minskar. Fast det heter förstås inte förtidspension, utan sjuk- och aktivitetsersättning. Som kan vara tidsbegränsad eller permanent. Socialförsäkringsminister Ulf Kristofferson kommenterar detta i SvD med att  ”Det är inte rimligt, det är en politisk katastrof att det blivit så här”, men att man inte ska pressa ut människor på arbetsmarknaden.

Det är helt klart att något måste göras. Dels handlar det om att inte slentrianmässigt ge aktivitetsstöd i stället för studiestöd till personer i särskolan, för att man har ett begåvningshinder innebär på inget sätt att man inte klarar av ett arbete. Det är en grov fördom! Detsamma gäller funktionshinder av alla de slag, där det verkar som att man hellre slussar in personer i bidragssystem och förtidspension än att bry sig om att skapa tillgängliga arbetsplatser och individuellt anpassade arbetssätt och -tider. I vissa fall är det så enkelt som att någon kan behöva assistans för att sköta ett jobb, någon annan kanske inte kan arbeta samma tid varje dag, en tredje behöver en anpassad arbetsplats. En funktionsnedsättning innebär inte att man är helt ofungerande, och det är ett enormt resursslöseri att förtidspensionera människor som, på sina villkor, skulle kunna arbeta.

Men det handlar också om ibland något diffusa psykiatriska diagnoser, generaliserade utmattningssymtom, ångest, depression och liknande. Som påfallande ofta lämnas utan vare sig rehabilitering eller stöd från vård eller försäkringskassa, och inga som helst planer för hur individen ska bli bättre och komma tillbaka till ett så normalt liv som möjligt. Den som en gång har fått en förtidspension, vad den än kallas, hamnar lätt mellan stolarna. Och om vederbörande själv får höra att ersättningen och den nedsatta arbetsförmågan är permanent kan vi ju gissa vad det gör med tron på den egna förmågan. Det är inte alla som orkar bråka. Ju längre tid man är borta från arbetsmarknaden eller studier som ung, desto svårare är det att ta sig in. Men svårt är inte omöjligt.

Jag blev själv sjukpensionär som 24-årig student (läs en kort artikel om det här), med en första tidsbegränsning på två år (min läkare föreslog ett år, försäkringsläkaren som jag aldrig ens pratade med sa på rak arm två) på grund av svåra ätstörningar och djup depression. Jag fick ingen rehabilitering, inget stöd från FK, ingen aktivering – ingenting. Trodde de på fullt allvar att man kan vila sig frisk? Var det någon annans ansvar att erbjuda (re)habilitering? Hade jag inte varit så förbannat envis och prestationsdriven så hade jag mycket väl kunnat acceptera att jag var kroniskt sjuk, och då hade jag nog varit kvar där, inte bara i förtidspensionen utan även i ätstörningen. Men det gjorde jag inte. Jag bröt själv förtidspensionen efter ett år och gick tillbaka till studierna, eftersom jag insåg att ingen ändå skulle göra något. Var jag friskare? Nej. Men jag löste det på mitt sätt, genom att fortsätta plugga och sedan, efter en kortare anställning, starta eget. Vilket är en utmaning utan dess like, men det har gett mig en plats på arbetsmarknaden där jag till stor del har kunnat skapa mina egna tider och utgå från mina förutsättningar.

Det som skulle krävas från samhällets sida för att lösa problemet med det stora antalet unga i förtidspension är en rehabiliteringskedja värd namnet. En som erbjuder rehabilitering, eller kanske snarare habilitering för dem som ännu inte har tagit sig ut i arbetslivet. Ett samarbete mellan vård, försäkringskassa och arbetsförmedling, individuella planer som anpassas efter individens förmåga och mål, och som får ta lite tid. Och en arbetsmarknad som är mer flexibel och individanpassad, där bidragssystemet finns för att täcka upp den delen av arbetsförmågan som kanske inte finns. FK är väldigt stelbenta när det gäller individuella avvikelser, till exempel för människor som inte kan arbeta lika mycket varje dag, men som kanske klarar av 50 %, eller rentav mer, utslaget på en vecka, eller som kan arbeta periodvis under året men under andra perioder inte klarar av att arbeta lika mycket eller alls.

