Dysfunktionella familjebeteenden, för vilken gång i ordningen?

03 onsdag Aug 2011

Posted by in Kärlek och relationer, Livet

≈ 2 kommentarer

Familjen… jag förstår dem inte. Varje gång jag tror att jag har förstått hur de tänker, hur de fungerar, varje jag tror att de har förstått vad jag tycker om deras sätt att bete sig mot mig, så händer det något nytt. Så får jag veta att de har bestämt sig för att träffas utan att höra med mig. Igen. Låt gå för att jag ofta är upptagen, men är det verkligen för mycket begärt att min egen familj ska bjuda in/med mig när de ses? För mig är det en självklarhet. Alla ska vara med. Åtminstone i det fallet.

Nej, jag är inte nära dem. Jag försöker ibland, men jag står så tydligt utanför familjen, och känner väldigt lite gemenskap med dem, att det bara förstärker avståndet, skillnaden. Visst, syskon för syskon går det bra – vi är bara olika. Vi lever påfallande ofta inte i samma verklighet, vi har väldigt olika värderingar, det är bara ett syskon som är på ungefär samma plan som jag. Men ändå… det här att de gång på gång glömmer bort mig, eller lämnar mig utanför (det är så satt i system att jag till sist undrar om alla verkligen glömmer mig, eller om de struntar i mig), finns kvar sedan decennier. Första gången det hände var jag 4. Nu är verkar det snarare vara regel än undantag. Trots att jag har påtalat det, trots att flera av mina syskon vid olika tillfällen har reagerat.

Kanske är jag bara fånig. För jag vill inte umgås med dem. De har gjort det fullständigt tydligt att min känsla stämmer: Jag är inte en del av familjen.  Och varje gång något sådant här händer så förverkar de ytterligare lite till av förtroendekapital, rätt att finnas i mitt liv och rätten att någon gång klaga på att jag är dålig på att höra av mig.

Jag vill bara få vara delaktig. Inte osynliggjord, inte glömd, inte utanför.

Utøya

31 söndag Jul 2011

Posted by in Aktuellt, Livet

≈ Lämna en kommentar

I kveld er gatene fylt av kjærlighet. (1)

Förra lördagen, den 23 juli 2011. Jag vaknar tidigt, vid fem, efter bara ett par timmars sömn. Ruskar på mig för att komma tillbaka till min kropp, till verkligheten utanför drömmen. Drömmen dröjer sig kvar. Av ren vana sträcker jag ut handen, tar mobilen, kollar twitter. Ser ett twitterinlägg om 80 döda i Norge och fryser till is. Illamående, ofattbar chock och sorg som en klump i magen. Det kan väl inte vara sant? När jag gick och lade mig talade de om kanske 10 skjutna… Bläddrar i inläggslistan och hittar en tweet från en nyhetsbyrå.

Går in på nrk.no och får det bekräftat. 80 skjutna barn, ungdomar och vuxna på Utøya. Tårarna rinner. Ser polisens presskonferens från tre på natten, hör vad de säger men kan inte förstå. 80?! Försöker somna om. Det går inte. Väntar in den första nyhetssändningen kl 6. Följer sedan direktsändningen från NRK i mobilen. Dåsar bort med lillkatten bredvid mig. Den förmiddagen försvinner i ett töcken av nyhetssändningar, ofattbarhet och sömn. Jag funderar på att skriva något, men kan inte. Mina reaktioner kan inte göra det rättvisa, och det handlar inte om mig. Det handlar om döda unga, om spillda liv, om ofattbar grymhet.

Det börjar komma in vittnesberättelser, och jag ser genom dem, känner genom dem, vad de varit med om. Scener som hämtade ur en film, men på riktigt. Rädsla, död, blod, skott. För varje vittnesskildring trillar tårarna och iskylan hänger kvar. Det är overkligt. Det är på riktigt. Jag läser blogginlägg, tittar på nyhetssändningar, hör intervjuer och försöker förstå. Hör Jens Stoltenbergs lugna, trygga stämma mitt i kaoset. Även han påverkad, drabbad, men samlad, värdig och utan hat.

