Gårdagens nostalgitripp till vår gamla bryggplats på Nordön gav mersmak. Varje sommar får jag periodvis ett oerhört intensivt behov av havet, klipporna, vinden och solen; ett behov att få vara helt och hållet mig själv i elementen, ostörd. Jag och allt omkring. Det är som om naturen kallar på mig och naturbarnet i mig vaknar. I min andliga inriktning är Litha, den här perioden – från midsommar till månadsskiftet juli/augusti – förknippad med elementet vatten, och kanske är det så enkelt. Eller så är det något med mina rötter, morfar var trots allt öbarn, och jag har alltid varit vid havet.

Förra veckan utbrast jag helt självklart ”Havet, såklart” när en bekant frågade om en gemensam väninna som skulle ut och bada skulle till havet eller till någon sjö. Jag vet att det inte är så självklart för alla, och det fick mig att fundera lite över varför havet drar så mycket mer i mig än någon sjö.

För jag tycker om sjöar, det är rent av så att en mörk skogstjärn under silverskimrande månsken är en del av paradiset för mig. Det är något med det där nattsvarta, djupa, helt stilla som talar till den stilla delen av min själ. Men sjöar har ett slut. De är stilla, begränsade.

Havet är gränslöst, utan slut. Och det är vilt, med vågor och strömmar som uppstår av sig själva. Precis som brusande fjällälvar, som också är en del av mina rötter och där jag badade många somrar som liten – Muonio älv i Tornedalen, som sällan blir varm eftersom vattnet kommer från fjällen – är fulla av oberäkneliga strömmar och virvlande, rörligt vatten.

Det som lockar mig mest är nog vildheten och gränslösheten i havet; det är mitt element – djupt, lent, hårt, lekfullt, brutalt, smekande, ljust såväl som mörkt, fritt och inte helt ofarligt. Men jag känner mig helt trygg i havet, på havet, och har alltid gjort. Och när jag i tanken beger mig till en plats där jag är lycklig så är det oftast en bild vid havet.

Och jag längtar. Under hela våren har min längtan till naturen växt sig allt starkare, en längtan efter mer än stadsmiljö. Jag har längtat efter natur, efter det där huset vid havet jag drömmer om, där jag ska kunna sitta och skriva; min tillflyktsort från staden.

Jag vet inte om naturbarnet, det vilda och fria som är en så viktig del av mig men som jag länge varit så rädd för att jag har hållit det inne, har gjort sig påmint under hela våren, om det är det jag har känt när jag har gått och väntat på något. Men hon har vaknat och mer än så, jag har vaknat. Och jag vill ha mer. Jag behöver mer – behöver mitt älskade hav.