För att det ska fungera krävs adekvata vårdinsatser, stöd att komma tillbaka från vad man kanske själv trott är en hopplös och permanent arbetsnedsättning (där det kan behövas både terapi och coaching för att bryta bilden av sig själv som utanför och ett förlorat fall), personliga och individanpassade (re)habiliteringsplaner och en förståelse hos såväl myndigheter som arbetsgivare för människors olika förmågor och behov. Jag tror att en stor del av de unga som idag är förtidspensionärer skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden inom ett eller ett par år, med rätt stöd. Men om stödet och viljan att se individen inte finns, kommer förtidspensionärerna att fortsätta bli allt fler.

JO-anmälan mot Försäkringskassan

29 fredag Jan 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 1 kommentar

Etiketter

Jag driver inget personligt korståg mot Försäkringskassan, även om det antagligen kan te sig så. Men jag tycker att rätt ska vara rätt. Och det är inte rätt att behandla människor så som FK gör. Det är inte heller rätt att låta människor gå helt utan ersättning i månader, så som sker på grund av evighetslånga handläggningstider, registreringsmissar och märkliga beslut som behöver överklagas. Nu riktar Justitieombudsmannen (JO) kritik mot Försäkringskassan efter att ha granskat ett antal fall där människor har fått vänta på beslut och ersättning i flera månader.

Det rör sig om 13 fall vid Försäkringskassor runt om i landet som JO riktar allvarlig kritik och kräver åtgärder mot. Kritiken gäller långsam handläggning, otillräcklig dokumentation, felaktig information, passivitet, bristande service och kunskapsbrister. Det gäller till exempel en person som fick vänta i 8 månader på beslut om ersättning, trots att Fk visste att vederbörande saknade annan försörjning, en person som fick vänta i 6 månader på att få ett pensionsärende omprövat eller ett omprövat beslut om föräldrapenning som tog 5 månader. Handläggningstiderna är verkligen helt orimliga. Kan myndigheten inte sköta sina åtaganden inom rimlig tid får de väl anställa fler handläggare. Svårare än så får det inte vara.

Jag har hört flera fall då gravida kvinnor sjukskrivs på grund av så svåra foglossningar och andra problem under graviditeten att de tvingas till havandeskapspenning, bara för att sisådär ett halvår senare, när barnet är fött, få avslag. När det är med råge för sent att gå tillbaka till arbetet för att få någon inkomst. Några månader utan inkomst är för en del av oss några månader för mycket. Alla har inte en buffert i form av en årslön på banken.

Socialförsäkringsminister Kristina Husmark Persson säger till SVT:s Rapport att hon ser allvarligt på kritiken och att hon förväntar sig att

Försäkringskassan agerar med stor beslutsamhet och åtgärdar de brister som har uppdagats. Det här är inte acceptabelt.

Nej, det är inte acceptabelt. När Fk dessutom har fått ökade anslag med 600 miljoner kronor för att rätta till problemen med handläggningstider och bristande tillgänglighet får vi väl hoppas att de också gör det. Men risken är att de ”rättar till” problemen med sämre underbyggda beslut eller beslut som fattas med blicken för hårt fäst på regeltolkningar, utan utrymme för individens situation. Fast vänta – det är ju så det är idag.

FK:s regler slår hårt

28 torsdag Jan 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 3 kommentarer

Etiketter

Nej, jag är inget fan av Försäkringskassan. Mina ärenden har de visserligen skött mindre gräsligt illa än många andra man hör talas om (jag blev bara av med en halv månads ersättning förra vintern pga bristande information och fick ingen ersättning alls förrän flera månader i efterhand eftersom handläggningstiden är vad den är), men de nya reglerna är verkligen makalösa. Eller kanske inte reglerna i sig, utan hur de tolkas. För det finns helt klart människor som har missbrukat det tidigare systemet, som har arbetsförmåga men kunnat gå sjukskrivna i åratal utan att det verkar ha gjorts några utredningar av arbetsförmågan eller satts in några rehabiliteringsinsatser. Jag vet också flera personer som gått långtidssjukskrivna men som under tiden arbetat svart. Fusket ska helt självklart bort, men de nya reglerna och alliansens syn på långtidssjukskrivna verkar bygga på att nästan alla är fuskare.