–For meg er Utøya mitt ungdomsparadis som i går ble forvandlet til et helvete. (2)

Ungdomarna på Utøya var där på sommarläger med AUF. Den sortens sommarläger som är fullt av glädje, entusiasm, unga möter likasinnade, vänner för livet, blir förälskade, diskuterar politik och liv, drömmer om en bättre framtid, spelar fotboll, dansar disko, smyger ut på Kärleksstigen för sin första kyss, förlorar kanske oskulden i ett tält eller på en klippa. Det ska vara en idyll, ett utsnitt ur paradiset, fullt av glädje, ljus och liv. Därför blir tragedin så mycket större. Men också beslutsamheten i att inte låta hat och våld segra.

Jag var på sommarläger som 16-åring. Inte politiskt, men ändå. Jag minns hur det var, spänningen, förväntan, drömmarna, framtidstron. Känslostormar, vänskap, glädje. Innebandy, kantinmat, badning. Att sitta i en buss och skratta tills jag hade ont i magen och nästan kissade på mig med nya vänner. Att sjunga med och dansa till MTV vrålhögt, grilla och spela biljard. Se vänners förälskelser men själv stå utanför. Komma hem och prata världens lustigaste dialekt efter att ha hängt med vänner från Abbekås, Kumla, Stockholm och Överkalix och plockat upp allas dialekter. Att mitt i något sådant kunna mötas av besinningslöst dödande…?

Vi er et lite land, men vi er et stolt folk. Vi er fortsatt rystet av det som traff oss, men vi gir aldri opp våre verdier. Vårt svar er mer demokrati, mer åpenhet og mer humanitet. Men aldri naivitet.

 Ingen har sagt det finere enn AUF-jenta som ble intervjuet av CNN: ”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen.” (3)

Jag ser, hör, gråter, sörjer – men mitt liv går vidare. För samtidigt skrattar jag, känner livslusten i kroppen, växer mig starkare för varje tår jag släpper fram. Jag fylls av kärlek, inte hat. Jag gläds åt den solidaritet som väcks i sorgen, en genuin medkänsla över nationsgränserna.   Och jag äcklas av alla som försöker vinna politiska poänger på det som hänt – oavsett partifärg. Det är ovärdigt.

Han tok noen av de vakreste rosene våre. Men han kan ikke stanse våren. (4)

Den här veckan har jag gått en balansgång mellan mediernas känslofrosseri och en vilja att stänga av. Jag har känt förtvivlan över en värld där något sådant här kan hända. Jag har känt ilska över medier som dag efter dag frossar i detaljer kring Anders Behring Breivik, hur jag möts av hans åsikter och bild så fort jag ser en löpsedel, medan hans offer tycks vara ointressanta. Jag har valt att känna med det som hände, att låta sorgen finnas där utan att ta över. Och jag väljer att inte hata.

Inga ord kan göra det som hände ogjort. Inga tårar kan ge döda barn, syskon, vänner och föräldrar livet tillbaka. Vi kan bara dela sorgen, ge av vår styrka och medkänsla, och arbeta för den värld vi själva tror på och vill se. Jag väljer kärlek, öppenhet.

Jag skrattar igen. En spontan, naturlig glädjeyttring visar att livet går vidare. Jag känner lust, jag längtar, jag lyser, jag retas och fnissar. Sorgen över dem som dött, lika naturlig som sorgen över alla andra som dött, dör och kommer att dö runt oss, finns alltid kvar parallellt med livet som fortsätter. Vi ler igen, vi skrattar till och med igen. Det innebär inte att vi glömmer, någonsin. Bara att sorgen aldrig segrar.

