Jag väljer kärlek.
Jag lever kärlek, andas kärlek och står stark i ljuset av min kärlek.
Något har ändrats. Jag har ändrats. Jag har alltid varit väldigt frikostig med min kärlek, har lätt för att älska – men älskar på många olika sätt – men svårt för att ta emot. Svårt för att våga tro att jag är värd att älska, att någon kan älska mig.
Men när jag är i mig själv, när jag är helt mig själv och stark i det, då är jag kärlek. Jag lever och andas den. Jag räds den inte, utan tvärtom välkomnar jag den och längtar. Jag är öppen och tar emot. Och jag vet att jag förtjänar den ♥
Lisigt 
Helt underbart, jag blir glad hela jag när jag läser inlägget och jag tror att jag förstår känslan helt.
Tack! Jag vet inte helt själv vad jag menar, mer än att det är så här det känns. Jag hoppas att jag förmår hålla kvar vid den här känslan, och utifrån den forma mitt liv.
För mej kommer den och går men den är beroendeframkallande, det är en kraftfull känsla. Jag ska bara våga använda den i som du skriver, i formandet av mitt liv.