Försäkringskassan hade redan innan en märklig syn på arbetsförmåga. Halvtid innebär till exempel, talade min handläggare om, att man arbetar 4 timmar om dagen, 5 dagar i veckan. Som egenföretagare ser tillvaron inte sådan ut, inte heller om man arbetar i skift eller enligt schema. Då är halvtid snarare 20 timmars arbetsvecka, men se det accepterar inte FK. Och om du inte kan komma upp på morgonen och börja arbeta när normala människor börjar arbeta, då har du i stort sett ingen arbetsförmåga. Enligt de gamla reglerna i alla fall. Dessutom måste du ha samma arbetsförmåga under hela året; årstidsbundna svåra depressioner fungerar inte, inte heller tillstånd som går i skov. Det innebär att människor jag känner till har fått gå långtidssjukskrivna och/eller med förtidspension bara för de inte kan anpassa sig efter FK. För jag tror ärligt talat inte att arbetsmarknaden i sig måste vara riktigt så stelbent att halvtid är 9-13 måndag till fredag.

För mig har räddningen varit att jag är egenföretagare och mer eller mindre bestämmer över min tid. Hade jag försökt förvärvsarbeta med en vanlig anställning så hade nog den där förtidspensionen från 1998 blivit betydligt längre, eftersom jag har varit i behandling, med inte bara inläggningar utan även terapitider och läkarbesök som – hör och häpna – har förekommit på arbetstid. Jag har dessutom tack vare egenmakt över mina arbetstider kunnat arbeta även under perioder med sjukdom, depression, ångest och en allt värre trötthet, i och med att jag kunnat börja arbeta senare på dagen och sitta längre in på kvällar och nätter.

I och med de regler för långtidssjukskrivna som trädde i kraft den 1 juli 2008, och som vid årsskiftet innebar att ett ca 16 000 personer utförsäkrades från FK, tycks arbetsförmågan plötsligt bedömas på ett annat sätt. Om du har varit sjukskriven i 364 dagar under en period om 15 månader, kanske fått förlängd sjukpenning i 550 dagar och inte anses tillräckligt sjuk för fortsatt förlängd sjukpenning, så ska du ut på arbetsmarknaden. Eller rättare sagt till Arbetsförmedlingens arbetslivsintroduktion. Enligt AF själva innebär den att man tillsammans med deras experter och arbetsförmedlare i individuellt anpassade aktiviteter går igenom vad individen har för möjligheter att återgå i arbete och lägger upp en handlingsplan. Det låter bra, men för en person som varit helt sjukskriven under lång tid kan det vara ett enormt steg att gå till daglig aktivitet med fasta tider. Den som lider av smärta pga en whiplashskada, reumatism eller fibromyalgi, eller av depression, ångest eller sömnstörningar har inte alltid orken till hela dagars aktiviteter, för att inte tala om det där att få kroppen att komma igång på morgnarna! Och den som klarar av att arbeta halvtid, men under den tillåtna ramperioden varit halvtidssjukskriven blir plötsligt halvtidsarbetslös och ska delta i arbetslivsintroduktionen på halvtid. Annars blir det ingen ersättning. Här blir det stelbent om man inte kan anpassa efter individens faktiska förutsättningar.

Än värre blir det när man betraktar reglerna för fortsatt förlängd sjukskrivning. Enligt Försäkringskassans eget dokument kan du få det om du:
• vårdas på sjukhus eller får omfattande vård utan att vara intagen på sjukhus
• riskerar att allvarligt försämras i din sjukdom om du arbetar eller deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program
Du kan också få förlängd sjukpenning i vissa fall om du på grund av sjukdom har fått sådan avgörande förlust av verklighetsuppfattningen och förmågan att orientera dig att du inte kan tillgodogöra dig information.
De här formuleringarna har gett upphov till ganska skrämmande tolkningar hos FK, vilket vi kan läsa om i dagens Aftonbladet. AB har tagit del av en vägledning för FK:s handläggare, som går igenom exempelfall och FK:s bedömning av dessa fall.

  • En man, i exemplet kallad Aram, har så svåra ryggsmärtor att han varken kan stå eller sitta längre stunder. Försäkringskassan bedömer att han är för sjuk för att delta i Arbetsförmedlingens program. Ändå bör han inte få förlängd sjukpenning eftersom ”han inte ligger på sjukhus eller får omfattande vård i hemmet, att han inte har en avgörande förlust av verklighetsuppfattningen och han löper ingen risk att bli allvarligt försämrad i sin sjukdom.”
  • Avslag får också Murat som efter flera halsoperationer måste sondmatas och får vård i hemmet varje dag.
  • Och Erika som brutit båda benen och en arm i en cykelolycka.