Referenser:

(1) Kronprins Haakon, blomsterceremoni i Oslo, den 25 juli 2011

(2) Jens Stoltenberg, presskonferens den 23 juli 2011

(3) Jens Stoltenberg, minnesgudstjänst i Oslo Domkyrka, den 24 juli 2011

(4) AUF-ledaren Eskil Pedersen, blomsterceremoni i Oslo, den 25 juli 2011

Jag väljer kärlek

31 söndag Jul 2011

Posted by in Kärlek och relationer, Om mig

≈ 3 kommentarer

Jag väljer kärlek.

Jag lever kärlek, andas kärlek och står stark i ljuset av min kärlek.

Något har ändrats. Jag har ändrats. Jag har alltid varit väldigt frikostig med min kärlek, har lätt för att älska – men älskar på många olika sätt – men svårt för att ta emot. Svårt för att våga tro att jag är värd att älska, att någon kan älska mig.

Men när jag är i mig själv, när jag är helt mig själv och stark i det, då är jag kärlek. Jag lever och andas den. Jag räds den inte, utan tvärtom välkomnar jag den och längtar. Jag är öppen och tar emot. Och jag vet att jag förtjänar den ♥

Nattdans

29 fredag Jul 2011

Posted by in Ord

≈ Lämna en kommentar

Smekande, sval, svart sommarnatt…
Sitter ute en stund, hör musik inom mig, känner dansen i min kropp.

Så ser jag mig dansa, stilla, sensuellt, på en gräsmatta. Jag tror att det är en trädgård till ett hus, för den är upplyst som från fönster. Någonstans hörs musik och jag rör mig så som kroppen vill. Utan en tanke på om någon ser mig. Lika naturligt som att andas. Och jag känner hur jag är där, känner nattluften – inte så olik den jag andas – mot min hud. Jag känner blicken som vilar på mig. Känner daggvått gräs under fötterna. Känner helhet.

Moderskänslor?

29 fredag Jul 2011

Posted by in Livet

≈ Lämna en kommentar

Ibland undrar jag om mitt sätt med katterna hade varit likadant med barn. I så fall hade jag nog blivit lite av en kängurumamma, som gärna haft barnen nära mig för att ge dem värme och trygghet som små, men som hade satt tydliga gränser och låtit dem upptäcka världen och sig själva på egen hand, med minimal inblandning. Och mycket lek. Mitt tålamod med vissa saker är kort, men kärleken stor. Ser jag hur de små älskade har blivit – självständiga, fria individer som inte kryper för mig utan på katters vis kommer till mig när de vill, som verkar veta att jag finns här, och som vet väldigt väl att när de pushar mig för långt så fräser jag – så är jag faktiskt stolt. Även om jag inte tror att jag hade så värst mycket med det att göra. Jag undrar hur det hade varit med barn. För jag funkar väldigt bra med just barn.

Den där ”åååååh” snuttegulliga känslan som påfallande många kvinnor visar prov på när de ser barn, den har jag inte. Den är förbehållen kattungar. Jag har aldrig känt att det sugit till i livmodern av längtan efter barn, jag pratar inte bebisspråk, jag föraktar verkligen människor som reduceras till 100% förälder och bara pratar om sina barn, jag är inte intresserad av familjefoton med ungar och jag tycker inte om barn i allmänhet. Däremot specifika individer. Det har lätt hänt att jag tar över en kompis knappt månadsgamla barn och har det i några timmar, jag leker mer än gärna med syskonbarn och vänners barn. Men jag möter barnen, jag sänker mig inte till en nivå som jag tror jag borde ha. För mig är barn människor. Inget jävla jollrande för mig! Men de verkar tycka om det. De känner väl att jag faktiskt tycker om dem och ser dem. Inte det barnlika, inte ”ett barn”, utan en individ.

Och jag kan inte låta bli att tänka… Jag hade blivit en bra mamma. Jag hade gjort bättre än vad min mamma gjorde. Men jag har valt bort den biten av livet för egen del.

På väg hem

27 onsdag Jul 2011

Posted by in Empowerment, Livet

≈ Lämna en kommentar

Glädjen över att ha vaknat till liv igen, av att minnas vem jag är, och lyckan över att ha hittat tillbaka till mitt språk och mitt ”seende”, är obeskrivlig. Det är en fantastisk känsla av styrka, klarhet och enkelhet. Stundtals är den bitterljuv, eller rent av smärtsam, eftersom jag i den här processen minns känslor från mindre trevliga upplevelser, känslor som jag då det begav sig stängde av genom att stänga av mig själv och som jag nu måste igenom för att gå vidare, men det är värt det.

Jag har inte tidigare förstått hur mycket händelserna i England för fyra år sedan påverkat mig. På ganska kort tid försökte två män med våld ta kontroll över den styrka och lyskraft hos mig som attraherade dem, för att äga den, för att ta den från mig till sig själva. De drogs till min frihet, men ville äga mig. En självmotsägelse så god som någon. De tycktes tro att genom att ta min kraft skulle de få kraft, genom att äga mig skulle de bli mina jämlikar. De ville vara fria och starka, de sa liknande saker till mig. Och jag slog bort magkänslan, instinkten som sade att de inte var dem de ville framstå som, med att jag skulle sluta vara så manshatisk. Jag borde ha litat på instinkten – den har aldrig haft fel. Den ene skrämde mig bara, den andre lyckades. Fram tills nu. Jag trodde inte det, jag intalade mig att det inte var så, att jag aldrig lät honom komma åt mig, men så är det. Han fick mig att inte våga lysa lika klart, inte våga ge mig hän, inte våga vara mig själv med den kvinnlighet, frihet och styrka som är min. Han fick mig att begrava en del av mig av rädsla för att det skulle hända igen; av rädsla för att behöva uppleva de där minnena som jag stängde av. Av rädsla för att attrahera fler av dem som ser styrka som något de vill äga, ljus som något de vill göra till sitt. Tro mig, jag känner mig inte ett dugg förmer än någon annan, och den här kraften är något vi alla har om vi vågar släppa alla masker och bara lysa.  Men det finns många som dras till den likt eldflugor, många inombords fängslade som tror att om de kan äga någon som är fri, så kommer de själva att bli fria. De finns där, de kontrollerande kvinnorna och männen finns där – de som livnär sig på andras frihet, styrka, kärlek. För mig räcker det nu: jag kan inte längre leva i förnekelse. Jag måste vara fri, jag måste få tillåta mig att fyllas av det ljus som är mitt. Jag måste tillåta mig att vara mig själv, helt och hållet. 100 % kvinna. 100 % jag.

Stundtals känner jag ett styng av rädsla för att det ska ske igen, att jag ska dra till mig fel personer – och jag vet att de som vill äga och ta kommer att dyka upp – men samtidigt vet jag att alla inte är så. Jag litar på magkänslan, och jag är starkare än de flesta.

Man kan inte fånga mig. Jag stannar upp för den som förmår att få mig att av nyfikenhet vilja stanna upp, eller som ber mig att stanna. På rätt sätt. Rätt personer. Och jag låter mig inte styras, jag går bredvid. Korta stunder kanske framför, andra bakom, men framför allt bredvid. Jag låter mig föras i dansens vindlingar endast av den som kan föra mig.

Det finns en hel del av Livet som hindrar mig från att vara totalt fri, men just nu, här ikväll, är jag lycklig. Jag hittar HEM till mitt liv.

Inte längre så svår

26 tisdag Jul 2011

Posted by in Empowerment, Ideal och identitet

≈ Lämna en kommentar

Jag har alltid fått höra att jag är svår, komplicerad. Har aldrig passat in hur jag än försökt. Och jag har försökt, både som barn och vuxen. Jag har försökt förstå vad som står i vägen, vad det är för fel på mig, varför jag kan se hur det sociala spelet fungerar men inte förstå det – och än mindre förstå hur jag ska göra för att få vara delaktig. Annat än den där illusionen av delaktighet, illusionen av sammanhang. För det blir ensamt att inte höra hemma någonstans. Och jag tycker inte om spel. Jag kan spela dem, och göra det bra ett tag, men jag förstår inte varför jag ska göra det. Därför misslyckas jag alltid till sist, när jag inte längre ser vitsen i att spela ett spel med människor jag är ointresserad av.