Gemensamt för exemplen är att Försäkringskassan inte bedömer hur sjuk man är, utan hur omfattande vård man behöver eller om man riskerar att bli allvarligt sämre av att delta i arbetslivsintroduktionen.
Här tycks alltså tolkningen vara att om du inte är inlagd på sjukhus så har du arbetsförmåga. Det överensstämmer inte med vad FK skriver. Och jag undrar hur någon tror att en person som har brutit båda benen och en arm ska kunna arbeta, eller hur att behöva hjälp att bli sondmatad flera gånger om dagen går att kombinera med ett vanligt arbete. Hur tänker de? Tänker de alls?

Felsteg, Försäkringskassan!

23 lördag Jan 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 1 kommentar

Etiketter

Många har kanske läst eller hört om Miriam Landau, som när hon fick skadestånd efter det slavarbete hon tvingades till i ghettot under Förintelsen förlorade halva det retroaktiva skadeståndet till Försäkringskassan, som dessutom sänkte hennes pension till den s.k. garantipensionen. Anledningen? Den tyska staten kallade ersättningen för pension och FK ansåg därför att det var pengar som Miriam Landau hade tjänat in på frivilligt arbete, och som därför skulle ersätta en del av hennes pension.

Efter tre års processande, där både Läns- och Kammarrätt gav FK rätt, slog Regeringsrätten i veckan fast att FK inte har rätt att sänka Miriam Landaus pension på grund av skadeståndet. (Läs mer här och här, och se hur frågan uppmärksammades i Times Online.)

Personligen tycker jag att FKs resonemang är helt obegripligt. Hur kan någon resonera som att arbetet i det judiska ghettot var frivilligt? Hur kan man ta ifrån en människa som överlevde Förintelsen och Auschwitz-Birkenau, men med så svåra följder att hon tidigt blev sjukpensionär, det skadestånd hon får för slavarbete och som är en liten upprättelse från den tyska staten? Man får inte vara så stelbent att man tittar på hur skadeståndet betecknas och sedan fatta beslut därifrån, utan att ens undersöka saken med den tyska staten. För de erkänner att det handlar om något annat än en pension för utfört arbete. Om FKs handläggare hade haft lite mer hjärta och tagit ett steg till för att undersöka vad det här handlade om, i stället för att stelbent följa sina paragrafer, så hade kanske en idag 85-årig kvinna sluppit att ägna tre år åt processande. Historien förtäljer dock inte om hon får tillbaka den delen av skadeståndet som Försäkringskassan lade beslag på.

Men Miriam Landau är inte den enda som råkat ut för FKs stelbenthet. Jag fick idag veta att min farmor, som gick bort för ungefär ett och halvt år sedan, tydligen inte fick någon svensk pension. Anledningen var den veteranersättning/-pension hon fick från sitt gamla hemland, Finland, för arbete och insatser under andra världskriget. Trots decennier i Sverige tvingades hon alltså att välja mellan dessa båda pensioner. Jag vet inte om det blev så på grund av att farmor, såvitt jag vet, var den som tog hand om gården och familjen och därför hade större delen av sitt livs förvärvsinkomst från Finland (dvs från andra sidan älven), eller om det är någon annan sorts paragrafrytteri som låg bakom beslutet. I Tornedalen var det i stort sett tvunget att kvinnan tog hand om hemmet, eftersom arbetstillfällena var få och männen ofta borta i långa perioder, i skogen eller på älvarna. Signalen som sänds känns som att det finns ytterligare orättvisor inbyggda i vår så kallade välfärdsstat, och att de framför allt drabbar kvinnor. I just det här fallet undrar jag i och för sig om det inte kan vara på liknande sätt för andra som kom från Finland efter kriget.

Är det inte dags att Försäkringskassan eller lagstiftare stannar upp och tänker efter lite? Är det verkligen människovärdigt att räkna krigsskadestånd och -ersättning som pension och berättiga att man drar in eller sänker personens befintliga pension? Är det så vi vill att de äldre som utstått umbäranden som de flesta av oss aldrig kommer att ha en aning om ska behandlas?

Ja, det är lättare att inte veta och att inte förargas, men det kan är inte rätt. Det är inte rätt någonstans och jag begriper bara inte FK:s resonemang.