I min gudinnefamilj, eller min Avalon-familj, i Glastonbury och runt om i världen (tack, Internet!) hittade jag något. Där hittade jag hem och till människor som såg mig som den jag började minnas att jag var. Men jag känner mig inte helt där. Jag är fortfarande fjärran dem; inte minst geografiskt, men det är också något annat som jag inte kan sätta fingret på.

Nu börjar jag allt mer minnas vem jag är och står allt starkare i den kraft som är min, bara min att förvalta. Kraften i att vara mig själv, som inte tar från någon annan. Och nu känner jag snarare hur enkel jag är. Utan spel, utan masker, bara jag. Ju mer jag minns vem jag är och återtar mig själv, lägger av allt det andra som lager på lager av gamla, alltför trånga och grälla kläder, desto enklare blir jag. Starkare, renare, friare, sinnligare – sinnen, kropp och själ i enkel, självklar förening – mer närvarande, fysisk, öppen. En upplevelse av instinkt och vildhet – på ett sätt mer djurisk men ändå mycket mera kvinna. En sensuell, sexuell varelse med rena drifter som står stolt med glittrande blick i min egen kraft. Jag är plötsligt bara jag. Så enkelt. Utan försök att vara något annat.

Men… det får mig att känna mig mer fjärran de flesta runt mig än någonsin. Inte bättre än, utan bara annorlunda. Jag passar inte riktigt in, inte för att det är något fel utan bara för att det är så. Men jag är mig själv. Och jag vågar lita på att jag ska slippa vara ensamjägare och hitta min flock med andra fria, starka individer.

Det svåraste…

25 måndag Jul 2011

Posted by in Empowerment, Kärlek och relationer, Om mig

≈ Lämna en kommentar

September 2007. Jag känner mig stark, fri, klart lysande, helt i mig själv. Har inlett en historia med en man på hemmaplan, en man som förstår mig bättre än någon gjort på länge, som ser sidor hos mig som de flesta inte vågar se, och som tydligt visar att han uppskattar det. Jag vet vem jag är och att jag måste få vara fri, att min kärlek måste vara fri. Och jag är lycklig, närvarande, sinnlig.

Jag befinner mig i mitt älskade extrahem i England för en helg med ceremonier och initiering. Under lite mer än ett år har jag rest fram och tillbaka en gång i månaden, jag har levt en period i London med en partner som mötte mig som en jämlike men som inte klarade av att leva kvar i det, fegade ur och gjorde slut. ”För din skull. Jag vill inte att du ska känna att jag håller dig tillbaka.” Jag har haft små historier, vuxit allt starkare i mig själv, lärt mig att sätta gränser mot män som vill mig illa. Jag har sett en man, en oerhört kontrollerande och kontrollerad man, bli helt svart i ögonen när jag talat om för honom att det aldrig kommer att bli vi, och vetat om att den enda anledningen att han inte slog mig var att det fanns människor intill. Jag har gått igenom oerhört smärtsamma insikter och lärt mig fantastiskt mycket om mig själv. Och jag tror mig om att kunna sätta gränser.

Redan första kvällen den vistelsen träffar jag honom; en man som förefaller vara en sökare på samma spår som jag, som är uppriktigt nyfiken på min tro och på mig, som visar respekt och intresse. Jag är öppen, intresserad av möten, och tror mig som sagt kunna sätta gränser. Vi ses genom gemensamma bekanta flera gånger, och han visar mig ett allt större intresse. Jag är smickrad och inte oberörd. Magkänslan säger att jag ska vara försiktig, men jag dövar den med att säga till mig att jag bara är fånig och inte ska vara så manshatande och tro alla om ont. För han har inte försökt något och har sagt att han alltid respekterar gränser, en kvinnas nej, att jag kan lita på honom.

Sista dagen går vi till puben efter höstdagjämningsceremonin tillsammans med alla andra. Vi pratar och pratar och när puben stänger följer jag med honom hem – han bor hos en bekant till mig. För att fortsätta prata en stund. Han häller upp vin till mig men dricker inte själv. Vi fortsätter prata, och prat övergår i lätt hångel. Jag talar om att jag inte vill röra till saker, att jag inte tänker ha sex med honom. Han är ok med det. Skönt. Mer hångel, och det börjar hetta till. Jag känner fortfarande att det är klart att jag kan sätta stopp – han har ju lovat att respektera det.

Men så kommer de, orden jag lovat mig själv att aldrig mer behöva höra: ”Det är lite sent att säga nej nu.”

Plötsligt är allt förändrat. Han är inte längre lika mild i sättet, inte respektfull. Det finns ett aggressivt och hotfullt stråk som skrämmer mig rejält. För jag vet att han är starkare än jag, och jag känner mig så fruktansvärt inmålad i ett hörn att jag inte vet hur jag ska ta mig ut. Om sanningen ska fram är jag plötsligt livrädd, iskall av rädsla för våldet som jag känner under ytan. Och nästan förlamad av att befinna mig i en situation som jag lovat att inte behöva hamna i igen. Jag vet att jag borde stå på mig, att jag borde hävda ett bestämt NEJ, att jag borde, borde, borde. Men jag kan inte. Jag vågar inte.

Så jag försvinner så långt in i mig själv att han inte kan komma åt mig och tänker att det snart är över. Det är inte så värst snart. Han tar tid på sig och tycks inte märka att jag blivit tyst, att jag inte svarar. Jag vet inte hur länge det pågår, men någon gång känner jag att kondomen spricker. Jag bara vet.

När jag kommer tillbaka till rummet där jag bor står jag länge i duschen och stuvar undan det här. Ändrar händelserna, tar på mig skulden. Reser hem nästa dag. Låtsas som inget, som att det var något som hände, no big deal. Han hör av sig, förstår inte varför jag är så avvaktande, så avvisande. Jag bestämmer mig för att lägga det bakom mig. Bygones. Idiotgrej, inget mer. Skämtar till och med om det, med total distans och utan känslor. Det är så jag hanterar skammen. Jag står inte ut med skammen och att känna mig smutsig så till den grad att jag förnekar allt negativt.

Men en dryg vecka sedan vet jag något annat. Jag bara vet. Jag är med barn. Han har gjort mig med barn. Väntar ändå ett par dagar, med en irritation och ilska som slår alla PMS-omgångar tidigare. Så köper jag till sist ett test, bara för att få det svart på vitt – eller blått på vitt. Ironiskt nog köper jag det samma dag som jag träffar mannen som jag har något ihop med på hemmaplan, och dessutom samma dag som jag fetdumpar engelsmannen. Han ska bort från mitt liv.

Efter en dålig natt vaknar jag tidigt och får det mycket riktigt bekräftat, två streck. Inte ens en sekunds tvekan om beslutet. Jag får en tid till gyn 10 dagar senare, tid för abort redan dagen efter undersökningen. Berättar för de tre närmaste tjejkompisarna. Ingen annan. Och tar fortfarande på mig hela skulden. Jag gör abort med lokalbedövning och det är kanske konstigt nog en positiv upplevelse. Det blir min fysiska rening av det som hänt.

Sedan tänker jag inte så mycket mer på det. Stuvar undan alltihop.

Först efter ett halvår är det något som gör att jag inte längre kan låtsas att det var frivilligt och bara en klantig grej. Men skuldkänslorna är enorma. Om jag inte… jag borde… jag borde… jag borde… Jag borde ha litat på magkänslan, jag borde inte ha gått med honom, jag borde ha varit hårdare i mitt nej, jag borde ha stått på mig. Men känslan i den stunden, den kvällen, den känsla av vanmakt, skam, skräck… den är svår att förklara. Jag kunde inte. Jag gjorde det jag behövde för att överleva. Så som jag alltid gjort.

Åren går. Jag har ett fåtal historier, jag har inga problem att ha sex, men närheten är omöjlig. Jag litar inte på någon helt, släpper inte in någon helt, vågar inte vara helt närvarande, gå helt upp i någon. En stor räddning är faktiskt BDSM-världen med den totala respekten för stoppord och gränser. Det gör att jag kan öppna mig, att jag lär mig säga stopp, att jag nästan helt kan läka och gå vidare.

Om det inte vore för det där med närheten…

Jag längtar efter någon, längtar efter att möta någon på samma plan som jag. Man eller kvinna. Men det finns en spärr. Någonstans inom mig har jag stängt av en massa känslor, och det står i vägen för mig. Vill inte känna. Vill inte ta risker, samtidigt som jag vill. Jag vill möta någon som jag kan vara både stark och svag med, någon som jag släpper in helt. Jag vågar inte vara lika stark och lysande som jag var, av rädsla för att någon annan ska komma och med våld försöka ta mitt ljus och min styrka. Där ligger min rädsla.

Vilket jag först nu, de senaste dagarna, har jag förstått. Jag har trott att jag lagt det bakom mig och att jag är läkt. Men ju mer jag har hittat tillbaka till vem jag är – den där starka, vilda, kraftfulla kvinnan som jag hade upptäckt inom mig för flera år sedan, som är fri och måste få vara det, som förtjänar en naturlig respekt och som ingen har rätt att trampa på – och ju mer jag har kunnat prata om det utan den där enorma distansen, och fått reaktioner av ilska och människor som värnar om mig, som inte dömer – desto mer har känslorna kommit tillbaka. Och det har varit smärtsamt, framför allt idag, när allt liksom kraschlandade i mig. För första gången sedan september 2007 kände jag det jag kände den kvällen, och mindes allt som faktiskt förstördes. Ödelades. Han lyckades nästan i sitt uppsåt: att ta den styrka som han fascinerades så av.

Men bara nästan. För jag har hittat den igen. Jag har blivit påmind om den. Jag kommer nog aldrig att vara så tacksam för något som för den påminnelsen. För hur smärtsamt det än har varit att idag återuppleva alltihop, så var det nödvändigt. Först nu kan jag lägga det bakom mig på allvar, släppa skulden och ta tillbaka mitt liv. Ta tillbaka kommandot inte bara över min sexualitet, utan över sinnligheten, kvinnligheten, sensualiteten. Nu kan jag läka, bli mig själv – vild och fri – som jag ska vara.

Nästan 4 år tog det, och ett par smärtsamma konfrontationer med min egen förmåga att förneka jobbiga saker för mig själv så till den grad att jag tappar bort viktiga delar av mig. Men jag tror att jag äntligen är hel igen. Att jag äntligen skulle våga ta steget att stå i min kraft och möta min jämlike – och släppa in.

Havslängtan

23 lördag Jul 2011

Posted by in Livet

≈ Lämna en kommentar

Gårdagens nostalgitripp till vår gamla bryggplats på Nordön gav mersmak. Varje sommar får jag periodvis ett oerhört intensivt behov av havet, klipporna, vinden och solen; ett behov att få vara helt och hållet mig själv i elementen, ostörd. Jag och allt omkring. Det är som om naturen kallar på mig och naturbarnet i mig vaknar. I min andliga inriktning är Litha, den här perioden – från midsommar till månadsskiftet juli/augusti – förknippad med elementet vatten, och kanske är det så enkelt. Eller så är det något med mina rötter, morfar var trots allt öbarn, och jag har alltid varit vid havet.

Förra veckan utbrast jag helt självklart ”Havet, såklart” när en bekant frågade om en gemensam väninna som skulle ut och bada skulle till havet eller till någon sjö. Jag vet att det inte är så självklart för alla, och det fick mig att fundera lite över varför havet drar så mycket mer i mig än någon sjö.

För jag tycker om sjöar, det är rent av så att en mörk skogstjärn under silverskimrande månsken är en del av paradiset för mig. Det är något med det där nattsvarta, djupa, helt stilla som talar till den stilla delen av min själ. Men sjöar har ett slut. De är stilla, begränsade.

Havet är gränslöst, utan slut. Och det är vilt, med vågor och strömmar som uppstår av sig själva. Precis som brusande fjällälvar, som också är en del av mina rötter och där jag badade många somrar som liten – Muonio älv i Tornedalen, som sällan blir varm eftersom vattnet kommer från fjällen – är fulla av oberäkneliga strömmar och virvlande, rörligt vatten.

Det som lockar mig mest är nog vildheten och gränslösheten i havet; det är mitt element – djupt, lent, hårt, lekfullt, brutalt, smekande, ljust såväl som mörkt, fritt och inte helt ofarligt. Men jag känner mig helt trygg i havet, på havet, och har alltid gjort. Och när jag i tanken beger mig till en plats där jag är lycklig så är det oftast en bild vid havet.

Och jag längtar. Under hela våren har min längtan till naturen växt sig allt starkare, en längtan efter mer än stadsmiljö. Jag har längtat efter natur, efter det där huset vid havet jag drömmer om, där jag ska kunna sitta och skriva; min tillflyktsort från staden.

Jag vet inte om naturbarnet, det vilda och fria som är en så viktig del av mig men som jag länge varit så rädd för att jag har hållit det inne, har gjort sig påmint under hela våren, om det är det jag har känt när jag har gått och väntat på något. Men hon har vaknat och mer än så, jag har vaknat. Och jag vill ha mer. Jag behöver mer – behöver mitt älskade hav.

Regnbad

22 fredag Jul 2011

Posted by in Ord

≈ 1 kommentar

Jag går ut i regnet, springer barfota genom skogen på mattan av mjuka barr, ner till klipporna och kastar mig i vattnet. Regnbad.

Sött och salt blandas, jag känner regnet mot mitt ansikte, mot min hud, när jag stiger upp ur vattnet, upp i regnet.

Omsvept av vatten. Smekt av vatten. Älskad av vatten. 

 

Det är något med regndagar, när regnets brus ligger som en matta över alla andra ljud, dränker vardagsljuden. Jag vet inte varför, men det ger mig en otrolig trygghetskänsla. Och jag ser och känner – fragment av drömmar, minnen, framtid? – hur jag stiger upp ur havet i regn, renad, pånyttfödd, hur regnet sköljer bort allt gammalt unket. Jag vill sitta i en hammock insvept i en filt under taket på en veranda och lyssna på regnet, i den där bubblan av verklighet som uppstår när allt annat dränks för en stund. Jag vill sitta framför en eldstad, öppen spis, brasa, och bara vara – varm, avslappnad, trygg. Sitta i ett soffhörn och läsa, höra elden spraka. Bara vara. Drömmar, kanske, men de är bekanta. Som att minnas något som inte hänt än.

Jag vandrade barfota hem genom Majorna  i ett lätt sommarregn i natt. Barfota för att känna marken under mina fötter, vara i stunden med alla sinnen. To do my crying in the rain. Det var ett sätt att landa i mig själv och i stunden, låta tankarna komma och gå, passera genom huvudet, formas, låta fragmenten falla åt sidorna för att ge plats åt den rena tanken, samtidigt som närvaron var högst sinnlig. Att känna med hela kroppen är för mig ett  sätt att rensa tankarna genom att låta sinnena ta plats.

Under natten vaknade jag av bruset från ett ihärdigt regn, fick för en stund påminna mig om var jag befann mig eftersom jag var någon helt annanstans i drömmen och ljudet av fallande regn var på något sätt intensivare, starkare, mellan dröm och vakenhet. Sedan vaknade jag så småningom till vad som kändes som en otroligt tidig morgon i en sovande stad, där jag inte hörde några ljud av bilar, röster, människor. Bara regnets brus och fåglarna. Som balsam för själen, ett stunds stillhet medan min vardag pågår här inne.

Jag njuter, trots avsaknaden av hav och öppen eld. Men känslan av dem bär jag med mig.